För ett antal dagar sedan nåddes jag av beskedet att en partikamrat fått sparken på grund av sitt politiska engagemang. Sedan dess har saker och ting förändrats en liten aning åt det positiva hållet. Förhandlingar pågår tydligen, och det finns en strimma hopp. Kanske får min partikamrat behålla jobbet trots allt.
Men det är en klen tröst i sammanhanget. Det har redan gått över en gräns, för länge sedan. Man ska i en demokrati inte behöva oroa sig för eller vara nära att förlora sitt jobb på grund av sin politiska åsikt. Trots detta finns det ett flertal SD:are som förlorat jobbet just på grund av att de valt att vara politiskt aktiva.
Därför skriver jag nu detta blogginlägg, efter att i 1,5 år hållit tyst om det som hände mig själv. Om sådant här ska upphöra måste folk få veta vad som sker! De måste få en chans att reagera och säga ifrån, att tala om att nu räcker det! Säga att detta inte är värdigt en demokrati.
Jag tänker inte skriva om det som hänt andra. Det får de själva göra, om de vill. Men jag tänker inte längre hålla tyst om det jag själv upplevt.
Innan jag berättar alltihop vill jag dock förklara varför jag väntat så länge med det. Varför jag inte offentliggjorde vad som hänt på en gång. Skälen är flera. Dels handlar det om att det kändes enklast att bara konstatera att inget skulle förändras av att säga som det är, och att det därför var bättre att bita ihop om ilska och bitterhet och gå vidare. Inte lägga mer energi på något som nästan höll på att ta knäcken på mig. Men jag valde också att hålla tyst för att jag inte kunnat bevisa något, så att det därför står ord mot ord. Jag kan ju knappast heller räkna med att någon vågar träda fram och ställa sig på SD:arens sida genom att berätta sanningen och därmed riskera att själv råka illa ut.
Dessutom har jag valt att hålla tyst för att jag inte velat ta risken att bli nedsvärtad av eventuella lögner från min före detta arbetsgivare. Att som ensam individ hänga ut ett stort företag är troligen inte att leka med. Min före detta arbetsgivare kan säkert dra till med både det ena och det andra för att behålla företagets goda namn… och det görs förstås enklast genom att misstänkliggöra eller misskreditera mig.
Med detta i beaktande väljer jag att inte namnge det företag jag arbetade för. Det viktiga är inte att hänga ut ett specifikt företag, utan att berätta om hur det går för de som har mage att ”tycka fel” i vårt öppna och toleranta samhälle som gillar olika…
Jag tar det från början, ger lite bakgrund. Det var höstterminen 2009 som jag började jobba för det aktuella företaget, som lärare i naturvetenskapliga ämnen inom kommunal vuxenutbildning. Företaget anlitades alltså av kommunen (Västerås kommun) för att erbjuda gymnasiekurser för vuxna. Utöver detta drev företaget även vanlig gymnasieskola, och under en period jobbade jag även där, som lärare i Organisation och ledarskap.
Från allra första början var min tjänst enbart en timanställning som utgjorde ca 30 % av heltid (jag studerade då på halvtid vid sidan av arbetet), dock med målsättningen från både min och arbetsgivarens sida att så småningom komma upp i en heltidstjänst. I november utökades min tjänst till ca 67 % av heltid, och 50 % av tjänsten blev då i form av fast anställning medan resterande del fortfarande utgjorde timanställning. Under våren 2010 fortsatte tjänsten att ha samma utformning dock med något högre omfattning fram till första maj då jag slutligen fick en heltidsanställning varav hälften var fast och den andra hälften en visstidsanställning.
Enligt det avtal som skrevs i maj varade min visstidsanställning till sista juni, men det var enbart en formalitet orsakad av att jag fortfarande saknade några högskolepoäng för att bli behörig och därmed inte kunde ges en fast anställning på heltid med hänsyn tagen till lagstiftningen. Muntligt gjorde min chef och jag dock överenskommelsen att vi skulle utvärdera hur det hela fungerade i slutet av juni, och att anställningen sedan skulle förlängas med ytterligare ett halvår. Vi skulle sedan fortsätta på det viset, och förlänga med ett halvår åt gången.
Jag såg ingen anledning att misstro en muntlig överenskommelse då det gått till på det viset hela tiden. Att vi gjorde vi en muntlig överenskommelse om hur omfattande tjänsten skulle vara under den närmaste tiden, och först efter några dagar eller någon vecka in på den nya anställningsperioden skrev under ett nytt avtal, hörde till vanligheterna.
Hur fungerade det då på jobbet? Jag kanske ska nämna lite om det innan jag går vidare, så att ni får veta hurdana omständigheterna var. Och jag kan börja med att tala om att jag på många sätt stormtrivdes. Jag brann verkligen för mitt jobb, älskade att undervisa och se eleverna utvecklas, och ställde ganska höga krav på min egen insats som lärare. Kontakten med eleverna uppfattade jag som god, och jag fick intrycket att jag var en ganska omtyckt lärare. Jag var också så gott som alltid tillgänglig för eleverna när de behövde komma i kontakt med mig, svarade på sms och telefonsamtal och mail från dem från tidig morgon till långt in på nätterna och även på helger, och jag tror att det var uppskattat.
Men visst fanns det undantag, så som det alltid gör inom läraryrket. Det finns alltid några elever som inte blir helt nöjda, hur man än försöker att vara så tillmötesgående som möjligt. Beklagligt, men ofrånkomligt när man jobbar med individer som har olika behov och önskemål. Dock vill jag påstå att det hörde till undantagen att mina elever inte var nöjda. Majoriteten verkade, enligt vad de sa och av utvärderingar att döma, anse att jag gjorde ett bra jobb.
Det som var mindre positivt var arbetsbelastningen. Under mitt första år undervisade jag i Biologi A & B, Kemi A & B, Naturkunskap A & B, samt Organisation och ledarskap, och hade utöver det NO-stuga två timmar i veckan samt var provvakt på fredagseftermiddagar. Allt detta utan att ens komma upp i heltid. Alltså sammanlagt 7 ganska omfattande kurser, som jag aldrig förr undervisat i.
Alla som gjort sitt första år som lärare vet hur tungt det är att inte ha något färdigt material, att inte ha några förberedda genomgångar, att inte ha några färdiga prov, att inte ens veta vad som står i läroböckerna förrän man själv hunnit läsa dem. Planeringstiden räcker inte till på långa vägar under första året, utan man får ta kvällar och nätter till sin hjälp för att lyckas hålla bra kvalitet på undervisningen.
Nåja. Så långt var det okej. En hög arbetsbelastning det första året hör som sagt till, och det i sig var inget problem, snarare en positiv utmaning. Nej, problemen infann sig när jag själv eller min dotter blev sjuk. Det sattes aldrig in några vikarier, så för att se till att eleverna fick det antal timmar undervisning de hade rätt till jobbade jag nästan alltid ifatt min egen frånvaro, vilket med tiden fick mig att nästan gå in i väggen. Arbetsbelastningen var tung ändå med tanke på att jag var nyanställd och började med tomma händer, och att då ideligen behöva ta planeringstiden i anspråk till att sätta in lektioner som kompensation för sjukfrånvaro eller VAB gjorde det hela outhärdligt. I perioder hade jag ingen planeringstid alls under dagarna utan fick sköta alla förberedelser och all rättning och respons under kvällar och nätter, och då hann jag inte sova mer än någon enstaka timma per natt. Hur det påverkade immunförsvaret kan ni säkert gissa. Jag blev sjuk allt oftare, och så var den onda cirkeln igång. Mer sjukdom gav mindre planeringstid vilket gav ännu mer stress och ännu mindre sömn… vilket gjorde mig ännu mer mottaglig för alla dagisbaciller.
Sammanfattningsvis så älskade jag mitt jobb, men inte villkoren jag hade för att utföra jobbet. Och jo, sjukfrånvaro och frånvaro för VAB hade jag gott om. Men å andra sidan jobbade jag ifatt så gott som varje timma som jag varit frånvarande, eleverna fick sina undervisningstimmar, så ingen kan komma och säga att jag inte skötte mitt jobb.
Nu när ni vet detta, och det alltså bör vara klargjort att jag inte brast i mina åtaganden, kan jag gå vidare. Jag tar upp tråden i juni 2010, då jag alltså var anställd på heltid. Allt fungerade bra, bortsett från de omständigheter som jag redogjort för ovan. På min fritid hade jag blivit politiskt aktiv, med start i februari eller om det var mars. Det var dock inget som jag pratade om på jobbet, utan jag höll det för mig själv.
Jag var också noga med att aldrig ta ställning politiskt inför eleverna. Det hände ibland att de under rasterna, då vi ofta satt och fikade och pratade tillsammans, började diskutera politik och jag brukade då välja att antingen bli tyst eller att lämna rummet under förevändning att jag behövde ringa ett samtal.
Men så kom den dagen då jag insåg att det inte längre gick att hålla tyst om mitt politiska engagemang. I lokaltidningarna hade mitt namn figurerat ett flertal gånger, och i slutet av juni hamnade jag under tråkiga omständigheter på ett stort uppslag i tidningen. Jag förstod att det inte fanns någon tvekan om att det bara var en fråga om dagar innan min partitillhörighet skulle komma till min chefs kännedom, trots att jag bodde i en annan kommun och ett annat län än jag arbetade i, så jag beslutade mig för att prata med henne och lägga korten på bordet.
Samtalet blev av, och jag fick intrycket att det inte kom som någon nyhet att jag var politiskt aktiv för SD. Troligen visste hon redan om det. Överlag så fördes samtalet i en trevlig ton, inga fördömanden eller dylikt framfördes. Det som däremot sades var detta (citerat ut mitt minne):
”Du är en av de bästa lärare vi har, eleverna är väldigt nöjda med dig och du gör ett väldigt bra jobb. Det vore ju synd om du skulle vara tvungen att sluta hos oss. Ska du verkligen fortsätta att vara politiskt aktiv?”
Jag kommer aldrig att glömma de orden. Hur arg jag blev över det budskap som låg inbäddat i formuleringen. Mitt svar var dock självklart: ”Nej, jag kommer inte att sluta vara politiskt aktiv. Inte en chans.”
Därefter deklarerade min chef att jag troligen inte skulle kunna vara kvar på skolan. Att det kanske vore bäst att omplacera mig till en skola med färre invandrarelever, förslagsvis i Stockholm. Mitt svar på det var att det var ett lustigt sätt att resonera på, med tanke på att jag som SD:are ser det som oerhört viktigt att motverka utanförskap och att det borde ses som en tillgång på en invandrartät skola. Men min chef var mer orolig för att jag skulle skrämma bort elever.
Dessa ord utväxlades mellan min chef och mig i enrum. Det hela åtföljdes av ett samtal med hela personalgruppen några dagar senare. Ett samtal under vilket jag fick berätta om mitt politiska engagemang för mina kollegor, och de fick framföra sina synpunkter på situationen. Några av mina kollegor framförde inga synpunkter alls utan valde att vara tysta. Flera deklarerade att de inte såg det som en möjlighet för mig att stanna kvar på skolan, för att de var oroliga för att förlora sina egna jobb. De var rädda att drabbas av försämrat elevunderlag på grund av mig, och verkade tycka att det var mer rätt att offra mig redan innan problem ens uppstått, än att ge mig en chans att visa att det många tror om SD:are bara är fördomar.
Endast två av mina kollegor försvarade mina rättigheter. Den ena påpekade att det var fel att gå händelserna i förväg och agera innan problem ens uppstått. Den andra menade att jag hade samma rätt till mina åsikter och till politiskt engagemang som alla andra, och menade att det var helt fel att ens tänka tanken att jag inte skulle kunna jobba kvar. Han frågade vad som då skulle ske nästa gång, vilka fler lärare som skulle få gå för att de skulle kunna sticka i ögonen på en viss elevgrupp. Faktiskt gick han så långt som till att exemplifiera med vad som skulle hända om det handlade om en homosexuell lärare som står längst fram på barrikaderna i kampen för homosexuellas rättigheter. Han påpekade att en sådan lärare mycket väl skulle kunna ha samma avskräckande effekt som en SD:are, och det på samma elevgrupp, och frågade om skolan i så fall skulle göra sig av med den läraren också för att inte riskera att tappa elever. En fullt befogad fråga, men den vann inget gehör.
Efter samtalet med hela personalgruppen blev det märkligt tyst. Inga fler samtal följde. Jag minns att min chef och jag någon gång under slutet av juni nämnde några ord om att det snart var dags att skriva det nya avtalet, utvärderingen som det tidigare pratats om nämndes aldrig i sammanhanget så jag tog det som att allt var som det skulle och att det inte fanns några hinder för ett nytt avtal. Jag minns också att jag tänkte att det väl återstod att se hur lång tid det nya avtalet skulle komma att gälla på just den skola jag jobbade på. Schemat för hösten hade jag redan tidigare fått ta del av via telefon, och då fått veta att hösten skulle innebära heltid med en hel del undervisning i matte grund utöver naturvetenskapliga ämnen. Jag var dock fullt inställd på att jag kanske inte alls skulle komma att jobba enligt det schemat utan mot min vilja omplaceras till en skola i Stockholm med färre invandrarelever när som helst, eftersom avtalet inte var bundet till en viss skola utan till företaget. Att jag inte längre var välkommen och att skolan skulle göra sitt yttersta för att bli av med mig hade jag ju förstått.
Trots detta kom det som sedan hände som en fullständig chock. Vi kom in i juli och inga fler samtal hade förts mellan mig och min chef. Jag tog ut två veckors semester i juli så som det var bestämt men jobbade heltid resten av månaden enligt det muntliga avtal som ingåtts tidigare. Även min chef hade semester i juli, så vi hade ingen kontakt över huvud taget under flera veckors tid. Jag såg det därför som helt naturligt att det nya avtalet inte hade skrivits under ännu. Vi hade helt enkelt inte haft en chans att träffas och ordna det.
Slutet av juli infann sig, och det blev dags för löneutbetalning. Till min stora förvåning upptäckte jag dock att någon lön inte dök upp på mitt konto. Jag ringde lönekontoret och frågade vad som hänt, och fick till svar att eftersom jag nu bara jobbade 50 % och lön betalades ut i förskott så blev det nu inget att betala ut (jag hade haft 8 dagars frånvaro för egen sjukdom samt VAB i juni och väntade på ersättning för detta från försäkringskassan, och en halv månadslön drogs alltså av eftersom den betalats ut i förskott månaden innan).
Chocken var verkligen brutal. Jag hade inte fått några som helst besked om att den utlovade heltiden försvunnit, ingen hade gett mig direktiv om nya arbetstider utan jag hade varit på jobbet på heltid och ägnat mig åt planering inför höstens undervisning utan att någon reagerat över det. Jag hade inte fått höra något om att det schema inför hösten som jag fått ta del av hade ändrats. Jag hade inte hört något nytt alls efter att min chef nämnde i slutet av juni att vi snart skulle skriva nytt avtal för nästa halvår.
Via sms fick jag tag i min chef som befann sig i utlandet, och frågade vad i hela världen det var frågan om. Varför min tjänst sänkts utan att jag ens fått veta det. Jag fick då beskedet (som jag inte trodde på för ett ögonblick och som jag inte heller köpt i efterhand eftersom det därefter anställdes en ny mattelärare) att elevunderlaget tydligen minskat radikalt helt plötsligt och att de därför inte längre kunde erbjuda mer än halvtid. Och detta, att ett muntligt avtal om 100 % brutits och förvandlats till 50 %, borde jag tydligen ha förstått utan att någon talat om det för mig.
Efter mycket om och men visade det sig att de räknat fel på lönen. Jag fick ut hela 1300 kronor eller där omkring. Jag minns inte exakt, det var så länge sedan. Lönen räckte till att betala tågresorna till och från jobbet, och till ett paket blöjor till min dotter. Pengarna från försäkringskassan dröjde. För de av er som inte redan vet det så är jag, och var även då, ensamstående. Att min ekonomi på en dag blev totalt slagen i spillror behöver jag alltså inte ens förklara…jag hade varken till hyra eller mat, än mindre till övriga räkningar eller till att betala studieskulder. Och jag hade ingen som kunde täcka upp för mig. Ångesten var total. Och herregud så mycket jag grät.
Lön för den tid i juli som jag trots allt jobbat heltid fick jag efter diskussioner med min chef ut retroaktivt. Det var ett litet plåster på såren. Men hjälpte ju inte särskilt mycket i det stora hela.
Jag försökte verkligen att lösa situationen. Tog kontakt med facket. Men de kunde inget göra. Visst förstod de vad som hänt, och varför, när jag berättade alltihop. De höll med om att det var uppenbart vad som orsakat hela situationen. Men jag hade ju inga bevis, eftersom avtalet varit muntligt, och eftersom jag knappast kunde bevisa vad som sagts under diskussionerna som förekommit.
När undervisningen tog fart igen i augusti hade mitt schema anpassats till halvtid. All den matte som jag skulle ha haft på schemat var försvunnen. Och en ny mattelärare hade alltså anställts, trots att jag fått min tjänst sänkt med motiveringen att elevunderlaget minskat.
Jag kunde inte göra annat än att bita ihop om vreden och jobba på. Under tiden sökte jag ett nytt jobb. Det var ett faktum att det var omöjligt för mig att leva på en halvtidslön. Efter att hyra och resor och till och från jobbet var betalt så fanns nästan inget alls kvar av lönen i vare sig augusti eller september. Och a-kassa nekades jag eftersom jag tydligen haft för hög genomsnittlig arbetstid under ett år tillbaka.
Min chef hade full förståelse för situationen. Meddelade mig på ett mycket tillmötesgående sätt att skulle jag hitta ett nytt jobb så skulle jag inte oroa mig för att inte kunna ta det. De skulle förstås släppa mig från skolan så snabbt som möjligt i så fall.
Som om jag för en enda sekund hade trott annat. Jag var ju inte dummare än att jag förstod att de ville få mig att säga upp mig själv från mina återstående 50 %, eftersom de inte hade giltigt skäl att avskeda mig. De visste mycket väl att jag med tiden inte skulle ha några andra val, eftersom jag inte hade en rimlig chans att kunna försörja mig själv och min dotter på en halvtidstjänst.
Till slut vann de. Från slutet av oktober fram till årsskiftet förenade jag min lärartjänst med att jobba halvtid som kanslisekreterare på riksdagskansliet. Sedan lämnade jag skolan helt, efter att ha sagt upp mig själv, för att påbörja mina nuvarande tjänster som politisk sekreterare.
På pappret ser allt bra ut. Inga avtal har brutits, inga lagar har brutits. I alla fall inga som jag kan bevisa. Jag har ju till och med sagt upp mig själv från en fast halvtidstjänst! Men det gör inte att det som hände är mera försvarbart. Inte på något sätt.
Det må så vara att allt löste sig till det bästa för mig, till slut. Jag har idag ett jobb som jag älskar, och jag har verkligen ingen anledning att klaga. Men att jag skulle få det jobb jag har idag visste jag inte då, när alltihop hände sommaren 2010. Hade jag inte haft turen att få mina nuvarande tjänster hade jag mycket väl kunnat sluta som en av alla de som är beroende av försörjningsstöd månad efter månad.
För med handen på hjärtat, hade jag fått en ny lärartjänst, på en annan skola, utan att först lämna politiken och göra avbön offentligt? Nej, jag tror inte det. Tyvärr. Så pass öppet och tolerant är inte vårt samhälle. Så pass högt värderas inte det viktigaste av allt: demokratin och den för demokratin nödvändiga åsiktsfriheten.
Hej
Skrämmande läsning, lider med dig. Skönt att det ordnade sig för dig.
Skamligt beteende av din gamla arbetsgivare.
kram
Ni kämpar med hjärta och själ. Det ni gör är beundransvärt. Det finns så mycket hinder i vägen för er och det ni tror på. Men ni vägrar att ge upp. Ert arbete gör att man tror på en framtid för landet.
Med envishet kommer man långt, det är jag övertygad om. Ge upp får vi aldrig göra!
Bra att höra om hela förloppet – det fyllde ut några lucker, som man ibland undrade över.
Hoppas du fortsätter ditt jobb med samma kraft som hittills – du gör det jättebra!
Stå på dig!!!
Jag har förstått att ni är några som undrat vad som egentligen hände. Känns faktiskt skönt att äntligen ha berättat alltihop. Det har skavt ganska illa…
Min respekt för dig och ditt engagemang bara växer. Det gör en rosenrasande att bli varse hur sådant här kan få förekomma i Sverige, 2011 och ju mer det kommer i dagen, ju bättre. Din berättelse hade jag gärna kört ner i halsen på herrarna Helin/Mattsson, vilka har för sig att SD-politiker minsann inte har det värre än andra.
Nej eller hur, vi har det ju inte värre än andra. Tvärtom är vi ju martyrer som bara hittar på att vi blir behandlade som om vi vore rättslösa…
Ett jättebra blogg-inlägg som beskriver alldagliga livssituationer och tankar. SD och andra som är kritiska till invandringen har en tendens att bara stapla siffror och statistik, vad som egentligen finns bakom siffrorna nämns aldrig. Inte ens när det gäller brottsstatistiken där det är extra viktigt att lyfta fram bilder ur verkligheten hur det kan se ut när människor utsätts för brott. Erik Ullenhag, tillhörande något ointressant parti i riksdagen utan några fasta åsikter – spelar väl ingen roll vilket, har startat en sida på regeringen.se för att slå hål på myter om invandringen. En av dom är enligt honom att invandringen visst kan diskuteras i samhället, och dessutom görs det i riksdagen och alltid har gjort det. Det är väl i och för sig rätt på samma sätt som att alkohol diskuteras i en missbrukarfamilj och till och med är en huvudfråga även när de flesta i familjen är medberoende.
Jag vill tillägga ett tack till internet eftersom den här historien aldrig hade blivit känd utan den öppenhet som finns på nätet. Jag hade en viss insyn i ”extremhögern” på 80-talet och tidigt 90-tal då SD’s ”mörka historia” skapades av en enväldig media +expo. Det hela var ett skolexempel på samtliga negativa saker som händer när människor tror att de representerar det enda och ultimata goda (som kyrkan gjorde när vi brände häxor i Sverige) och aldrig är i närheten av att få sina idéer motsagda. SD gav ju för en tid sedan ut sin 20-års jubileumsbok där man låter diverse personer komma till tals, även rabiata meningsmotståndare. Den ärligheten är inte de andra partierna i närheten av ens. För min del kan jag tycka att SD har låtit sina motståndare alldeles för enkelt få monopol på att beskriva partiets historia. Det är visserligen den enklaste vägen och det skulle ta mycket kraft och energi och tid för att bevisa felaktigheter så det är säkert det mest taktiskt riktiga. Men det är synd att medlemmarna ska behöva gå omkring och tro på en historia som är uppdiktad av en media som varit mer enkelriktad i frågan än i flera diktaturer.
Skulle du som är insatt kunna skriva en redogörelse för SDs ”mörka historia” och lägga ut på nätet? Hur den skapades och det verkliga förloppet?
Jag för min del, har ju förstått att denna ”mörka historia” är en medial mytbildning som till stor del levt sitt eget liv.
Eftersom jag själv inte gick med i partiet förrän i början av 2010 så har jag svårt att skriva en sådan redogörelse. Jag vet tillräckligt mycket för att kunna säga att den s k mörka historien inte är särskilt mörk utan snarare har framställts så, men jag har alltför stora luckor för att kunna återge exakt vad som skett. Jag vet dock med säkerhet att en väldigt vanligt problem har varit att personer som inte delar SD:s värderingar har sökt sig till partiet och gett det dåligt namn.
Egentligen var min fråga riktad till ”z999″. Det hade varit intressant att få förstahandsinformation från en person som var med från den första tiden.
Det var förmodligen ganska kaotiskt då? Ett kaos som medierna utnyttjade.
Det krävs ett visst mod att lägga ut en sådan här berättelse eftersom de toleranta krafterna i samhället hugger väldigt hårt så fort de ser någon typ av svaghet och ser det som en lucka att angripa direkt oavsett hur illa det tar.
Tragiskt hur ett stort företag kan bete sig på detta viset.
Skönt att din situation ser bättre ut nu i alla fall!
Bland det som förvånar är att du inte kunde få hjälp arbetsrättsligt. Avsaknad av dokumentation i form av anställningsavtal/-bevis o s v ligger på arbetsgivaren. Alltså, de arbetsrättliga reglerna är sedan statsrådet Carl Lidboms tid utformade till skydd för arbetstagaren.
Enligt facket fanns det inget att göra, och de borde ju veta. Men å andra sidan kan jag ju inte vara säker på att de gjorde sitt yttersta för att hjälpa mig…LR har ju öppet gått ut med sitt förakt mot SD mer än en gång, även om de till skillnad från många andra förbund avhållit sig från att utesluta SD:are. Dock finns ju skäl att misstänka att det kanske inte var särskilt högt prioriterat för dem att ge mig hjälp. Hur det förhåller sig med det lär jag aldrig få veta.
Utifrån din beskrivning av situationen, med reservation för ytterligare omständigheter, så har arbetsgivaren varit försumlig. Hur gick de fackliga förhandlingarna när det gäller ändring av anställningsgrad? Hur meddelades du förändringen? Fick du anvisningar hur du skulle bete dig om du inte var nöjd med förändringen? Jag misstänker att det fanns mer än en angreppspunkt för facket att arbeta med.
Men! Hur skulle det ha sett ut om
Det fanns inga fackliga förhandlingar. Mer än att jag ringde till facket och fick rådgivning via telefon när jag fick veta att tjänsten sänkts. Och den hjälp jag då fick var en anvisning om att jag skulle kräva lön för de timmar jag jobbat i juli, men som jag först inte fick lön för. Och detta beviljades av min chef. Men för övrigt fick jag ingen hjälp med något alls, och facket var inte inblandat något mer vare sig före eller efter händelserna i juli.
Blir inte förvånad med tanke på min egen erfarenhet, men är tacksam att du har mod att berätta som det är! Så länge vi inte vågar säga vad vi ser och upplever, så länge tillåter vi övergreppen på vår lagstadgade åsikts- och yttrandefrihet fortgå. Flera svenska fackförbund tycks anse att det åligger dem att reglera medlemmarnas politiska åsikt.
Desto mer tragiskt, just detta att du inte blir förvånad. Det säger en hel del om vilken slags samhälle det är vi lever i.
Idag har jag tagit del av två absurditeter. Dels ”gråtorgierna”, som följt på ”Den Store Ledarens” bortgång i Nordkorea och dels Din märkliga men föga förvånande historia. Jag ser en parallell med bl.a. Richard Jomshof. Han fick sin välförtjänta revansch i höstas. Nu tycker jag att Du står på tur!
När jag läste Ditt inlägg pendlade mina känslor över hela registret, från iskall ilska över hycklande arbetsgivare till hjärtevärmande beundran av Ditt civilkurage. Samtidigt bekräftar Du att min uppfattning om Dig som en mycket rekorderlig och sällsynt rakryggad tjej med åsikter, som Sverige så väl behöver och som trots det avskyvärda bemötandet som Du råkat ut för, inte ger upp och jag är övertygad om att Du en dag får Din revansch i form av ett Riksdagsmandat (naturligtvis under förutsättning att Du själv tycker det vore ett bra framtidsperspektiv).
Kämpa på Therese! Jag vill egentligen inte blanda in Din dotter men om jag fattat rätt är Din dotter ca5år gammal. Inom några år kommer hon att förstå detsamma som vi, Dina partikamrater redan insett, vilken ovärderlig tillgång hennes mamma är, inte enbart för SD, utan för hela Sveriges väl och ve.
Nu vill jag önska Er båda en riktigt fridfull jul. Jag är övertygad att Tomten kommer till Er båda. Om jag hade varit 30år yngre och åtminstone bott i närheten hade jag gärna varit Er kramande Tomte!!!
Oj då, Therese, jag ber om överseende om jag blev lite väl personlig i ovanst. inlägg!?
Det är inte första gången du får mig att bli varm i hjärtat genom det du skriver. Tack så hemskt mycket för alla vänliga och uppskattande ord!!! Och nej då, du har inte blivit för personlig.
Ha en riktigt God Jul!
Vilket helvete! Starka du som gick igenom detta, du är värd varenda liten krona och stora tusenlapp! Är stolt över att vi är i samma lag-har oxå en jäklig historia att berätta, tyvärr värre än din men den är inte redo för offentligheten,ännu..
Många lyckönskningar på din korta väg mot partiledarposten
Anna-Mi
Så även du har en hemsk historia att berätta. Tänk att det förvånar mig inte. Tyvärr! Hoppas att den dagen kommer då du är redo att gå ut offentligt med vad som hänt.
Tack för lyckönskningarna! Men det där med partiledare ska vi nog ta och glömma:) Tycker att Jimmie gör ett alldeles utmärkt jobb och jag hoppas att han tänker fortsätta med det under lång tid framöver!
Jag kan nämna att jag befíinner mig i skrivande stund på en lärarutbildning på ett universitet i mellansverige. Jag är helt övertygad om att om mina partisympatier för SD kom idagen skulle det resultera i att jag skulle särbehandlas negativt. Vi ett tillfälle stod jag upp för min åsikt om att skolavslutningar bör (om det tillhör den lokala skolans tradition) få fortsättas hållas i kyrkan och även att prästen borde kunna få läsa ur bibeln och be en bön. Jag menade också att detta borde kunna göras inför elever med annan tro eftersom man själv kan välja om man vill delta i bönen eller inte. Detta Inte för att jag själv är speciellt relisiös men jag anser att det är viktigt att elever får en inblick i vad man gör i en kyrka och får en förståelse för kyrkans plats i ett historiskt och kulturellt perspektiv.
Jag kommer aldrig någonsin mera att delge några såna synpunkter under min utbildning. Min handledarare läxade upp mig genom att ge en halvtimmes oavbruten föreläsning om exludering. Handledare talade mig tillrätta och enl. min mening hånade mig och mina åsikter inför helklass. Något som var intressant var att en kvinna med irakiskt ursprung (och muslimsk tro) tog mig i försvar och hävdade att vi borde förvalta vårat kristna arv och att hon inte som helst såg några problem att vi gjorde så. Hennes argument bemöttes dock av tystnade och överslätande.
Tack för din berättelse. Jag hade på känn att det fanns något sådant i bakgrunden.
Jag funderar på att deklarera mig själv jag också. Jag vet att det kommer att betyda avsked trots konstant uppskattning från kunder och goda vitsord i utvärderingar, och jag vet att jag inte kan räkna med hjälp från det fackförbund jag är förtroendevald för. Men det vore allt skönt att växla sysselsättning och dedicera sin tid åt att sätta dessa vidriga översittare på plats.
Reichminister Dr Ullenhag vid Rikspropagandaministeriet har börjat tröttna på folk som tycker fel. Nu ska man ta itu med dom som ”tycker fel” och man börjar i skolorna.
http://www.svd.se/nyheter/inrikes/ullenhag-inte-en-utredning-om-sd_6144569.svd
@Rune:
Visst kunde jag berätta en del men det är oerhört svårt att få fram källhänvisningar eftersom media på den tiden var totalt enväldig, inget internet. Men jag funderar ändå på att lägga ut en sida med en hel del sanningar från 80 och tidigt 90-tal.
@Therese:
”Jag vet dock med säkerhet att en väldigt vanligt problem har varit att personer som inte delar SD:s värderingar har sökt sig till partiet och gett det dåligt namn.”
Det har i de flesta fall berott på att dessa personer har tolkat SD som en förlängning av kampanjen BSS där vem som helst kunde ansluta sig och som trodde att de skulle kunna para ihop nazister med till exempel socialdemokrater som tröttnat på sitt partis invandringspolitik och inte hade någonstans att kanalisera ut detta missnöje.
I vilket fall så kan man knappast se dessa personer som representativa för SD och deras åsikter har de ju inte fått något gehör för. Robert Vesterlund, övertygad nazist, är en av dom och han lämnade SD 1994. Förklara det den som kan, hur kan en nazist lämna SD på grund av missnöje med partiet mitt under SD’s mörka tidiga historia.
http://sv.wikipedia.org/wiki/Robert_Vesterlund
z999 skriver:
”Visst kunde jag berätta en del men det är oerhört svårt att få fram källhänvisningar eftersom media på den tiden var totalt enväldig,”
—————————————
Jo, det kan så vara, men det vore nog ändå värdefullt om du kunde berätta hur du upplevde det från din horisont?
Kanske kan någon annan fylla i och komplettera din bild?
”På grund av sitt politiska engagemang” är en farlig term, för den säger väldigt mycket, samtidigt som den säger väldigt lite. Det landar helt och hållet på vad man lägger för värdering i ”sitt politiska engagemang”. Visst finns det åsikter som gör folk direkt olämpliga för en del arbeten. Jag ser inte det i sig som något konstigt. Hatar man barn kanska man inte ska jobba på dagis.
Och med det sagt så vill jag vara tydlig med att den här kommentaren inte handlar om att försöka döma dig som person eller kategoriskt säga att SD hamnar på ena eller andra sidan om olämplig-strecket – snarare att man inte ska kunna gömma sig bakom precis vad som helst bara för att man råkar kalla det politik. Det är inte riktigt riktigt.
Jag förstår faktiskt inte vad du vill ha sagt med denna kommentar. Klart att man inte ska jobba med barn om man hatar barn. Men jag hatade varken mitt jobb eller mina elever. Tvärtom älskade jag mitt jobb, och tyckte väldigt bra om mina elever. Och jag förhöll mig alltid objektiv, höll politiken utanför arbetet. Så, vad vill du ha sagt?
Hej Tess!
Jag blir lika upprörd som alltid varjr gång som jag hör din historia, men det vet du. Jag är glad att jag kunde underlätta för dig några månader på riksdagskansliet. Men tänk på hur det hade kunnat gå om vi inte hade gjort ett bra val, det hade kunnat bli katastrof för dig.
Katastrof hade bara varit förnamnet om det inte hade gått bra i valet. Och det visste jag alltför väl, när alltihop hände. Jag hade inga som helst garantier för något alls och hade kunnat vara totalt utblottad idag. Så det var inte konstigt att jag grät floder, eller att jag var skräckslagen emellanåt. Men det löste sig ju, som tur var! Och jag är glad att jag inte gav efter, att jag följde min övertygelse.
@Kandsten:
”Visst finns det åsikter som gör folk direkt olämpliga för en del arbeten. Jag ser inte det i sig som något konstigt. Hatar man barn kanska man inte ska jobba på dagis. ”
I en demokrati med rättssäkerhet så ska folk i såna fall veta vad som gäller, inte att man utnyttjar demokratins brister på det sättet som de ljusa och toleranta krafterna (dom kallar sig så själva och jag tror det är bra om man använder samma språk). Och visst är det viktigt, som Therese skriver, att man inte skyltar med sina åsikter i jobb som förutsätter att man är neutral. En lärare bör naturligtvis inte bära några åsiktssymboler, varken religiösa eller andra. Ännu värre vore det om till exempel en polis bar politiska eller religiösa symboler i sin yrkesutövning. Då har man frångått en rad viktiga principer när det gäller västerländskt rättstänkande och luckrat upp viktiga förutsättningar för demokratin.
En nära vän till mig, invandrare, uttryckte SD-vänliga åsikter under en samhälls-lektion på Komvux i Norrköping. Han blev tillsammans med ytterligare 3 elever, som uttryckt liknande åsikter, avstängd från undervisningen. Läraren är medlem i kommunistiska partiet och rektorn hör till vänsterkanten. Vi känner igen mönstret från vår världs-historia.
Detta är sanslöst !
Bananrepubliken Sverige där statens informationsministerium genom Ullenhag och hans mentor Vet Bästerberg bestämmer vilka åsikter som är dom tillåtna.
På tal om att ej få tycka och tänka vad man vill: http://avpixlat.info/2011/12/20/elisabeth-sabaditsch-wolff-domd-for-islamkritik-i-osterrikes-hd/
Det är ju inte frågan om om vi kommer att vara helt körda förr eller senare. Om vi tillåter detta vansinne, ja då är frågan bara när? Mycket snart, eller bara lite senare?
Kommer vi att kunna rösta oss ur detta vansinne?
Bör vi fortsätta att visa svaghet och ha ljusmanifestationer, osv när vi mördas, misshandlas, våldtas, etc? Eller bör vi agera lite annorlunda?
Många i dagens Europa fruktar ett totalt krig. Vad gör vi om det går så långt? Ha flera ljusmanifestationer? Debatt på SVT?
Hur många gånger har vi inte hört dessa så kallade ”flyktingar” förklara krig mot oss. Men även högt uppsatta muslimer i sina hemländer.
Vi har idag vad många kallar ett lågintensivt krig, våldtäkter, rån, mord, etc.
Det finns många zoner i Europa idag där urbefolkningen ej kan gå, inte ens polisen vill gå in där. Vad gör vi när hela Europa, inklusive Sverige är en zon där vi ej kan vistas?
Säkert säger flera att SÅ långt kommer det i alla fall inte att gå. Kan du som menar det, GARANTERA mig och alla våra barn och barn det?
Några exempel, tyvärr finns det många.
http://imittsverige.blogspot.com/2009/11/nicolai-sennels-tredje-varldskriget-sa.html
http://www.dn.se/nyheter/sverige/invandrare-krigar-mot-svenskar-med-ran
http://www.reaktion.nu/PDF/VI__0011.PDF
http://avpixlat.info/2011/12/19/islamister-forklarar-overtagande-av-belgien/
http://avpixlat.info/2011/12/18/att-onska-god-jul-ar-varre-an-mord-och-hor/
http://www.brusselsjournal.com/node/938
”Yrkesförbud” är ett ord jag tänker på. Det är inget som hör hemma i en demokrati.
Folk fattar inte det, de känner inte igen signalerna. Nu gick det inte så långt i ditt fall, men att använda ord som ”värdegrund” och ”människosyn” (samtidigt som man naturligtvis gör felaktiga antaganden angående dessa) borde väcka alla slags varningssignaler. så får det inte gå till i en demokrati.
De tror dessutom att de gör något bra när de förhindrar andra människor från att uttrycka sina demokratiska åsikter (som att vägra dela ut reklam, sabotera valsedlar etc). Gränsen mellan att göra något ädelt och att vara en antidemokrat är hårfin. En liten ledtråd är dock att ädla handlingar i dessa sammanhang i regel utförs när man är en mot många och har en stor opinion emot sig. Inte genom att försöka tysta en röst som redan tystas för fullt av media.
Du är en makalös person, Therese. Jag tror inte jag hade klarat av den psykiska press och den mobbning du blivit utsatt för. Ändå har du klarat ditt jobb. Allt gott till dig och din dotter och God Jul.
Jag är säker på att du var en utmärkt lärare, men du är en ännu bättre politiker, så du hamnade nog rätt i alla fall. Men det är en skandal att det ska gå till på det sättet.
SD:are borde nog alltid bära en dold mikrofon, för att vara på den säkra sidan. Om någon kommer med förebråelser är det bara att säga: Detta är något vi lärt oss av SR:s Kaliber!
När jag gick i högstadiet i början på 80-talet så var det en lärare som gärna pratade politik med oss elever på rasterna. Han brukade försvara den sovjetiska diktaturen, det ”klasslösa samhället”. Av någon anledning var denna diktaturvurm inget problem för skolan.
Men så hade vi ju också skolböcker i historia som inte sa ett kritiskt ord om Maos Kina.
Starkt av dig att som ensamstående med barn orka igenom den situation som du tvingades in i, man tror inte det är sant !
Visste om din yrkesroll, men trodde du jobbade på kommunala sidan..har haft tankar att det kan bli ett problem, verkligheten överträffande dikten så att säga..
Du ska veta att en sådan erfarenhet att ta sig igenom ett till synes hopplös tillvaro gör en starkare, det är många tårar och riktig uppgivenhet, bara lust att ge upp, men att ha klarat sig igenom en sådan ”pärs” gör en starkare…
Hamnar man i liknade utsatta situationer så kan man tänka tillbaka ”Jag klarade av det då..nu j-ar fixar jag detta också..”..
Iofs har jag inte varit där annat än ensam, inte med barn lr familj..ett slitet uttryck används ibland.. ”Ensam är stark..”
Du har min röst i nästa val…det måste till förändring..
Jag stödjer inte SD på något sätt, men jag finner din historia hemsk ändå, som medmänniska. Det är inte rätt att man ska bli behandlad på det viset som du blev pga dina sympatier. Jag finner det inte relevant vad du gör på din fritid så länge du håller dig objektiv under lektionstid. USCH för översittarfasoner!!!
Tack för visat stöd. Det var, milt uttryckt, en hemsk period i livet…
Min fru jobbar idag som lararinna pa en skola i Eskilstuna.
Hon ar jatteradd att skolledningen ska fa reda pa att hennes man har SD varderingar.
Hon tror att hon far sparken pa ett eller annat vis da.
Hon rostade inte alls i valet.
Jag kommer efter last din historia valdigt forsiktigt i framtiden om mina asikter pa webben.
Du kanske kommer ihag mig?
Jag halsade pa dig vid ingangen till gallerian(fran centrumbiografen) och talade om att jag ”visste” vem du var eftersom jag laste om dina bravader pa PI.
Finns nog inte en chans att du kommer ihag tillfallet men ville bara saga det enda.
Men sanningen ar att jag rostade pa din i personvalet och fick aven mina broder och gora samma sak. Sa jag visste mycket val vem du var och ville tala mer med dig och oska dig lycka till men du sag lite radd(snopen) ut sa jag fick bara ut nagra fa ord.
Nu vet du vad denna man ville:)
Lycka till och kampa pa.
Hej!
Visst kommer jag ihåg dig! Jag blev bara så förvånad när du började prata med mig, visste inte vem du var och blev lite ställd. Men sen när du talade om hur du visste vem jag var så förstod jag ju
Verkligen tråkigt att din fru ska behöva gå omkring och vara orolig för att din politiska åsikt ska komma fram. Men det kan nog vara klokt att tala tyst om det. Inte för att jag tror att hon skulle bli av med jobbet på grund av din åsikt, men hon kan ju råka ut för annat otrevligt…vuxenmobbing är väl den bästa benämningen på det.
Ni får sköta om er, både du och din fru, och vem vet, kanske ses vi igen någon dag. Tack ska du ha också, både för personkrysset och för lyckönskningarna!
Som du forstar heter jag inte Peter eller Karlsson:)