För ett antal dagar sedan nåddes jag av beskedet att en partikamrat fått sparken på grund av sitt politiska engagemang. Sedan dess har saker och ting förändrats en liten aning åt det positiva hållet. Förhandlingar pågår tydligen, och det finns en strimma hopp. Kanske får min partikamrat behålla jobbet trots allt.

Men det är en klen tröst i sammanhanget. Det har redan gått över en gräns, för länge sedan. Man ska i en demokrati inte behöva oroa sig för eller vara nära att förlora sitt jobb på grund av sin politiska åsikt. Trots detta finns det ett flertal SD:are som förlorat jobbet just på grund av att de valt att vara politiskt aktiva.

Därför skriver jag nu detta blogginlägg, efter att i 1,5 år hållit tyst om det som hände mig själv. Om sådant här ska upphöra måste folk få veta vad som sker! De måste få en chans att reagera och säga ifrån, att tala om att nu räcker det! Säga att detta inte är värdigt en demokrati.

Jag tänker inte skriva om det som hänt andra. Det får de själva göra, om de vill. Men jag tänker inte längre hålla tyst om det jag själv upplevt.

Innan jag berättar alltihop vill jag dock förklara varför jag väntat så länge med det. Varför jag inte offentliggjorde vad som hänt på en gång. Skälen är flera. Dels handlar det om att det kändes enklast att bara konstatera att inget skulle förändras av att säga som det är, och att det därför var bättre att bita ihop om ilska och bitterhet och gå vidare. Inte lägga mer energi på något som nästan höll på att ta knäcken på mig.  Men jag valde också att hålla tyst för att jag inte kunnat bevisa något, så att det därför står ord mot ord. Jag kan ju knappast heller räkna med att någon vågar träda fram och ställa sig på SD:arens sida genom att berätta sanningen och därmed riskera att själv råka illa ut.

Dessutom har jag valt att hålla tyst för att jag inte velat ta risken att bli nedsvärtad av eventuella lögner från min före detta arbetsgivare. Att som ensam individ hänga ut ett stort företag är troligen inte att leka med. Min före detta arbetsgivare kan säkert dra till med både det ena och det andra för att behålla företagets goda namn… och det görs förstås enklast genom att misstänkliggöra eller misskreditera mig.

Med detta i beaktande väljer jag att inte namnge det företag jag arbetade för. Det viktiga är inte att hänga ut ett specifikt företag, utan att berätta om hur det går för de som har mage att ”tycka fel” i vårt öppna och toleranta samhälle som gillar olika…

Jag tar det från början, ger lite bakgrund. Det var höstterminen 2009 som jag började jobba för det aktuella företaget, som lärare i naturvetenskapliga ämnen inom kommunal vuxenutbildning. Företaget anlitades alltså av kommunen (Västerås kommun) för att erbjuda gymnasiekurser för vuxna. Utöver detta drev företaget även vanlig gymnasieskola, och under en period jobbade jag även där, som lärare i Organisation och ledarskap.

Från allra första början var min tjänst enbart en timanställning som utgjorde ca 30 % av heltid (jag studerade då på halvtid vid sidan av arbetet), dock med målsättningen från både min och arbetsgivarens sida att så småningom komma upp i en heltidstjänst.  I november utökades min tjänst till ca 67 % av heltid, och 50 % av tjänsten blev då i form av fast anställning medan resterande del fortfarande utgjorde timanställning. Under våren 2010 fortsatte tjänsten att ha samma utformning dock med något högre omfattning fram till första maj då jag slutligen fick en heltidsanställning varav hälften var fast och den andra hälften en visstidsanställning.

Enligt det avtal som skrevs i maj varade min visstidsanställning till sista juni, men det var enbart en formalitet orsakad av att jag fortfarande saknade några högskolepoäng för att bli behörig och därmed inte kunde ges en fast anställning på heltid med hänsyn tagen till lagstiftningen. Muntligt gjorde min chef och jag dock överenskommelsen att vi skulle utvärdera hur det hela fungerade i slutet av juni, och att anställningen sedan skulle förlängas med ytterligare ett halvår. Vi skulle sedan fortsätta på det viset, och förlänga med ett halvår åt gången.

Jag såg ingen anledning att misstro en muntlig överenskommelse då det gått till på det viset hela tiden. Att vi gjorde vi en muntlig överenskommelse om hur omfattande tjänsten skulle vara under den närmaste tiden, och först efter några dagar eller någon vecka in på den nya anställningsperioden skrev under ett nytt avtal, hörde till vanligheterna.

Hur fungerade det då på jobbet? Jag kanske ska nämna lite om det innan jag går vidare, så att ni får veta hurdana omständigheterna var. Och jag kan börja med att tala om att jag på många sätt stormtrivdes. Jag brann verkligen för mitt jobb, älskade att undervisa och se eleverna utvecklas, och ställde ganska höga krav på min egen insats som lärare.  Kontakten med eleverna uppfattade jag som god, och jag fick intrycket att jag var en ganska omtyckt lärare. Jag var också så gott som alltid tillgänglig för eleverna när de behövde komma i kontakt med mig, svarade på sms och telefonsamtal och mail från dem från tidig morgon till långt in på nätterna och även på helger, och jag tror att det var uppskattat.

Men visst fanns det undantag, så som det alltid gör inom läraryrket. Det finns alltid några elever som inte blir helt nöjda, hur man än försöker att vara så tillmötesgående som möjligt. Beklagligt, men ofrånkomligt när man jobbar med individer som har olika behov och önskemål. Dock vill jag påstå att det hörde till undantagen att mina elever inte var nöjda. Majoriteten verkade, enligt vad de sa och av utvärderingar att döma, anse att jag gjorde ett bra jobb.

Det som var mindre positivt var arbetsbelastningen. Under mitt första år undervisade jag i Biologi A & B, Kemi A & B, Naturkunskap A & B, samt Organisation och ledarskap, och hade utöver det NO-stuga två timmar i veckan samt var provvakt på fredagseftermiddagar. Allt detta utan att ens komma upp i heltid. Alltså sammanlagt 7 ganska omfattande kurser, som jag aldrig förr undervisat i.

Alla som gjort sitt första år som lärare vet hur tungt det är att inte ha något färdigt material, att inte ha några förberedda genomgångar, att inte ha några färdiga prov, att inte ens veta vad som står i läroböckerna förrän man själv hunnit läsa dem. Planeringstiden räcker inte till på långa vägar under första året, utan man får ta kvällar och nätter till sin hjälp för att lyckas hålla bra kvalitet på undervisningen.

Nåja. Så långt var det okej. En hög arbetsbelastning det första året hör som sagt till, och det i sig var inget problem, snarare en positiv utmaning. Nej, problemen infann sig när jag själv eller min dotter blev sjuk. Det sattes aldrig in några vikarier, så för att se till att eleverna fick det antal timmar undervisning de hade rätt till jobbade jag nästan alltid ifatt min egen frånvaro, vilket med tiden fick mig att nästan gå in i väggen. Arbetsbelastningen var tung ändå med tanke på att jag var nyanställd och började med tomma händer, och att då ideligen behöva ta planeringstiden i anspråk till att sätta in lektioner som kompensation för sjukfrånvaro eller VAB gjorde det hela outhärdligt. I perioder hade jag ingen planeringstid alls under dagarna utan fick sköta alla förberedelser och all rättning och respons under kvällar och nätter, och då hann jag inte sova mer än någon enstaka timma per natt. Hur det påverkade immunförsvaret kan ni säkert gissa. Jag blev sjuk allt oftare, och så var den onda cirkeln igång. Mer sjukdom gav mindre planeringstid vilket gav ännu mer stress och ännu mindre sömn… vilket gjorde mig ännu mer mottaglig för alla dagisbaciller.

Sammanfattningsvis så älskade jag mitt jobb, men inte villkoren jag hade för att utföra jobbet. Och jo, sjukfrånvaro och frånvaro för VAB hade jag gott om. Men å andra sidan jobbade jag ifatt så gott som varje timma som jag varit frånvarande, eleverna fick sina undervisningstimmar, så ingen kan komma och säga att jag inte skötte mitt jobb.

Nu när ni vet detta, och det alltså bör vara klargjort att jag inte brast i mina åtaganden, kan jag gå vidare. Jag tar upp tråden i juni 2010, då jag alltså var anställd på heltid. Allt fungerade bra, bortsett från de omständigheter som jag redogjort för ovan. På min fritid hade jag blivit politiskt aktiv, med start i februari eller om det var mars. Det var dock inget som jag pratade om på jobbet, utan jag höll det för mig själv.

Jag var också noga med att aldrig ta ställning politiskt inför eleverna. Det hände ibland att de under rasterna, då vi ofta satt och fikade och pratade tillsammans, började diskutera politik och jag brukade då välja att antingen bli tyst eller att lämna rummet under förevändning att jag behövde ringa ett samtal.

Men så kom den dagen då jag insåg att det inte längre gick att hålla tyst om mitt politiska engagemang. I lokaltidningarna hade mitt namn figurerat ett flertal gånger, och i slutet av juni hamnade jag under tråkiga omständigheter på ett stort uppslag i tidningen. Jag förstod att det inte fanns någon tvekan om att det bara var en fråga om dagar innan min partitillhörighet skulle komma till min chefs kännedom, trots att jag bodde i en annan kommun och ett annat län än jag arbetade i, så jag beslutade mig för att prata med henne och lägga korten på bordet.

Samtalet blev av, och jag fick intrycket att det inte kom som någon nyhet att jag var politiskt aktiv för SD. Troligen visste hon redan om det. Överlag så fördes samtalet i en trevlig ton, inga fördömanden eller dylikt framfördes. Det som däremot sades var detta (citerat ut mitt minne):

Du är en av de bästa lärare vi har, eleverna är väldigt nöjda med dig och du gör ett väldigt bra jobb. Det vore ju synd om du skulle vara tvungen att sluta hos oss. Ska du verkligen fortsätta att vara politiskt aktiv?

Jag kommer aldrig att glömma de orden. Hur arg jag blev över det budskap som låg inbäddat i formuleringen. Mitt svar var dock självklart: ”Nej, jag kommer inte att sluta vara politiskt aktiv. Inte en chans.

Därefter deklarerade min chef att jag troligen inte skulle kunna vara kvar på skolan. Att det kanske vore bäst att omplacera mig till en skola med färre invandrarelever, förslagsvis i Stockholm. Mitt svar på det var att det var ett lustigt sätt att resonera på, med tanke på att jag som SD:are ser det som oerhört viktigt att motverka utanförskap och att det borde ses som en tillgång på en invandrartät skola. Men min chef var mer orolig för att jag skulle skrämma bort elever.

Dessa ord utväxlades mellan min chef och mig i enrum. Det hela åtföljdes av ett samtal med hela personalgruppen några dagar senare. Ett samtal under vilket jag fick berätta om mitt politiska engagemang för mina kollegor, och de fick framföra sina synpunkter på situationen. Några av mina kollegor framförde inga synpunkter alls utan valde att vara tysta. Flera deklarerade att de inte såg det som en möjlighet för mig att stanna kvar på skolan, för att de var oroliga för att förlora sina egna jobb. De var rädda att drabbas av försämrat elevunderlag på grund av mig, och verkade tycka att det var mer rätt att offra mig redan innan problem ens uppstått, än att ge mig en chans att visa att det många tror om SD:are bara är fördomar.

Endast två av mina kollegor försvarade mina rättigheter. Den ena påpekade att det var fel att gå händelserna i förväg och agera innan problem ens uppstått. Den andra menade att jag hade samma rätt till mina åsikter och till politiskt engagemang som alla andra, och menade att det var helt fel att ens tänka tanken att jag inte skulle kunna jobba kvar. Han frågade vad som då skulle ske nästa gång, vilka fler lärare som skulle få gå för att de skulle kunna sticka i ögonen på en viss elevgrupp. Faktiskt gick han så långt som till att exemplifiera med vad som skulle hända om det handlade om en homosexuell lärare som står längst fram på barrikaderna i kampen för homosexuellas rättigheter. Han påpekade att en sådan lärare mycket väl skulle kunna ha samma avskräckande effekt som en SD:are, och det på samma elevgrupp, och frågade om skolan i så fall skulle göra sig av med den läraren också för att inte riskera att tappa elever. En fullt befogad fråga, men den vann inget gehör.

Efter samtalet med hela personalgruppen blev det märkligt tyst. Inga fler samtal följde. Jag minns att min chef och jag någon gång under slutet av juni nämnde några ord om att det snart var dags att skriva det nya avtalet, utvärderingen som det tidigare pratats om nämndes aldrig i sammanhanget så jag tog det som att allt var som det skulle och att det inte fanns några hinder för ett nytt avtal. Jag minns också att jag tänkte att det väl återstod att se hur lång tid det nya avtalet skulle komma att gälla på just den skola jag jobbade på. Schemat för hösten hade jag redan tidigare fått ta del av via telefon, och då fått veta att hösten skulle innebära heltid med en hel del undervisning i matte grund utöver naturvetenskapliga ämnen. Jag var dock fullt inställd på att jag kanske inte alls skulle komma att jobba enligt det schemat utan mot min vilja omplaceras till en skola i Stockholm med färre invandrarelever när som helst, eftersom avtalet inte var bundet till en viss skola utan till företaget. Att jag inte längre var välkommen och att skolan skulle göra sitt yttersta för att bli av med mig hade jag ju förstått.

Trots detta kom det som sedan hände som en fullständig chock. Vi kom in i juli och inga fler samtal hade förts mellan mig och min chef. Jag tog ut två veckors semester i juli så som det var bestämt men jobbade heltid resten av månaden enligt det muntliga avtal som ingåtts tidigare. Även min chef hade semester i juli, så vi hade ingen kontakt över huvud taget under flera veckors tid. Jag såg det därför som helt naturligt att det nya avtalet inte hade skrivits under ännu. Vi hade helt enkelt inte haft en chans att träffas och ordna det.

Slutet av juli infann sig, och det blev dags för löneutbetalning. Till min stora förvåning upptäckte jag dock att någon lön inte dök upp på mitt konto. Jag ringde lönekontoret och frågade vad som hänt, och fick till svar att eftersom jag nu bara jobbade 50 % och lön betalades ut i förskott så blev det nu inget att betala ut (jag hade haft 8 dagars frånvaro för egen sjukdom samt VAB i juni och väntade på ersättning för detta från försäkringskassan, och en halv månadslön drogs alltså av eftersom den betalats ut i förskott månaden innan).

Chocken var verkligen brutal. Jag hade inte fått några som helst besked om att den utlovade heltiden försvunnit, ingen hade gett mig direktiv om nya arbetstider utan jag hade varit på jobbet på heltid och ägnat mig åt planering inför höstens undervisning utan att någon reagerat över det. Jag hade inte fått höra något om att det schema inför hösten som jag fått ta del av hade ändrats. Jag hade inte hört något nytt alls efter att min chef nämnde i slutet av juni att vi snart skulle skriva nytt avtal för nästa halvår.

Via sms fick jag tag i min chef som befann sig i utlandet, och frågade vad i hela världen det var frågan om. Varför min tjänst sänkts utan att jag ens fått veta det. Jag fick då beskedet (som jag inte trodde på för ett ögonblick och som jag inte heller köpt i efterhand eftersom det därefter anställdes en ny mattelärare) att elevunderlaget tydligen minskat radikalt helt plötsligt och att de därför inte längre kunde erbjuda mer än halvtid. Och detta, att ett muntligt avtal om 100 % brutits och förvandlats till 50 %, borde jag tydligen ha förstått utan att någon talat om det för mig.

Efter mycket om och men visade det sig att de räknat fel på lönen. Jag fick ut hela 1300 kronor eller där omkring. Jag minns inte exakt, det var så länge sedan. Lönen räckte till att betala tågresorna till och från jobbet, och till ett paket blöjor till min dotter. Pengarna från försäkringskassan dröjde. För de av er som inte redan vet det så är jag, och var även då, ensamstående. Att min ekonomi på en dag blev totalt slagen i spillror behöver jag alltså inte ens förklara…jag hade varken till hyra eller mat, än mindre till övriga räkningar eller till att betala studieskulder. Och jag hade ingen som kunde täcka upp för mig. Ångesten var total. Och herregud så mycket jag grät.

Lön för den tid i juli som jag trots allt jobbat heltid fick jag efter diskussioner med min chef ut retroaktivt. Det var ett litet plåster på såren. Men hjälpte ju inte särskilt mycket i det stora hela.

Jag försökte verkligen att lösa situationen. Tog kontakt med facket. Men de kunde inget göra. Visst förstod de vad som hänt, och varför, när jag berättade alltihop. De höll med om att det var uppenbart vad som orsakat hela situationen. Men jag hade ju inga bevis, eftersom avtalet varit muntligt, och eftersom jag knappast kunde bevisa vad som sagts under diskussionerna som förekommit.

När undervisningen tog fart igen i augusti hade mitt schema anpassats till halvtid. All den matte som jag skulle ha haft på schemat var försvunnen. Och en ny mattelärare hade alltså anställts, trots att jag fått min tjänst sänkt med motiveringen att elevunderlaget minskat.

Jag kunde inte göra annat än att bita ihop om vreden och jobba på. Under tiden sökte jag ett nytt jobb. Det var ett faktum att det var omöjligt för mig att leva på en halvtidslön. Efter att hyra och resor och till och från jobbet var betalt så fanns nästan inget alls kvar av lönen i vare sig augusti eller september. Och a-kassa nekades jag eftersom jag tydligen haft för hög genomsnittlig arbetstid under ett år tillbaka.

Min chef hade full förståelse för situationen. Meddelade mig på ett mycket  tillmötesgående sätt att skulle jag hitta ett nytt jobb så skulle jag inte oroa mig för att inte kunna ta det. De skulle förstås släppa mig från skolan så snabbt som möjligt i så fall.

Som om jag för en enda sekund hade trott annat. Jag var ju inte dummare än att jag förstod att de ville få mig att säga upp mig själv från mina återstående 50 %, eftersom de inte hade giltigt skäl att avskeda mig. De visste mycket väl att jag med tiden inte skulle ha några andra val, eftersom jag inte hade en rimlig chans att kunna försörja mig själv och min dotter på en halvtidstjänst.

Till slut vann de. Från slutet av oktober fram till årsskiftet förenade jag min lärartjänst med att jobba halvtid som kanslisekreterare på riksdagskansliet. Sedan lämnade jag skolan helt, efter att ha sagt upp mig själv, för att påbörja mina nuvarande tjänster som politisk sekreterare.

På pappret ser allt bra ut. Inga avtal har brutits, inga lagar har brutits. I alla fall inga som jag kan bevisa. Jag har ju till och med sagt upp mig själv från en fast halvtidstjänst! Men det gör inte att det som hände är mera försvarbart. Inte på något sätt.

Det må så vara att allt löste sig till det bästa för mig, till slut. Jag har idag ett jobb som jag älskar, och jag har verkligen ingen anledning att klaga. Men att jag skulle få det jobb jag har idag visste jag inte då, när alltihop hände sommaren 2010. Hade jag inte haft turen att få mina nuvarande tjänster hade jag mycket väl kunnat sluta som en av alla de som är beroende av försörjningsstöd månad efter månad.

För med handen på hjärtat, hade jag fått en ny lärartjänst, på en annan skola, utan att först lämna politiken och göra avbön offentligt? Nej, jag tror inte det. Tyvärr. Så pass öppet och tolerant är inte vårt samhälle. Så pass högt värderas inte det viktigaste av allt: demokratin och den för demokratin nödvändiga åsiktsfriheten.

About these ads