Jag stod nyss i köket och diskade och tänkte på detta med integration kontra assimilering. Det som dök upp i mina tankar sätter jag på pränt nedan.

SD och assimileringen: Hej och välkommen till möjligheternas Sverige. Här gör vi ingen skillnad på människor, du har precis samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Vi hoppas att du snart av egen vilja och kreativitet och med hjälp av svenskundervisning ska lära dig språket, få ett jobb och finna dig till rätta som en i gänget bland övriga svenskar. Vi ska nog få roligt tillsammans!

Sjuklövern och integrationen: Hej och välkommen till segregationens Sverige. Nu när du kommit hit betraktas du som invandrare, och som sådan ska du genomgå ett antal steg på din väg mot att bli svensk. Räkna med att det kan ta en så där 5-30 år. Börja med att gå på det här mötet och fylla i det här pappret med hjälp av en tolk, gå sen den här utbildningen speciellt anpassad för dig som invandrare, delta i det här projektet som även det är specialanpassat till människor med din bakgrund. Besök sedan tillsammans med en tolk både läkaren och tandläkaren och se till att få en bättre hälsa, oroa dig inte för kostnaden, större delen av den står skattebetalarna för. Ja, de tycker att det är orättvist med det är bara för att de är rasister hela bunten. Sök därefter det här instegsjobbet så betalar skattebetalarna istället för företaget din lön, och på kuppen får du en massa rasistiska ovänner bland de som företaget inte ansåg sig ha råd att anställa. Glöm sedan för allt i världen inte att gå med i din lokala kulturförening som kommunen hjälper till att finansiera.  Där kan du tillsammans med människor från ditt hemland finna och stärka den gemenskap som du som invandrare har svårt att känna bland oss svenskar.

Jag medger, visst ironiserar och överdriver jag. Men nog är det så att det i sjuklöverns Sverige görs en hel del skillnad mellan människor i jämlikhetens namn. Framstår assimileringspolitik, i jämförelse med integrationspolitik, verkligen som så fel och förskräckligt?

UPPDATERING

Jag läste just artikeln Godhjärtade svenskar ser på invandrare som husdjur skriven av Lars Åberg. Mycket av det han skriver beskriver mina egna tankegångar kring denna problematik. Ett utdrag ur artikeln följer nedan.

Svensk integrationspolitik genomsyras av strukturell välvilja. Men solidariteten har förvandlats till självförstärkande förträfflighet. Under fyrtio år har det formulerats en politik – och byggts upp en myndighetsutövning – som grundar sig på att man tycker synd om dem som flyttar till Sverige. Fortfarande kan man höra folk tala om ”våra invandrare”. Den här betoningen av invandrarskapet är en plåga; som andra- och tredjegenerationens och evighetens invandrare tycks man aldrig få en individuell identitet. Om folk inte får jobb beror det oftast inte på att de invandrat utan på att de saknar utbildning och kompetens. Både biståndsmottagare och biståndsgivare går in i sina förväntade roller och bidrar gemensamt till att ingenting i samhället förändras.

Annonser