Jag blir nu för tiden kallad islamofob av en och annan meningsmotståndare. Den definition av begreppet islamofobi som dessa personer lutar sig emot är den som finns på  Wikipedia, och den lyder på följande sätt:

Islamofobi syftar på rädsla eller fördomar riktade mot muslimer och islam. Termen används med varierande betydelse och fenomenet är omtvistat, men det åsyftar vanligen dels en omotiverad rädsla för och motvilja mot islam och muslimer, dels på kampanjer mot islam och muslimer som motiveras av denna fientlighet. Islamofobiska uppfattningar har vanligtvis att göra med att man utgår ifrån en samhällsbild där muslimer och muslimska värderingar ses som fundamentalt skilda från det som uppfattas som västerländsk kultur och religion. I detta ingår ibland också uppfattningar om och skildringar av muslimer som ett homogent kollektiv.

En invändning mot begreppet islamofobi är att det blandar samman kritik mot islam som religion med stigmatisering av muslimer. I en artikel i Dagens Nyheter kritiserar författaren Torbjörn Elensky att begreppet islamofobi används som ett ”skrämselord” för att tysta kritik av religiösa och politiska organisationer och institutioner.[1]

I en artikel i Expressen anser författaren och frilansjournalisten Dilsa Demirbag-Sten att det är fel att islamofobi likställdes med rasism och antisemitism, utan att det vore mer korrekt att kalla det ”muslimofobi”, eftersom detta uttryck betonar att denna omotiverade rädsla är riktade mot en religiös grupp och inte mot en ideologi.[2]

Som det uttryckligen anges i definitionen avser begreppet omotiverad rädsla eller fördomar riktat mot islam eller muslimer. Den som, utan att ha en förutbestämd uppfattning om vad jag tänker och känner, sätter sig och i lugn och ro begrundar och försöker förstå vad jag skrivit i mina inlägg och kommentarer i denna blogg kommer att se att jag varken känner någon rädsla för eller hyser några fördomar mot muslimer som homogen grupp.

Hur är det då med islam? Har jag visat på några fördomar mot denna religion? Svaret är enkelt. NEJ! De påståenden som jag framför i mitt blogginlägg om islam och demokrati är styrkta med källor. Det finns inga påståenden som är gripna ur luften, utan varje gång jag hävdat att något är på ett visst sätt så har jag en styrkt grund för detta. De källor som jag använt får dessutom ses som tillförlitliga då dessa utgörs av rapporter, dokumentärer och artiklar från etablerad media. Var och en som betvivlar detta är välkommen att kontrollera mina källor.

Hur är det då med rädsla för islam? Här får jag väl medge att visst, en viss rädsla hyser jag. Men det är knappast mot religionen i sig. Den är som vi alla vet inget levande väsen, utan för att se det hela riktigt krasst, bara en text i en bok. Jag kan omöjligt vara rädd för det som står i en bok, för en text kan inte skada någon! Det jag däremot är rädd för är att delar av det som står i boken, eller en tolkning av det som står i den, skall utföras i praktisk handling. Och detta är ingen omotiverad rädsla, eftersom boken bevisligen används för att rättfärdiga handlingar och värderingar som är rent av barbariska. Till exempel att små flickor gifts bort, att människor får sina händer avhuggna eller stenas till döds, att kvinnor ses som mindre värda än män, att alla som inte följer profeten Muhammeds ord är orena och därmed mindre värda. Och så vidare och så vidare.

Sådana handlingar och värderingar skrämmer mig. Och jag antar att det skrämmer många fler än mig. Gör det oss alla till islamofober? Eller till fullt friska människor som bara reagerar på något som går stick i stäv med mänskliga rättigheter? Det är upp till dig som läser detta att avgöra. Vill ni kalla mig islamofob för att jag skräms av att människor behandlas på ett barbariskt eller förtryckande sätt, så får jag vara stolt över att kallas islamofob!