Här i bloggen är det lugnt, men i verkliga livet är det desto mer fart. Valet närmar sig med stormsteg och det finns hur mycket som helst att göra. Under veckan som gått har jag och mina partikamrater i kommunen ägnat åtskilliga timmar åt att dela ut flygblad och SD-Kuriren och åt att skriva manifest och partiprogram. Vårt valmanifest för Eskilstuna är nu helt färdigt, och kommer att presenteras inom de närmaste dagarna. Övriga dokument ska vi putsa på lite till innan vi kan anse oss nöjda.

Utöver detta så har vi varit ute och träffat väljarna. Igår var det Näshultadagen, och vi fanns då på plats tillsammans med övriga partier för att dela ut material och svara på frågor. Det var en härlig dag fylld med trevliga och lärorika samtal, och än trevligare kändes det av att vi fick gott om positiv respons från de som besökte oss.

Jag har en hel del som snurrar i mina tankar och som jag känner att jag skulle vilja skriva några inlägg om. Men det lär inte bli av ikväll, jag är alldeles för trött. Dock är det två små saker som jag vill nämna bara så här i förbifarten, meningar som fastnat i mina tankar efter några av veckans samtal, och som jag gärna vill delge er.

En dag kom jag hem och sa till min mamma att jag skulle börja bråka och djävlas i skolan. Hon frågade vad jag sa så för, varför jag hade fått för mig något så dumt. Och jag svarade att jo, alla som bråkar och tjafsar och missköter sig får åka till badhuset varje onsdag, men det får inte vi som sköter oss. Mamma blev förbannad och ringde till skolan dagen efter.

Det är bara att konstatera att något gått väldigt snett i skolan när det är på det sättet det fungerar. De som sköter sig blir utan belöningar, medan de som missköter sig får desto fler. Vad ger det för signaler egentligen? Att det lönar sig att visa hänsyn och respekt och att kämpa på även när det är motigt? Nej, knappast…

Jag ska inte klaga, jag har det ganska bra. Jag är ju frisk, och det är det inte alla pensionärer som har tur nog att vara. Men det är klart, man känner ju att man inte är värd något som pensionär.

Inte värd något. Det är alltså tacken till våra äldre som gett oss livet, som gett oss kärlek och uppfostran, mat och tak över huvudet. Det är tacken för att våra äldre arbetat och slitit och betalat skatt hela livet, för att bidra till den rest av välfärd som vi idag åtnjuter och oftast också tar för given. Vem vill bli pensionär? Inte jag!