I förra veckan publicerades en artikel om SD Eskilstuna i lokaltidningen Folket. Artikeln handlade om några av de områden som vi tänker prioritera under kommande mandatperiod. Vår blivande gruppledare Kim Fredriksson tog i artikeln upp en satsning på skolan och på pensionärerna, samt försäljning av den kommunägda och penningslukande Parken Zoo. Utöver detta framhöll han att vi vill åtgärda  segregationen och utanförskapet i kommunen delvis genom att tills vidare motsätta oss förnyade avtal med migrationsverket om flyktingmottagande, men också genom att ersätta integrationsarbetet med assimilationsarbete.  Detta innebär bland mycket annat att vi säger nej till fullskaliga moskéer i kommunen,  samt att vi vill ha ett förbud mot burka och niqab i offentlig verksamhet.

Artikeln väckte viss uppmärksamhet, både bland kommunens invånare och bland några av kommunens politiker. En av dessa är Ann-Sofie Wågström (S), som sin vana trogen har skrivit om oss i sin blogg. Det som Ann-Sofie skriver inbjuder till ett bemötande, eftersom det är uppenbart att hon inte förstått ett dugg av vad SD avser med assimilering. Ganska häpnadsväckande kan jag tycka, med tanke på att hon följer oss med så stort intresse.

Vad är det då Ann-Sofie skriver i sin blogg? Jo, följande:

Det finns ett parti som vill in i Riksdagen som förespråkar assimilering. Det är deras enkla lösning på problemet med arbetslöshet och bostadssegregation.

Enligt Wikipedia betyder assimilation: ”när nykomlingar i ett samhälle anpassar sig till majoritetens kultur, språk, värderingar och ibland religion. Historiskt har de flesta invandrare till USA assimilerats och anammat engelskan och det amerikanska levnadssättet.”

Integration som vi andra partier förespråkar, betyder att invandrare etablerar sig i det nya samhället, exempelvis på arbetsmarknaden, men antyder inte fullständig anpassning till majoritetskulturen.

I Eskilstuna säger företrädaren för assimilationspartiet  i en kommentar: ”De människor som kommer hit och avser att bosätta sig i vårt land måste anpassa sig till det svenska samhället. Lära sig vårat språk, respektera oss med mera.”

Det är enligt definitionen inte assimilation utan integration. Varför tror ni att de försöker lura i oss att de står för detta och inte för den regelrätta assimilationen?

Flera av kommentarerna på artikeln frågar hur partiet har tänkt sig att tvinga in nästan 30% av eskilstunaborna i en mall som inte ens vi ursvenskar vill klämmas in i. Det har de givetvis inget svar på.

Finns det något riksdagsparti som anser att svenska nya eller gamla inte ska följa landets lagar eller strunta i att lära sig landets officiella språk?

Eftersom det verkar som att Ann-Sofie hakat upp sig på detta med assimilering kontra integration, eftersom begreppsförvirring verkar utgöra det största problemet, tänker jag nu försöka ge min syn på innebörden av dessa begrepp och påvisa skillnaden dem emellan. Förhoppningsvis  är det fler än Ann-Sofie som tar del av detta, och blir lite mer på det klara med vad som avses med begreppen.

Förtjust i definitioner som jag är så inleder jag med att definiera begreppen med hjälp av Svenska Akademiens ordlista, som jag betraktar som en mer relevant källa än  det föga tillförlitliga Wikipedia. Assimilera innebär enligt Svenska Akademiens ordlista att ”göra likadan;  sammansmälta; uppta o. införliva m.m.” Integrera innebär ”förena el. sammanföra till en helhet; samordna; fullständiga gm införlivning;…”

Av definitionerna framgår att båda begreppen är öppna för tolkningar. De tolkningar som jag är van vid att möta, och som jag utgår ifrån när jag använder begreppen, är att integration avser en ömsesidig anpassning mellan olika kulturer, alltså att svensk kultur ska anpassas till främmande kulturer lika mycket som de främmande ska anpassas till den svenska.  Medan assimilering innebär en enkelriktad anpassning, där den främmande kulturen alltså anpassas till den svenska.

Skillnaden mellan dessa begrepp kan också åskådliggöras genom exempel från verkligheten, utifrån faktiska ställningstaganden och beslut och de effekter som dessa får. En sådan exemplifiering tänker jag göra nedan, så får vi se sen om skillnaden blir lika tydlig för Ann-Sofie som för mig.

Socialdemokraternas och övriga riksdagspartiers integrationspolitik har som mål att skapa ett mångkulturellt samhälle. I vart och vartannat politiskt dokument framhålls vikten av att alla olika kulturer ska samexistera i det mångkulturella Sverige. Vi ska uppmuntra respekt och förståelse för varandra kulturer emellan, och ingen kultur ska ha företräde framför någon annan. Intentionen är säkerligen god, men detta har i realiteten kommit att innebära segregation och utanförskap, arbetslöshet och i många fall kriminalitet. Det har i realiteten kommit att innebära att infödda svenskar anklagas för rasism eller främlingsfientlighet om de kritiserar delar av de för Sverige främmande kulturerna. Det har också kommit att innebära att infödda svenskar ibland får stå ut med att ta emot kritik (från nyanlända svenskar) för att de lever som just svenskar och har västerländska värderingar. Det händer till och med att kritiken förs fram i föga respektfulla former såsom trakasserier, hot eller våld. Det har kommit att innebära att infödda svenskar förväntas avstå från traditioner, seder och bruk,  att de förväntas ändra sina demokratiska värderingar i riktning mot odemokratiska sådana, av hänsyn till nyanlända som tydligen blir kränkta av den svenska kulturen och nationaliteten. Invandrare och flyktingar  förväntas med den nuvarande integrationspolitikens uppsjö av åtgärder och projekt lära sig svenska, bli självförsörjande och följa svensk lag, men lyckas de inte med det så åtgärdar man problemen med bidrag, tolk, etnisk kvotering eller andra former av positiv särbehandling och ibland också med PUT (permanent uppehållstillstånd) för dömda brottslingar.

Sverigedemokraternas assimileringspolitik har som mål att skapa ett solidariskt samhälle som hålls ihop av gemensamma grundläggande värderingar hos befolkningen. Någon mångkulturell vision finns inte, då mångkultur bevisligen leder till splittring snarare än till solidaritet och gemenskap. Det ser vi tydliga tecken på i Sverige idag, i form av omfattande motsättningar mellan olika folkgrupper i storstäderna.

Jag vet, här kommer jag att få motargument. Jag kommer att få höra att problemet inte ligger i kulturella skillnader, utan i de socioekonomiska klyftorna i samhället. Och jodå, det stämmer till en del. Självklart har socioekonomiska faktorer en negativ inverkan, självklart är de en del av problemet. Men att hävda att det bara är detta det handlar om är så naivt att jag inte vill behöva höra det en enda gång till från någon som vill framställa sig själv som en seriös politiker. Det är ett uttjatat och för länge sedan motbevisat argument, så jag ber er som läser detta att hellre lägga tid på att sätta er in i relevant forskning och på att prata några timmar med de människor som lever med dessa motsättningar dagligen, än på att framföra argumentet här i min blogg.

Vidare. Målet för assimileringspolitiken är precis som för integrationspolitiken att nyanlända med viss hjälp (men också utifrån egen vilja) ska lära sig svenska språket, bli självförsörjande, följa svensk lag. Målet är också att uppnå respekt och förståelse för varandras olikheter, så att vi kan leva tillsammans som vänner, inte fiender. En förutsättning för ömsesidig respekt är dock lika rättigheter för alla, till skillnad från den diskriminering av infödda svenskar som sker i allt högre utsträckning idag, och som jag personligen tror leder till rasism snarare än motverkar sådan. Respekt och förståelse för andra kulturer ska inte behöva innebära att infödda svenskar får sämre förutsättningar än nyanlända svenskar, och det ska inte heller innebära att infödda svenskar ska göra avkall på den egna kulturen! I Sverige ska inte någon kvinna behöva stå ut med ett otrevligt, kränkande, hotfullt eller våldsamt bemötande på grund av att hon inte täcker sig med slöjor. I Sverige ska inte någon behöva känna sig hotad eller nedvärderad på grund av sin sexuella läggning eller sin religionstillhörighet. I Sverige ska ingen behöva avstå från att sjunga svenska psalmer på skolavslutningen, eller avstå från svensk husmanskost, eller avstå från att ha adventsljusstakar i fönstren, av hänsyn till andra kulturer.

Vid det här laget borde skillnaden mellan riksdagspartiernas integration och Sverigedemokraternas assimilering vara ganska tydlig, men jag fortsätter skriva lite till, för att vara på den säkra sidan. Det jag då vill betona är att assimilering inte innebär att vi alla ska vara likadana. Det innebär inte att vi alla ska heta Svensson i efternamn, att vi alla ska vara blonda och blåögda, att vi alla ska älska bruna bönor och fläsk. Det innebär inte att vi alla ska delta i samma traditioner om vi inte vill, att vi alla ska tycka lika om allt, att vi ska leva enligt någon slags icke existerande mall för svenskhet. (Så där Ann-Sofie, vi hade ett svar på detta med mallen. Nöjd nu?) Assimilering innebär däremot att så länge vi är i Sverige så ska svensk kultur  med allt vad den innebär i form av normer, seder och traditioner ges företräde i det offentliga rummet, och demokratiska värderingar ska hållas fast vid och aldrig någonsin vara förhandlingsbara.

Det handlar inte om att tvinga människor att ta till sig och delta i svenska traditioner, vilket många verkar tro. Det skulle aldrig falla mig eller någon annan SD:are in att kräva att människor från andra länder och kulturer ska delta i våra svenska traditioner. Det skulle vara omoraliskt och fruktansvärt respektlöst att tvinga någon att delta mot sin vilja, och det skulle dessutom gå stick i stäv med våra grundlagar. För att ge några tydliga exempel på vad SD avser med assimilering så kan jag nämna det gamla vanliga uttjatade exemplet med skolavslutning i kyrkan. Om man på en skola alltid haft avslutningen i ortens kyrka, så ska de svenskar som vill fortsätta med den traditionen få göra det. Om det sedan finns barn eller föräldrar på samma skola, som av något skäl anser att de inte kan eller vill delta på grund av att avslutningen hålls i en kyrka, så behöver de heller inte delta. Så enkelt är det. Ett annat exempel är något så vardagligt som den mat som serveras i offentlig verksamhet. Barn som vill äta vanlig svensk husmanskost, som ganska ofta innefattar fläskkött, ska inte förvägras detta. De ska få äta stekt fläsk med potatis och löksås, eller ugnsgratinerad kassler, eller skinkstek… listan kan göras lång. Men för den skull ska inte barn som av någon anledning inte kan eller vill äta denna mat tvingas göra detta. De barnen ska istället serveras alternativa rätter, exempelvis vegetarisk mat som många skolor valt att erbjuda som ett alternativ.

Överför samma resonemang på övriga traditioner och det är SD:s politik i ett nötskal.  Håll också i minnet att i Sverige råder religionsfrihet. Det innebär att individen har rätt till sin tro och till utövandet av den i privatlivet. Men det innebär också rätten att slippa bli påtvingad en religiös tro. Detta gäller för alla i det svenska samhället, oavsett religionstillhörighet.

Avslutningsvis vill jag säga detta. Att SD inte tvingar någon att delta i svenska traditioner, är inte detsamma som att vi motsätter oss att nya svenskar deltar. Tvärtom så vore det mycket trevligt om vi alla, oavsett vilket land vi är födda i, kunde klämma i och sjunga svenska nationalsången tillsammans på nationaldagen för att hylla det land som vi alla bor i, eller dansa kring midsommarstången tillsammans med våra barn bara för att ha kul. Målet är som sagt gemenskap, vilket innebär att vi välkomnar nya svenskar in i den gemenskapen med öppna armar. Allt vi kräver är att få fortsätta vara svenskar!

 

UPPDATERING

Jag läste just denna insändare av Helen Wretling i ekuriren. Uppenbarligen kvarstår missförstånden… SUCK!

Annonser