Det är en sak som stört mig länge. Något som jag inte lyckats få att stämma överens med min syn på de personer som är kritiska till den nuvarande invandrings  – och integrationspolitiken och visionen om det mångkulturella samhället. Ni har säkert hört det lika många gånger som mig, detta att det till större delen handlar om människor som saknar högre utbildning. Gång på gång framförs att de som har högre utbildning är mer positiva till ett mångkulturellt samhälle än vad de är som har låg utbildningsnivå. Att detta stämmer tänker jag inte neka till, då det finns gott om statistik som visar att så är fallet. Det som stör mig är snarare den slutsats som dras av detta, d v s  att högre utbildning ska ge mindre ”fördomsfulla” synsätt. Jag vet inte om jag är ensam om det, men jag brukar få en känsla av att etablissemanget ”dumförklarar” de personer som har en negativ inställning till ett mångkulturellt samhälle. Nåt i stil med att ”Ja ja, vad annat kan man vänta sig av lågutbildade människor som inte vet bättre.” Vem tar till sig av det som okunniga människor har att säga? Och framförallt, vem ställer sig upp och säger sig hålla med dessa okunniga människor? Ett effektivt sätt att tysta oliktänkande enligt mig. Är det fler än jag som läser in samma budskap i det som brukar sägas i den offentliga debatten?

Att jag inte får denna ”dumförklaring” att gå ihop med min syn på flertalet av de personer som är kritiska till mångkulturen beror på flera faktorer. Dels det faktum att många som är kritiska faktiskt är högutbildade. De är inte i majoritet, men nog finns det gott om sådana personer allt. Något annat som fått mig att reagera är det faktum att många kritiker, med eller utan högre utbildning, ger intryck av att vara väldigt intelligenta, klarsynta och ofta mycket pålästa personer. Någon brist på upplysning eller förmåga till kritiskt och objektivt förhållningssätt verkar alltså inte vara ett problem hos en majoritet av de kritiker jag träffat, så enkelt är det!

Nu ikväll satte jag mig och började läsa i Mångfaldsbarometern 2010, där det i vanlig ordning visades på gott om paralleller mellan utbildningsnivå och inställning till mångkultur. Då slog det mig helt plötsligt, vad som är en annan tänkbar och förmodligen i allra högsta grad kompletterande förklaring till att lågutbildade är mer negativt inställda till ett mångkulturellt samhälle än vad högutbildade är. Och när jag väl insåg hur det troligen ligger till måste jag medge att jag skämdes lite över att det tog mig sån tid att komma till insikt. Det är ju egentligen ganska självklart!

Det är ju som så att generellt leder högre utbildning till högre status och inkomst, och därmed också till högre levnadsstandard. Till en högre levnadsstandard hör oftast ett trivsamt boende, ofta i ett lugnt kvarter med fräscha lägenheter eller trevliga villor. De som saknar högre utbildning har generellt en lägre status och inkomst, vilket också leder till en sämre levnadsstandard. Detta sätter även sin prägel på boendet, som i högre utsträckning handlar om lägenhet i något mindre eftertraktat område, ofta ett segregerat område.

Vad leder rimligen dessa olikartade boendeförhållanden till tror ni, när det gäller inställningen till mångkultur? Det är enligt mig ganska uppenbart att de högutbildade som bor i lugna områden inte har så många erfarenheter av mångkulturen. Visst, de besöker Ica och står i samma kö som människor från andra kulturer. Visst, de har arbetskamrater som är födda i ett annat land än Sverige. Men i det stora hela så lever de ganska åtskilda från mångkulturens bidrag, såväl de positiva som negativa bidragen. Detta gäller däremot inte för de lågutbildade personer som bor i segregerade områden, som har mångkulturen på andra sidan väggen dygnet runt, sju dagar i veckan, 365 dagar om året. I segregerade områden lever människor från olika kulturer så pass nära inpå varandra att det är självklart att detta leder till insikter som inte fås i de lugna villakvarteren där mångkultur handlar om några minuters kontakt i kön på Ica. I de segregerade områdena utvecklas relationer, ofta i form av vänskap, mellan människor från olika kulturer. Men i samma områden uppstår också stora problem och motsättningar, då vissa kulturella och religiösa yttringar upplevs som mycket störande eller rent av oförenliga med västerländska värderingar.

Det framgår inte i Mångfaldsbarometern 2010 att man i statistiken tagit hänsyn till boendeförhållandenas påverkan på respondenternas svar.  Man har med andra ord presenterat resultat vars kausalitet bör ifrågasättas och starkt kritiseras! På ett enda ställe i rapporten hittar jag något om påverkan  på respondenterna kopplat till förhållanden i segregerade områden, och det är inte i sammanfattning eller statistik, utan i den löpande texten. Där anges faktiskt följande:

Däremot har vissa inslag i olika invandrargruppers kultur och religiös utövande liksom koncentrationen av invandrare i särskilt segregerade bostadsförorter bidragit till de mer negativa attityderna i förhållande till religion, bostad och kultur.

Så frågan är, handlar inställningen till mångkultur verkligen bara om utbildningsnivå? Eller är det snarare en fråga om att leva mitt i den mångkulturella verkligheten och återge hur den faktiskt ser ut?

Annonser