Jag läste alldeles nyss artikeln Med täckta ansikten kan vi inte mötas i SvD. Den beskriver inte bara problemet med det kvinnoförtryck som är förknippat med burka och niqab, utan ger också tydliga exempel på svenska samhällets alldeles vansinniga anpassning till islam. Jag kopierar in valda stycken av artikeln nedan, men rekommenderar att ni läser den i dess helhet.

I januari 2009 anmäler Alia, född i Egypten men uppvuxen i Sverige, Åsö vuxengymnasium till diskrimineringsombudsmannen (DO) för diskriminering. Skolan tillåter inte Alia att bära niqab. Hon tvingas avbryta studierna inom Barn- och fritidsprogrammet om hon fortsätter att täcka ansiktet. Själv menar hon sig ha varit kompromissvillig eftersom hon accepterat att ta av slöjan när ingen man kan se hennes ansikte. Får hon sitta längst fram i klassrummet och är läraren framför henne kvinna kan hon tänka sig att ta av slöjan. Hon skulle endast ta på den när en man går förbi. Skolan sa nej till kompromissförslaget. Alia menar att Niqabförbudet kränker hennes religionsfrihet och hennes rätt till utbildning.

Åsö vuxengymnasium och Stockholms stad hävdar att skälen till förbudet är pedagogiska, säkerhetsmässiga och sociala. Det är viktigt att läraren ser elevernas ansikten. Undervisningen sker, förutom via föreläsningar, genom grupparbeten, rollspel, studiebesök med mera. Alias kompromissförslag skulle ha inskränkt lärarnas och de andra elevernas frihet. De skulle inte kunna röra sig fritt i klassrummet. I väntan på DO:s beslut kommer skolan dock att låta Alia bära niqab.

Samtidigt som Alia strider för sin niqab strider Miriam, född i Guatemala och nyss kommen till Sverige, på sitt håll. Miriam DO-anmäler Hjalmar Strömerskolan i Strömsund för att den gör för lite åt den diskriminering och de trakasserier som muslimska män utsätter kvinnliga klasskamrater – i vuxenutbildning för invandrare (SFI) – för. Männen tvingar kvinnorna att sitta längst bak i klassrummet, tvingar muslimska kvinnor att bära niqab och tillåter dem inte att tala för sig själva.

Skolan säger: Muslimska män från främst Uzbekistan har i flera år åberopat sin trosfrihet för att ”kräva särskilda klasser för män respektive kvinnor”, för att ”deras kvinnor skulle få bära ansiktsslöja” och för att ”kvinnorna ej fick tala när andra män lyssnade”. Skolledningen tog inte strid. Männen skulle nog ändra sig med tiden.

Skärmar sattes upp och kvinnorna placerades bakom skärmarna. Lärarna var emellertid missnöjda. Undervisningen blev omöjlig när kvinnorna satt bakom skärmar och därtill inte fick delta i samtalen. Varje fråga som lärarna ville diskutera måste först tas upp med männen. Muslimska kvinnor fick aldrig ”vistas i enrum med manliga lärare”. Icke muslimska elever var illa berörda av denna ordning.

Nära Hjalmar Strömerskolan ligger Vattudalsskolan. Där går barnen till de vuxna muslimer som är Miriams klasskamrater. Flickor i 13-årsåldern eller till och med yngre bär niqab. De vägrar delta i sim- och idrottsundervisningen om pojkar är med, de går inte på lektioner i samlevnad. Pojkarna accepterar inte kvinnliga lärare i idrott och de vägrar idrotta eller simma tillsammans med flickor.

DO är överslätande i Miriams ärende. Skolan, skriver DO i sitt beslut, har ”vidtagit omfattande åtgärder” för att stödja Miriam och komma åt ”de handlingar och beteenden som hon upplevt som trakasserier på grund av kön”. Därmed har skolan uppfyllt sina skyldigheter.

FN-konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av kvinnor inte bara förbjuder könsdiskriminering utan ålägger också staterna att ”ändra eller avskaffa /…/ sedvänjor eller bruk som innebär diskriminering av kvinnor”, att ”ändra mäns och kvinnors sociala och kulturella beteendemönster för att på så sätt avskaffa fördomar, seder och bruk som grundar sig på föreställningen om det ena könets underlägsenhet eller på stelnade roller för män och kvinnor”. Ingen myndighet, enskild person, organisation och inget företag får diskriminera kvinnor.

Varför rättar man sig inte efter konventionen? Vad är förklaringen till att DO, Skolverket, Lärarhögskolan och riksdagen ”glömmer bort” de viktigaste internationella reglerna mot diskriminering av kvinnor?

Och är det en tillfällighet att så gott som alla muslimska länder gjort förbehåll mot konventionen med hänvisning till Sharia?

Kvinnor och flickor som täcker sina ansikten gör det av fri vilja. Det är ett argument som åberopas. Ett burka- och niqabförbud kränker den fria viljan.

Just med tanke på svårigheten att hålla isär egentligt samtycke från kulturell eller religiös vana har Europarådet beslutat att ”religionsfriheten inte får accepteras som ursäkt för kränkningar av kvinnans rättigheter”, att religiösa ursäkter för ”öppna eller subtila” intrång i kvinnans rättigheter inte får accepteras ens när kvinnan själv ”uttryckligen samtyckt” till intrånget. Staterna ”måste bekämpa religiöst betingade stereotyper av mannens och kvinnans roller och staterna får ”inte acceptera religionsfriheten eller kravet på respekt för kultur och tradition” som skäl till att tvinga på bland annat underåriga flickor ”religiösa klädkoder”.

Slutligen hävdar somliga att man inte bör göra stor sak av ett fenomen som är så sällsynt. De som bär burka eller niqab är få. Och ett förbud underblåser islamofobi.

Har antalet betydelse? Ska vi avstå från lagstiftning mot bortgifte av flickebarn därför att sådana äktenskap inte tros vara många i vårt land?

Det burkaförbud som nu är på väg i Frankrike framställs ofta som Sarkozys idé. Men bakom förbudet står de flesta kvinnorättsorganisationer, särskilt de som dagligen arbetar med utsatta flickor och kvinnor i invandrartäta förorter, så kallade banlieus. En utredning visade att av Frankrikes cirka 2000 burkabärande kvinnor var två tredjedelar födda i Frankrike. Majoriteten hade sina rötter i Nordafrika där seden att bära burka aldrig funnits. Spontant kan man väl tänka sig två skäl till den således ”nya” seden att täcka ansiktet. Att somliga muslimer har radikaliserats – talibaniserats om man så vill – just därför att de lever i västvärlden. Eller att vissa muslimska kvinnor (och deras familjer) känner särskild motvilja mot att det är otrogna, det vill säga kristna eller sekulariserade, män som får tillgång till kvinnans ansikte.

Exemplen på det svenska samhällets anpassning till islam är många i ovanstående stycken. Att förneka islamisering eller hävda att detta är ett Sverigedemokratiskt påhitt kan inte längre vara möjligt efter att ha läst detta. När hela skolor anpassas till Sharia har det gått långt! Och hur var det nu det här med kvinnors rättigheter? Hur kan jämställda Sverige tillåta att kvinnor diskrimineras med hänvisning till religionsfrihet, när detta går stick i stäv med FN:s konvention och Europarådets beslut? De som gör denna diskriminering möjlig är våra nuvarande riksdagspartier. Samma partier som anklagar oss sverigedemokrater för att inte respektera alla människors lika värde, och för att vara kvinnofientliga. Hyckleriet har inga gränser!

Annonser