Nu måste jag häva ur mig lite frustration igen. Att skriva om det som irriterar mig brukar fungera bra, det brukar få mig att bli på bättre humör igen. Så jag gör ett försök.

Vi börjar från början, med roten till allt det onda. Nämligen den felaktiga beskrivningen av SD som parti. Som sverigedemokrat får man vänja sig vid att ständigt kränkas och förtalas. Att av främmande människor bli kallad rasist, nazist, främlingsfientlig, islamofob, dum, obildad, kvinnofientlig osv är i allra högsta grad sårande och kränkande, men något man tydligen får lov att vänja sig vid om man ska stå ut mer än några veckor. Etablissemanget har av någon anledning bestämt att vi är allt detta, alldeles oavsett vad vi säger, gör, tycker, tänker och känner. Och många tror på det etablissemanget hävdar. Tragiskt men sant.

Vidare till nästa punkt, nämligen sådant som SD ofta kritiseras för. Dit hör att det på ett antal orter är så att SD fått mandat, men inte kan fylla stolarna. Detta är något som media brukar skriva ganska mycket om, och det är också något som jag ofta får ta emot påhopp av skilda slag för. De tomma stolarna används som något slags ”bevis” på att vi inte är seriösa, inte kompetenta, inte ansvarsfulla osv osv. Något annat som kritiseras är det faktum att SD generellt har en låg andel kvinnliga representanter, vilket uppmärksammats extra mycket i samband med att SD:s riksdagsinträde sänkt den kvinnliga andelen riksdagsledamöter. Detta faktum används flitigt som någon slags ”bevis” på att SD är kvinnofientliga.

Dock finns ett stort problem, och det är att kritikerna oftast ”glömmer” att se kritiskt på sina egna slutsatser. Som vanligt ”glömmer” de bort att fundera över om det skulle kunna finnas andra skäl än ovan angivna till de tomma stolarna och den låga andelen kvinnliga representanter. Och andra skäl finns det så klart! Låt mig ge några exempel på vad som gör att det är svårt att hitta tillräckligt många kandidater att fylla stolarna med:

  1. Det finns gott om sverigedemokrater som förlorat sina jobb som en direkt följd av sitt politiska engagemang. Det går förstås nästan aldrig att bevisa, ord står mot ord. Men det händer, gång på gång. Det är inte heller ovanligt att SD:are som är egna företagare tappar kunder om deras politiska åsikt blir känd.
  2. Den ena sverigedemokraten efter den andra utesluts ur fackförbund helt och hållet på grund av att de är politiskt aktiva. Så sent som idag fick ytterligare en SD:are besked om att han uteslutits ur Transport.
  3. Att förlora vänner och ibland även familj och släkt på grund av politisk åsikt är vardagsmat för flertalet sverigedemokrater.  Så sent som igår fick jag höra om en partimedlem som beslutat sig för att byta efternamn för att hålla sig väl med familjemedlemmar som var oroliga för att förknippas med honom genom namnet.
  4. För en otäckt stor andel sverigedemokrater är ständig rädsla en naturlig del av vardagen som följd av återkommande hot, ofredanden och ibland även våld. Detta brukar av somliga benämnas martyrskap, men det finns tyvärr reella skäl till rädslan. För de av er som missat rapporteringen i media om vad flera av våra företrädare råkat ut för, och därför tror att hoten och våldet är ett påhitt, kan säkert följande videoklipp vara upplysande.

Ni kan också läsa här i bloggen om fler händelser som drabbat sverigedemokrater, bl a har jag skrivit om den fruktansvärda misshandel som Issa Issa i Göteborg råkade ut för strax efter valet. Enligt vad han själv skrivit här i bloggen för någon vecka sedan så är han idag förlamad i sin högra hand och lever under ständig SÄPO-bevakning.

Det jag presenterat ovan är alltså hur livet som SD:are ser ut. Men det måste ha undgått kritikerna, eftersom de inte alls pekat på någon koppling mellan detta och fenomenet tomma stolar, utan istället valt att fokusera på påhittade dåliga egenskaper hos partiet och dess medlemmar. Ärligt talat så undrar jag hur många av kritikerna som själva skulle vara beredda att utstå allt detta, riskera så mycket, för att kunna vara politiskt aktiva. Förmodligen inte så många…

Vidare till den påstådda kvinnofientligheten och den låga andelen kvinnliga representanter. Många verkar tro att det myllrar av kvinnor i partiet, och att man ”valt bort” dem som kandidater till riksdagen. Så är det förstås inte. De personer som var med på riksdagslistan hamnade där på grund av kompetens, inget annat, och då är det självklart så att ett parti med få kvinnliga representanter får få kvinnor med på riksdagslistan.  Om man inte tillämpar kvotering, men det är som bekant något SD är emot i alla sammanhang. Vad kan det då finnas för skäl till att det är så pass få kvinnor som representerar SD? Beror det på härskartekniker? Beror det på kvinnoförakt? Knappast! Det är svårt att veta något med säkerhet, men jag har ett antal hypoteser och de har inte ett dugg med kvinnofientlighet inom partiet att göra:

  1. SD påstås vara kvinnofientligt, vilket självklart leder till att många kvinnor som hör detta sägas inte ens överväger att titta närmare på vår politik.
  2. Kanske drar jag förhastade slutsatser, men kvinnor verkar generellt mindre politiskt intresserade än män. Börjar jag diskutera politik med en grupp människor så slutar det nästan alltid med att kvinnorna drar sig undan och börjar diskutera något annat ämne, medan män kommer fram för att delta i den politiska diskussionen. Detta gäller framförallt då det rör andra politiska områden än vård, skola och omsorg. Ju mindre ”omhändertagande” politiken är, desto färre kvinnor som visar intresse. Men jag kan som sagt ha fel.
  3. Den låga andelen kvinnliga representanter kan med stor säkerhet bero på just detta med hot, ofredanden och våld som drabbar många sverigedemokrater. Dels verkar det hos meningsmotståndare finnas en tendens att hota och trakassera kvinnliga representanter i högre utsträckning än manliga, av något oklart skäl. Vidare är hoten mot kvinnor inte bara av våldsam karaktär, utan ibland också av sexuell karaktär, vilket är än värre. Jag har personligen drabbats av hot och ofredanden vid ganska många tillfällen sedan jag blev aktiv SD:are, och jag är långt ifrån ensam. En kvinnlig partikamrat och jag skrev till varandra om detta med hoten och rädslan härom dagen. Jag citerar henne: ”Jag ska erkänna en sak. Jag är inte bara rädd för att X har rätt. Jag är rädd all övrig tid också. De kvällar som min sambo inte är hemma (talar aldrig om vilka och det är aldrig samma kvällar) så lånar jag hem en stor schäfer samt jag har försvarsspray på mig oavsett vart jag går INNE I MITT EGET HEM. Känns så fruktansvärt sjukt. Jag som trodde jag var ensam om att vara så paranoid.” ”Men nu kan vi ju då vara öppna med det. Det djävliga är att det är befogat också, befogad paranoia. Som du säger, jag bara ber om att mina barn inte ska råka illa ut eller behöva uppleva rädsla pga mitt politiska engagemang.”

För att knyta ihop säcken är det alltså så att etablissemanget först anklagar SD för något som inte är sant. På grund av det som inte är sant får därefter sverigedemokrater utstå både det ena och det andra som inte borde vara möjligt i en demokrati. När partiet sedan får svårt att rekrytera representanter som en följd av de utbredda lögnerna och den befogade rädsla som många känner, så använder etablissemanget svårigheten att rekrytera som ytterligare ett ”bevis” på SD:s brister. Snacka om cirkelargument! Eller för att beskriva det med andra ord: Som andra bäddar får vi ligga…

Annonser