Ikväll har jag tillsammans med fem partikamrater varit på en föreläsning om rasism och främlingsfientlighet. Föreläsare var journalisten Doreen Månsson. Det var en på många sätt intressant föreläsning som tog upp många av de problem som invandrare ställs inför i Sverige.

Vi fick bland annat höra om Tania från Iran, som utvisades tillsammans med sin mor och syster efter att ha bott i Sverige i sex hela år. SEX ÅR! Fullständigt oacceptabelt, att det ska behöva ta så lång tid innan man kommer fram till ett slutgiltigt besked. Tania hade efter så många år hunnit bli svensk för länge sedan…

Vi fick höra några unga killar berätta om hur de känner att de inte riktigt passar in någonstans. Som andra generationens invandrare betraktas de i Sverige som invandrare, och i sina hemländer som svenskar. De skämtade och skrattade när de berättade, men nog lyste en viss vilsenhet igenom, det går inte att säga annat.

En man som kommit till Sverige på 80-talet berättade om hur viktigt det är att lära sig språket, att få kontakter, för att på så vis lättare få jobb och därmed komma in i samhället. Han har självklart rätt! Frågan jag ställer mig är dock hur lätt det är att lära sig språket och få kontakter, om man hamnar i ett segregerat område och knappt träffar några svenskar.

Något som framhölls var vikten av hur vi betraktar människor, hur vi bemöter dem. Varför ska vi till exempel kalla människor som är födda i Sverige för andra generationens invandrare, istället för att kalla dem för svenskar som de ju faktiskt är? Och hur duktiga är vi egentligen på att bemöta människor på ett sätt som uppmuntrar dem att drömma och sätta upp mål?

Allt detta är väl värt att reflektera över. Det säger så mycket om andras situation, och om hur vi själva, var och en av oss, bör agera. Och om något så stärker det mig än mer i min tro på att SD:s invandrings – och assimileringspolitik är det enda rätta. Man ska inte leva i flera år i Sverige för att sedan utvisas. Detta är ett besked som man måste få så fort som möjligt! Man ska inte behöva känna sig rotlös, fast mellan två etniciteter, två kulturer. Man ska inte känna att man betraktas som avvikande. Man ska få möjlighet att använda sig av sin kreativitet för att nå sina mål, inte bli placerad i passivitet och utanförskap.

Det jag därför ställde mig kritisk till, angående den i övrigt mycket intressanta föreläsningen, var den i mina ögon paradoxala hyllningen av mångkultur. Det kan inte sägas för tydligt, inte för många gånger. Mångkultur handlar om att bygga ett samhälle på skillnader mellan människor. Olika kulturer uppmuntras till att samexistera parallellt med varandra, och fokus läggs då med automatik på att skapa grupper utifrån skillnader. Istället för att genom assimileringspolitik fokusera på att skapa en enda stor grupp genom att lyfta fram och förstärka det som är gemensamt och förenar, oavsett vilket land vi är födda i.

Det övergår mitt förstånd hur man i ett samhälle vars intention är att skilja grupper åt ska kunna komma ifrån att betrakta varandra som svenskar och invandrare. Det övergår mitt förstånd hur man ska kunna få ungdomar att känna sig som svenska när man uppmuntrar deras föräldrar att behålla och förstärka sin ursprungliga kultur istället för att ta till sig av den svenska kulturen. Det övergår mitt förstånd hur vi ska kunna sluta göra skillnad på svensk och invandrare när vi erbjuder olika åtgärder och olika projekt åt människor beroende på i vilket land de är födda. Och det övergår mitt förstånd hur vi ska kunna ta tillvara nyanländas kreativitet, hur de ska få möjlighet att använda sig av sin ofta järnhårda vilja och enorma initiativkraft, när de istället för att erbjudas arbete eller  adekvat kompletterande utbildning, tvingas in i åtgärder och utbildningar skapade för en ”homogen” grupp, nämligen invandrare. Och därefter ofta hamnar i samma problematiska situation som så många infödda svenskar, nämligen arbetslöshet.

Det sägs att SD är främlingsfientliga, att SD gör skillnad på människor. Och jag säger det ännu en gång, att nej, så är det inte. Skillnad på människor är det de övriga riksdagspartierna som gör. Det är dessa sju partier som under så många år skapat ett ”vi” och ett ”dem”,  det är det inte SD som har gjort.

 

Annonser