Jag tänkte att jag ska ägna en stund av kvällen åt att berätta lite om gårdagens sammanträde i kommunfullmäktige.  Det kanske inte framgår av rubriken att det är vad detta inlägg ska handla om, men förklaringen till rubriken kommer i slutet av min lilla berättelse.

Större delen av gårdagskvällen ägnades åt att debattera budget för 2011. Utöver den rödgröna majoritetens budget fanns också ett budgetförslag från alliansen, och ett från oss i SD.  Som väntat fick vi ta emot mycket kritik. En del får jag lov att medge att det fanns fog för, exempelvis när det gäller sådant som vi, i tron att det är ett kommunalt ansvar, skrivit om i budgeten för att sedan på plats igår få veta att ansvaret ligger hos någon annan än kommunen. Det är klart att vi borde ha kontrollerat allt ännu en gång för att vara säkra. Sådana misstag är det klart att vi får finna oss i att kritiseras för. De enda ursäkter vi har är att vi dels haft svårt att hitta all information, de flesta av oss är ju helt nya i kommunpolitiken och inte har någon som helst insyn i nämndernas och kommunstyrelsens verksamhet. Och så handlar det om att vi helt enkelt inte hunnit med så som vi hade önskat eftersom vi fortfarande bara har en enda person som jobbar med politiken på heltid medan övriga har heltidssysselsättning på annat håll.

Varför gjorde vi då ens en årsplan? Hade det inte varit bättre att vänta till nästa år när vi har helt andra förutsättningar både i form av insyn och tid? Jo, kanske. Men det är ju så att vi fått ta emot mängder med kritik för att SD (med EN enda ledamot i KF förra mandatperioden) inte lagt ett eget budgetförslag tidigare, och vi ville nu åtminstone försöka visa vad vi anser är viktigt att satsa på. För att citera det som en av de socialdemokrater som igår framförde kritik mot oss, skrev till mig i sin blogg i våras:

En hälsning till Therese, en årsplan behöver inte vara överambitiös, det räcker med att skriva ner några sidor om vad man vill åstadskomma nästkommande år. De ekonomiska underlagen kan man få av tjänstemannaorganisationen. Det enklaste är ju att skriva av det lokala partiprogrammet.”

Vi tog henne på orden. Vi skrev inte av det lokala partiprogrammet men hämtade mycket därifrån, just för att visa vad det är vi vill åstadkomma. Synd att vårt försök inte gick hem…

Ett tråkigt missförstånd som dök upp var att allt det vi skrivit att man bör prioritera tolkades som att det SKA göras och det redan under nästa år. Det var ju inte så det var tänkt. Vår avsikt var att ge nämnderna direktiv att utgå ifrån när de ska göra sina verksamhetsplaner. Att utifrån de driftsramar som finns försöka få med så mycket som möjligt av våra förslag, ställa om verksamheten mot att på sikt kunna uppnå det vi vill satsa på. Men vår formulering tolkades tydligen fel. Att man bör prioritera vissa saker tolkades som en uttrycklig order att allt detta ska göras och det på ett enda år. Vi får lära oss av vårt misstag och vara extra tydliga hädanefter helt enkelt.

Utöver detta framfördes de gamla vanliga vanföreställningarna om människor som ska köras ut från Sverige. Sådant tjafs ansåg vi inte ens var värt att bemöta, för har man gjort minsta lilla ansats att sätta sig in i vår politik så vet man att vi inte har någon sådan målsättning. Det framfördes också en hel del argument som baserades på uppenbara vantolkningar av det vi skrivit i vår årsplan. Som ett exempel kan nämnas att vi skrivit att kommunal information endast bör ges på svenska. Om det fick vi höra som motargument att det är olagligt att förbjuda människor att tala på sitt eget språk. Ja visst. Vi har några minoritetsgrupper som enligt lag har rätt att tala sitt språk, och det har vi inte  på något sätt invänt emot i vår årsplan. Men hur läser man när man tolkar in ett förbud mot att tala sitt modersmål, i vår ambition att slippa översätta allt till flera olika språk? T ex information till hushållen om sophantering och regler för trapphuset. På vilket sätt är uteblivna översättningar liktydigt med ett förbud mot att tala annat än svenska? Man måste också fråga sig vad det är för målsättning våra kritiker har. Ska inte målet vara att de människor som flyttar till Sverige lär sig svenska språket och därmed kan ta del av sådan information på svenska? Är det inte meningen att man ska gå på SFI och där kanske kunna få hjälp med diverse översättningar tills man lärt sig språket så pass bra att man blir godkänd i de olika kurserna och inte längre behöver få vardaglig information översatt till arabiska och allt vad det nu översätts till idag? Tydligen inte, om man ska lyssna på vissa av de som talade igår. En naturlig följdfråga blir då också hur i helsike de tänkt sig att lösa problemet med utanförskap? Menar de att arbetsgivarna också ska börja översätta allt till andra språk? Eller varför inte anställa en personlig tolk som hjälper den nyanställde med att kunna utföra sina arbetsuppgifter? Allt annat vore väl att ha en hemsk människosyn 😉

Något annat som är värt att nämna är följande förslag som vi mottog hård kritik för:

Kommunstyrelsen ska arbeta för att ett kommunalt återvandringsbidrag införs och även inrätta en tjänst som kommunal återvandringshandläggare.

Tydligen är även detta förslag olagligt. Kommunen får tydligen inte utreda hur detta ska kunna genomföras och utöva påtryckningar på riksdagen om att ett kommunalt återvandringsbidrag införs. Helt otroligt! Om man inte får arbeta för ett kommunalt införande av något som idag sköts av en annan instans, vad har då hänt? Har jag missat den paragraf i lagen som säger att det är olagligt att arbeta för en förändring av något som behöver förbättras? Var det olagligt även när skolan blev kommunens ansvar istället för statens? Man slår sig för pannan!

Detta var några smakprov på vad debatten igår kväll hade att bjuda på. Något mer som jag känner för att delge er är hur det känns att verkligen gå rakt in i dimman. Och då syftar jag faktiskt inte på det som brukar avses, alltså ett för stort intag av alkoholhaltig dryck. Nej, det jag syftar på är att jag hamnade i talarstolen för första gången igår kväll. Rakt in i dimman beskriver ganska bra hur jag kände mig när jag väl stod där. Det var knappt att jag såg ansiktena framför mig, allt var bara en suddig massa och det övergår mitt förstånd hur jag över huvud taget lyckades stå upp så svimfärdig som jag kände mig.

Jag var inte alls förberedd. Tanken var att Adam och Kim, vår avgående respektive vår tillträdande gruppledare, skulle stå för talandet under kvällen. Men så lämnade de salen för en stund för att prata med några journalister. Och just då efterfrågade Vänsterpartiets gruppledare vår syn på jämställdhet. Efter att ha fått lyssna till påståendet att vi kvinnor i SD verkar stå för ett synsätt som går ut på att ”vi får vara glada om vi får vara med” kände jag att ett svar på tal var på sin plats. För det måste jag väl ändå säga, att om det är någonstans som jag känt att jag verkligen fått vara med, att jag fått alla chanser att ta för mig och visa framfötterna, så är det hos det härliga gänget i SD. Inte en enda gång har jag upplevt att jag satts på undantag för att jag är kvinna, snarare anser jag att jag fått ett oerhört stort förtroende och ett stort stöd från mina partikamrater. Ett så pass jämställt klimat som vi har i SD har jag nog faktiskt aldrig tidigare upplevt!

Nog om det och tillbaka till saken, det vill säga att jag kände att ett svar var på sin plats. Innan jag visste ordet av stod jag där i talarstolen, utan att se mer än en suddig dimma, utan att ha en aning om vad jag skulle säga, och utan att ha den blekaste aning om att jag tydligen bara hade en minut på mig att tala. Jag hann knappt komma igång förrän tiden var slut, så jag skrevs upp på talarlistan och fick återkomma en stund senare. Jag vill inte påstå att det kändes ett dugg bättre då, dimman var fortfarande konstant och jag skakade så till den milda grad att jag inte hade blivit förvånad om tänderna hade börjat klappra mot varandra. Men jag överlevde! Och när jag tittade på webb-teven idag för att se hur illa det var, och för att minnas vad jag egentligen sa, då blev jag faktiskt positivt överraskad. Nog finns det mycket i det jag sa, som jag så här i efterhand tänker att jag borde ha utvecklat mer för att undvika missförstånd. Men jag tycker faktiskt inte att det var så illa ändå, inte för att vara första gången i talarstolen och helt oförberett. Det kunde garanterat ha gått mycket sämre! Om det är någon som är nyfiken på att se mitt eldprov (det kändes verkligen som ett sådant!) så finns det, åtminstone för tillfället, att se via länken nedan. Vänsterpartiets gruppledare håller sitt anförande vid tiden 02.18, och jag går rätt in i dimman vid tiderna 02.23 och 02.41.

http://web22.abiliteam.com/ability/show/xaimkwdin/kf20101125/speed.asp

Annonser