Jag är nyligen hemkommen från en av mina viktigaste traditioner, nämligen det årligen återkommande julbordet med min familj. Det följer alltid samma rutin. Julmusik och prat om allt och inget i bilen på väg till julbordet, sedan en lite högtidlig känsla när vi väl står där med glöggen i händerna och skålar för en trevlig kväll och för att vi är samlade. Det är ju så sällan vi lyckas ses alla fyra samtidigt. Därefter avnjuts maten. Sill, lax, kallskuret, varmrätt, efterrätt, kaffe… och förstås julmust (nix, inget dåligt samvete, jag njöt av varje klunk). Alltihop under trivsamt prat om allt och inget. På vägen hem spelas julmusiken igen, och vi hemfaller alltid åt klagan över att vi ätit för mycket. Vi är så mätta och belåtna och skämtar om att vi nog behöver stanna och köpa en pizza på vägen för att stilla hungern.

Egentligen inget speciellt, bara ett vanligt julbord. Men ändå så värdefullt. Kring alla dessa speciella rutiner och ritualer, kring maten, kring drycken, kring musiken, kring skämten, skapas det så många band och så många känslor. Jag hoppas därför att dessa traditioner ska få finnas kvar för lång tid framöver. Att vi ska få lyssna på O helga natt och känna hur en liten tår nästan är på väg att tränga fram i ögonvrån, bara för det är så vackert. Att vi ska få äta julskinkan, och då minnas alla barndomens jular när min syster och jag otåligt väntade på att pappa skulle bli klar med julskinkan så att vi skulle få smaka den där allra första biten. Det handlar om så lite… men ändå så oerhört mycket!

Annonser