Som flera av er säkert redan sett så publicerade ekuriren en ledare om svensk kultur igår. I denna framfördes grundlösa påståenden om både mig själv och SD. Eftersom jag inte tänker acceptera detta har jag nu mailat till alla tre ledarskribenterna på tidningen och krävt en upprättelse, helst i form av en ursäkt för de framförda felaktigheterna och en korrekt återgivning av min och SD:s syn på kultur. Jag har som en liten hjälp på traven hänvisat dem till den text som följer nedan, som jag skrivit som en uppdatering i inlägget ”Du gamla du fria?”. Förhoppningsvis lyckas de nu förstå det som borde vara uppenbart, och förhoppningsvis får jag utan vidare tjafs den upprättelse som jag anser mig vara i min fulla rätt att kräva.

 

Ur inlägget ”Du gamla du fria?”:

Idag har mitt ifrågasättande av utställningen tagits upp i en ledare i ekuriren. Tyvärr visar denna ledare att det inte läggs någon som helst heder i det journalistiska arbetet. Det är viktigare att få föra fram ett på förhand bestämt budskap än att förhålla sig till vad som är sant, till vad som faktiskt sagts. Knappast förvånande, det är ju inte första gången. Men det är ändå upprörande.

Vad står det då i ledaren? Jo följande:

Utställningen ”Du gamla du fria” på Eskilstuna stadsmuseum diskuterar den svenska kulturen. Budskapet är att det som uppfattas som svenskt, som traditioner vid högtider, ofta har sina rötter någon annanstans i världen.

Andra inslag, som folkdräkten, är produkter av nationalromantiken runt förra sekelskiftet, då många ville finna en sorts ursprunglig svenskhet och sökte det gärna i naturen och landsbygden.

Utställarna spetsar till det. Vid den röda stugan på väggbonaden vajar en romsk flagga och i landskapssiluetten syns en moské. Möjliga framtida motiv i ett Sverige som ständigt förändras.

En av texterna lyder: ”Vårt gemensamma kulturarv handlar om identitet och förståelse av vilka vi är. Hur vi blivit de vi är. […] Att det inte finns någon sann eller äkta kulturhistoria, någon som är rätt eller fel. Att det inte går att tänka i termer av vårt och deras kulturarv utan att allt hänger samman och flätas i varandra.”

Det öppnar för en intressant diskussion, vilket nog också är syftet. Begrepp som kultur, identitet och svenskhet kan och bör problematiseras. Det vidgar synfältet och ökar toleransen.

Men inte alla uppskattar en sådan diskussion. Bara själva problematiseringen av svenskhetsbegreppet aktiverar försvarsreflexer hos vissa. Therese Borg, en av Eskilstunas ledande sverigedemokrater, uttalar sig kritiskt om utställningen – innan hon har sett den. På sin blogg berättar Borg att hon ”fick en minst sagt olustig känsla” när blev varse om utställningen. I lördagens tidning säger hon att man inte ska ”nedvärdera de svenskar som byggt den svenska kulturen”. Enligt Borg bör de i stället ”ges cred”. Och så påminner hon om att Sverigedemokraterna vill värna det svenska kulturarvet.

Det är inte helt klart vad som menas med att bygga den svenska kulturen och varför någon ska ha ett erkännande för detta. Men Borgs reaktion är inte oväntad. Tanken att kultur är något föränderligt och flytande är främmande för Sverigedemokraterna, som resonerar i termer av skarpa gränser mellan kulturer, ”vårt” respektive det främmande.

SD:s principprogram formulerar det politiska målet att ”skydda mångfalden av kulturer […] i nationalstatens form så långt det är möjligt” vilket betyder att den svenska staten skyddar den så kallade svenska kulturen. Definitionen av detta skyddsvärda svenska framgår i partiets kulturpolitik där SD kräver extra anslag till hembygdsföreningar, folkdanslag, spelmanslag och äldre kyrkobyggnader.

Utställningssamordnaren Ann Hellman träffar alltså mitt i prick när hon säger att Sverigedemokraterna vill berätta den nationalromantiska historien om Sverige, när svensk kultur och kulturhistoria är så mycket mer.

Det som står i ledaren är rena rama dumheterna! Jag har för det första inte haft några som helst problem med några utlösta försvarsreflexer. Det som har hänt är däremot att jag ifrågasatt vad det är man lär skoleleverna, och bestämt mig för att genom ett besök på museet ta reda på det. Vilket jag också påtalat flera gånger i den intervju som Cecilia Hedlund på Eskilstuna – Kuriren höll med mig i veckan. Detta att jag vill se utställningen med egna ögon innan jag kan uttala mig om mer än mina ofullständiga intryck av den.

Anledningen till att jag ifrågasatt vad man lär eleverna är enkel och har att göra med det som ledarskribenten själv skriver:

Vårt gemensamma kulturarv handlar om identitet och förståelse av vilka vi är. Hur vi blivit de vi är.

Just detta ser jag som mycket viktigt. Att eleverna ges goda förutsättningar att utveckla en identitet och en förståelse för vilka vi är. Och jag tvivlar starkt på att en sådan utveckling gynnas av att man hävdar att svensk jul inte är svensk bara för att kryddorna vi använder kommer från ett annat land. Varifrån kryddorna kommer berättar en del av vår historia, om hur vi genom kontakt med andra länder har utvecklats som kultur. Men det som också borde berättas och som så vitt jag vet  (jag kan ha fel eftersom jag ännu inte sett utställningen) utelämnats är att den svenska befolkningen VALT att börja använda dessa kryddor, och att använda dem på just det sätt som vi gör, i de maträtter och bakverk som av tradition hör till den svenska julen.

Kultur ska inte förenklas till att vara en krydda, eller en folkdräkt, eller något annat föremål. Föremål fungerar som symboler för eller används till mycket av det som det svenska folket ägnat sig åt under åren och som kan anses vara kulturyttringar. Men föremålen var för sig, tagna ur sin kontext och isolerade från mänsklig interaktion, är inte detsamma som svensk kultur. Kultur handlar om dynamiska processer som bl a gestaltas genom våra traditioner, normer, värderingar, fritidssysselsättningar. Att förenkla detta till en diskussion om föremåls ursprung är att håna den kreativitet och initiativkraft som visats av alla de som utvecklat kulturen till det den är idag. Det är att nedvärdera de människor som valt att använda olika kryddor eller föremål i olika kontexter och genom dessa val mixat än det ena än det andra från världens alla hörn till något som sedan kommit att bli något typiskt svenskt.

Jag citerar ledarskribenten:

Det är inte helt klart vad som menas med att bygga den svenska kulturen och varför någon ska ha ett erkännande för detta.

Att det ska vara så svårt för ledarskribenten att förstå detta är ganska skrämmande. Men jag hoppas att mitt utförliga resonemang ovan lyckats klargöra vad jag avser med att ge människor credit för att de skapat vår kultur. Det är inte så att människor stått passiva i Sverige och påtvingats färdiga mixar  från andra länder, utan det svenska folket har aktivt skapat det som efterlämnats till oss. Och detta arv är vi nu, genom vår egna kreativitet och initiativkraft, i full gång med att utveckla vidare såväl genom interaktioner inom landets gränser som genom interaktion med människor i andra länder.

Lite mer om detta med föremål. I den intervju som Cecilia Hedlund höll med mig kom vi in på samtalsämnet att en utställning som enbart visar föremål kanske inte är det bästa sättet att gestalta kultur, just för att interaktionen, våra normer och värderingar, inte finns med. Detta utelämnades i artikeln som skrevs häromdagen och med tanke på vad som skrivs i ledaren idag, om att jag  och mitt parti tydligen ser kultur som något statiskt som i princip kan gestaltas genom en folkdräkt, kan jag inte låta bli att undra om det utelämnades avsiktligt.

Jag vill också särskilt ifrågasätta följande påstående från ledarskribenten:

Tanken att kultur är något föränderligt och flytande är främmande för Sverigedemokraterna, som resonerar i termer av skarpa gränser mellan kulturer, ”vårt” respektive det främmande.

Att jag ifrågasätter detta påstående är inte konstigt. I den artikel som Cecilia Hedlund skrev häromdagen har jag citerats:

Det känns som om de försöker säga att bara för att det kommit influenser från andra länder så finns ingen svensk kultur.

Det är bra att man informerar om att kulturen är dynamisk, …

Hur ledarskribenten lyckas tolka detta som att kultur enligt mig inte vore föränderligt eller flytande är helt och hållet obegripligt. Det står svart på vitt att vår kultur utvecklats genom influenser utifrån, och att den är dynamisk. Har ledarskribenten ens läst artikeln?

Vidare är det uppenbart att något djupare försök att sätta sig in i min eller mitt partis syn på kultur knappast har gjorts innan ledaren skrevs. Jag har i detta blogginlägg, som ledarskribenten faktiskt hänvisar till, lämnat en länk till ett tidigare skrivet blogginlägg i vilket jag beskriver SD:s syn på kultur. Hade ledarskribenten bemödat sig om att läsa detta inlägg och allt jag där skriver om hur kulturer utvecklas så hade ledaren med all säkerhet aldrig skrivits och jag hade inte behövt ägna mig åt att nu bemöta dumheterna. Jag citerar mig själv i nämnda blogginlägg:

”Först till vad vi avser med svensk kultur. Vi brukar uttrycka det som så att det svenska kulturarvet är sådant som funnits i Sverige under lång tid och som vittnar om vår historia. Det innebär alltså inte att något måste ha funnits i Sverige sedan tidernas begynnelse för att betraktas som svenskt. Utan det har kommit hit utifrån, och med tiden blivit en del av vår svenska kultur. Detta låter sig beskrivas på ett mycket tydligt sätt genom följande citat:

Allt det nya kommer in och blandas med det som redan finns och resultatet är vår kultur, vår svenska mix som är unik för oss och som är lika med svensk kultur. Den som vi visst får vara stolta över utan att mötas av en hånflinande besserwisser.

Visst kom midsommarstången från Tyskland, men bara vi har svensk midsommar med ”Små grodorna”. Visst var Lucia ett katolskt helgon från Sicilien och Luciasångens melodi från början en fiskarsång från Neapel, men bara vi (och finlandssvenskarna) går med tunga fjät i gryningen den 13 december. Det finns otaliga exempel på importer utifrån som vi tagit till oss, försvenskat och inlemmat i den svenska traditionen, den som får ett svenskt hjärta att banka lite extra. (Herman Lindqvist, Aftonbladet 3/10-10)

Hur går då det till? Hur blir influenser från andra länder en del av den svenska kulturen? Om man bortser från de tillfällen i historien då människor mot sin vilja påtvingats en viss kultur i samband med krig och korståg, eller tvingats avstå från vissa kulturyttringar i diktaturer, så är drivkraften för en kulturs utveckling möten mellan människor. I dessa möten får vi ta del av andra synsätt, andra värderingar, traditioner, sånger, maträtter och så vidare. Det som tilltalar oss har vi en förmåga att inlemma i vår egen kultur, medan det som vi ogillar förkastas.

På sådant sätt har kulturer i alla tider växt fram, utvecklats, förändrats. Och så kommer det fortfarande att vara även om SD får bestämma. En stagnerad värld, fri från utveckling och förändring, är knappast önskvärt. En sådan värld skulle vara väldigt tråkig och även ett hot mot framtida välfärd då sådan förutsätter utveckling och förbättring inom många områden.

Det vi framför starka invändningar mot är alltså inte att kulturen förändras, utan mot att kulturens utveckling inte styrs av i första hand individers fria vilja, kreativitet och initiativförmåga. Istället har grunden för kulturens utveckling kommit att utgöras av en statlig styrning, där det genom såväl opinionsbildning som ekonomiskt stöd som projekt som handlingsplaner som grundlagsändringar finns ett klart och tydligt mångkulturellt mål att uppnå, och ett ständigt förnekande av svensk kulturs existens.”

Här tänker jag avsluta. Men inte utan att först påpeka att ledarskribenten är skyldig både mig och mitt parti en offentlig ursäkt. Kritisera oss gärna för det vi faktiskt sagt och gjort. Men tillskriv oss inte åsikter eller synsätt som vi aldrig haft, på ett sätt som gränsar till förtal, bara för att det tydligen varit för ansträngande att ta reda på hur det faktiskt förhåller sig!

Annonser