Idag har jag äntligen fått se och veta mer om utställningen ”Du gamla du fria?” som visas på Eskilstuna stadsmuseum, och jag har också fått veta mer om det pedagogiska program som ges till utställningen. Jag tänker berätta om allt jag fått veta, och även visa bilder från utställningen. Men först vill jag framföra ett stort tack till personalen på museet. Dels för att de tog sig tid att träffa mig och berätta allt, dels för ett mycket trevligt och öppet bemötande som möjliggjorde intressanta diskussioner och givande åsiktsutbyte. Tack!

Jag börjar med att berätta vad som ligger bakom att denna utställning ens kom till. Självklart har jag undrat om det har att göra med att SD kom in i riksdagen, om det hela handlar om någon slags motreaktion på en politisk utveckling som enligt somliga inte är önskvärd. Detta sa jag också rent ut, och frågade vad som egentligen var det bakomliggande syftet med utställningen. Varifrån kom idén? Svaret fick jag från utställningssamordnaren Ann Hellman, som är initiativtagare till utställningen. Hon menade att någon motreaktion till SD:s riksdagsinträde var det inte tal om. Däremot så har hon sedan länge haft tankar kring detta med svensk kultur och när det blev ett hett ämne i den allmänna debatten under hösten, till en del på grund av SD, bestämde hon sig för att göra något av sina tankar. Resultatet blev utställningen ”Du gamla du fria?” som invigdes 30 november 2010.

Vidare till det pedagogiska program som besökande elever från kommunens gymnasieskolor deltagit i. Det hela handlar om en timmas värderingsövningar av olika slag. Ibland har övningarna gjorts innan eleverna tittat på utställningen, och ibland efter. Om det skett någon form av uppföljning på skolorna i efterhand är inte känt. Att gå in på varje detalj i det pedagogiska programmet känns överambitiöst, men sammanfattningsvis är syftet med övningarna att få eleverna att reflektera kring vad som är svenskt, samt att öka förståelsen för att det finns olika åsikter angående svenskhet. Genom diskussioner eleverna emellan samt genom heta stolen och gruppindelningar utifrån hur väl eleverna instämmer i olika påståenden får eleverna som deltar främst göra klart för sig vad de själva anser, men de får också visa sina ställningstaganden inför resten av gruppen. För heta stolen används exempelvis påståenden om vad som är svenskt, och några av påståendena är: ”Man ska ta seden dit man kommer”, ”Drömmen om en röd stuga vid sjön” och ”Folkdräkter”.  Den elev som instämmer får byta stol, medan den som inte gör det får sitta kvar. Under övningarna förhåller sig pedagogen helt neutral. Eleverna får avslutningsvis skriva ned något som de anser är typiskt svenskt på en lapp, och dessa lappar läggs sedan ut så att alla kan läsa. En hel del av det som skrivits på lapparna fick jag ta del av, och det var faktiskt väldigt många elever som skrivit om sådant som nog ses som typiskt svenskt av de allra flesta. Såsom midsommarstång, surströmming, falukorv och makaroner, köttbullar och lingonsylt, folkdräkter, Volvo, Björn Borg. Ja, listan kan göras lång.

Mina åsikter om värderingsövningarna är ganska splittrade. Dels anser jag att det är bra att  eleverna får fundera över sin egen syn på svenskhet. Det kan leda till ökad självinsikt  och även till en ökad insikt om att vi alla är delar av ett större sammanhang, att vi förenas genom vårt gemensamma kulturarv. Det är också bra att låta olika åsikter och synsätt möta varandra, att lära sig respektera att alla inte tycker som man själv gör, och att öppna upp för ifrågasättande. Men jag ser också vissa problem med att utföra denna typ av värderingsövningar, oavsett hur neutral pedagogen förhåller sig. Eleverna är ju inte isolerade från resten av samhället, utan har ofta en god inblick i den allmänna debatten och i vad som sker inom politiken. Med detta i beaktande inser åtminstone jag ganska snabbt att eleverna lätt kan dra vissa paralleller mellan inställning till de olika påståendena och politisk åsikt. Jag tror att det är ytterst få gymnasielever som missat att vi i SD brukar prata om att ta seden dit man kommer. Det är nog inte heller många som missat att Jimmie Åkesson och Louise Erixon var iklädda folkdräkter i Storkyrkan i samband med riksdagens öppnande. Lägg till detta alla skolor och lärare som fördömer SD på olika sätt, ibland genom att gå så långt som till att underkänna elever i samhällskunskap om de uppvisar sympatier för oss.  Som elev behöver man alltså inte göra någon särskilt djupsinnig lägesanalys för att förstå att man kan bli tagen för SD:are om man byter stol för att markera att man håller med om att det är svenskt att ta sedan dit man kommer. Man behöver inte heller tänka efter särskilt länge för att inse att markeringen då kan medföra en del tråkiga konsekvenser. Kanske inte nödvändigtvis i form av ett IG i samhällskunskap, men i form av fördömanden och förmaningar från lärare, och ibland även i form av mobbing, hot och våld från andra elever. Sådant är ju tyvärr väldigt vanligt.

Syftet med värderingsövningarna är alltså gott,  det är jag övertygad om, och jag har släppt tanken att man haft som syfte att lära eleverna att det inte finns något svenskt. Men det finns viss risk att eleverna känt sig pressade att utåt sett tycka ”rätt” trots pedagogernas goda intentioner. Jag anser därför att det vore lämpligare att låta eleverna reflektera över svenskhet på ett sätt som är mindre utlämnande.

Nu över till själva utställningen. För att göra det lättare för er som läser att hänga med i mitt resonemang så börjar jag med att visa er hela utställningen i form av en liten fotoserie.

Ann har ersatt kvinnans blonda hår med mörkt hår.

Ann har ersatt den svenska flaggan med en romsk.

Ann har broderat en moské i bakgrunden.

Det känns som att jag skulle kunna skriva hur mycket som helst om mina tankar kring varje liten del i utställningen. Men jag ska försöka sammanfatta för att undvika att detta blir alldeles för omfattande. Först och främst så är det ju egentligen, utifrån vad jag kan bedöma, inte några som helst felaktigheter i utställningen. Historiska fakta återges på ett korrekt sätt, mer är det inte att säga om den biten. Det som jag däremot reagerar starkt på är helheten, och då framförallt den komponent som jag tycker lyser med sin frånvaro om utställningen ska kunna göra anspråk på att handla om svensk kultur och inte bara begränsas till svensk historia. Denna komponent är människornas initiativ, deras val, deras interaktion. Jag exemplifierar genom att citera texten om den svenska julen:

Hur svensk är egentligen vår svenska jul? Hur mycket skulle finnas kvar av den om vi inte genom åren lärt oss att krydda den med en mängd smaker från platser långt bort?

Återigen så är det som står inte fel. Det handlar snarare om att jag saknar ett perspektiv, nämligen den svenska befolkningens egna insats för att göra svensk jul till just svensk jul. Jag skulle hellre ställa frågan ”Hur mycket skulle finnas kvar av den om vi inte genom åren valt att krydda den med en mängd smaker från platser långt bort?” Det är ju inte så att någon kom hit från en plats långt bort och på en gång lärde helt passiva människor i hela landet att krydda på ett nytt sätt. En mer korrekt beskrivning är snarare att några människor provade de nya kryddorna, kom fram till att dessa var bra, och därför fortsatte att använda dem. Fler blev uppmärksammade på de nya kryddorna och valde att fortsätta använda dessa. Med tiden hittades allt fler kombinationer, dessa kom att användas till mycket av det som serveras i våra hem kring julen, och efter ett antal generationer hade så pass stor del av den svenska befolkningen tagit till sig det nya att det skapats en svensk jul.

Det jag efterlyser är alltså mer tonvikt på att människorna som levt i Sverige gjort ett aktivt val. Hade de inte gjort det så hade inte julen funnits. Samma sak gäller med kåldolmarna. Hade inte Kajsat kommit på en svensk variant, och hade inte människor i Sverige tagit till sig hennes idé, så hade inte den svenska kåldolmen uppstått. Och sett ur det perspektivet är det inte särskilt relevant varifrån kryddorna eller kåldolmen ursprungligen kommer.

Den korrekta informationen finns där i texterna på utställningen,  men jag upplever det som att utställningen är ganska statisk och lägger mer fokus på döda ting och historiska skeenden än på den dynamiska process som jag anser är ett måste att belysa för att vi ens ska kunna tala om kultur och framförallt för att vi ska kunna förstå hur svensk kultur utvecklats till vad den är idag.

Något mer som bör nämnas är de ändringar som gjorts i bonaderna. Enligt Ann har dessa väckt en del reaktioner från besökare från en hembygdsförening. Det var någon som precis som jag själv ifrågasatte hur man kan nedvärdera det som tidigare generationer svenskar fört vidare till oss genom att helt enkelt bara ta bort den svenska flaggan och ersätta den med en romsk. Jag vet ju inte säkert, men kan tänka mig att denna person gjort samma tolkning som mig. Att detta är att göra ett ingrepp i vår faktiska historia, att sudda ut det gamla svenska bondesamhället ur historiebeskrivningen och inte vilja kännas vid hur mycket det satt sin prägel på vår kultur. Om jag förstått Ann rätt så var inte detta hennes syfte, snarare ville hon flytta oss in i en parallell historia som inte är majoritetsbefolkningens utan en minoritets historia. Inget fel i det. Men kanske borde det förtydligas med en förklarande text. Annars reagerar man nog lätt som jag och många andra med mig och känner att någon försöker ta ifrån oss rätten att känna glädje och stolthet över det som våra förfäder fört vidare till oss. Inte bara i form av röda stugor med en svensk flagga på gården, utan i form av identitet och förståelse för vår egen plats i det som förbinder det som varit med det som är med det som komma skall.

Samma sak är det med moskén i  en annan av bonaderna. Det är att göra en ändring av den faktiska historien. I det gamla bondesamhälle som bonaden visar var inte moskéer en del av en svenska landskapsbilden, så varför ändra vår historia? Duger den inte? Kanske var tanken att visa att moskéer är på väg att bli en del av den svenska landskapsbilden. Men detta borde i så fall ha visats på ett annat sätt. Inte genom att låta landskapet, eller socknens kyrka med allt vad den innebar på den tiden, ersättas av en moské som det på intet sätt fanns någon efterfrågan på i det gamla svenska bondesamhället.

Jag försöker avsluta här. Det finns fler detaljer som är värda att reflektera över, men det finns stor risk att många inte orkar läsa allt om jag fortsätter skriva. Så jag avslutar med att säga att det varit riktigt intressant att se utställningen, och  väldigt givande att utbyta åsikter med personalen på  museet. Faktiskt hade jag så pass trevligt att jag lär gå dit fler gånger, för att se andra utställningar i framtiden.  Men jag kan inte avsluta utan att först säga detta: Med all respekt för en på många sätt välgjord och tänkvärd utställning  kan jag inte låta bli att känna att den trots allt är politiskt färgad, att den sett som helhet verkar ha ett underförstått syfte att förneka det svenska… och säga att SD har fel.

Tidigare inlägg om utställningen: Du gamla du fria?, Jag kräver upprättelse, Inpass, men ingen ursäkt.

Relaterat: SD ifrågasätter Alliansens elitistiska kultursyn, Sådan är kulturpolitiken jag vill ha.

Annonser