Jag kom igår kväll hem från SABO-kongressen i Uddevalla där jag varit  som ombud för SD sedan i tisdags kväll tillsammans med Charlott Qvick, Christoffer Dulny, William Hahne och Eric Myrin. SD:s andra ombud Daniel Assai och även vår ersättare Pavel Gamov fick förhinder i sista stund och kunde tyvärr inte komma, men det gick bra ändå eftersom Charlott kunde gå in som ersättare.

Till att börja med så kan jag berätta att det varit en på många sätt intressant kongress, som bjudit på en hel del inom bostadspolitik, men som också gett insyn i något som tidigare varit okänt för oss. Detta var SD:s första SABO-kongress, så vi visste inte riktigt vad vi hade att vänta oss, men nu vet vi mer.

Något som vi reagerade på var den höga snittåldern på kongressen, vi var ganska få som var yngre än 40-50 år. Något annat som vi reagerade på var att det var en övervägande andel män som deltog, och ytterst få personer med invandrarbakgrund. Vi pratade om det flera gånger under kongressen, hur lustigt det är att de partier som alltid ondgör sig över oss och menar att vi är fientliga mot både kvinnor och invandrare faktiskt hade den minst jämlika fördelningen bland sina deltagare. Nog för att ett av våra ombud och en av våra ersättare uteblev, men hade de kommit så hade vi haft 75 % med invandrarbakgrund och 50 % kvinnor som representanter, valberedningen undantagen. Tänkvärt, eller vad säger ni?

Jag skulle kunna berätta en del om vad som sades inom bostadspolitiken på  kongressen, men jag väljer att avstå eftersom ni ändå kan läsa om det viktigaste på SABO:s hemsida om ni är intresserade. Det som jag däremot tänker skriva om är stämningen på kongressen, och om det hot som framfördes mot Eric Myrin från en Socialdemokrat.

Överlag så kändes stämningen ganska otrevlig. Gång på gång hörde vi människor stå och tissla och tassla om Sverigedemokraterna när vi passerade, och till slut började det kännas obehagligt att så många talade OM oss istället för MED oss.  Det  var också många som stirrade öppet när de såg blåsippan på min kavaj, som om jag vore ett djur på zoo, och Charlott blev otrevligt bemött på bussen till hotellet av en dam som demonstrativt vände ryggen till när Charlott svarade på frågan om vilket parti hon representerade. Det ska nämnas att några personer jag träffade under dessa dagar var väldigt trevliga mot mig och inte på något sätt avståndstagande, men de var tyvärr ett fåtal. Desto större eloge till dem, för att de behandlade oss som de vanliga människor vi faktiskt är, och inte som nåt katten släpat in. Om ni mot förmodan läser detta så vet ni nog vilka ni är…

Över till den absolut värsta händelsen under hela kongressen, en händelse som nog ingen av oss hade trott skulle inträffa på en kongress bland fullvuxna politiker. Jag berättar från början:

Det var i onsdags kväll. Med anledning av den jobbiga stämningen och alla olustiga blickar valde vi att lämna middagen och underhållningen tidigt, för att istället uppsöka hotellets bar där vi satte oss för att prata och lyssna på musik över en öl. Snart fick vi sällskap av tidningen Bofasts journalist och fotograf, och vi gav oss in på en väldigt trevlig och givande diskussion med dem. Tiden gick, ölen dracks ur, och jag gick till baren för att köpa en ny. Fram till mig kom då en äldre man, kraftigt berusad, och inledde ett samtal. Han frågade snart efter min partitillhörighet, och när jag talade om att jag är Sverigedemokrat utbrast han ”Fy fan”, och tittade på mig med en allt annat än vänlig blick. Jag bet ihop om ilskan och bad honom motivera varför han var så otrevlig mot mig. Till svar fick jag otydligheter i stil med att han ju visste hur vi är. Jag meddelade att han omöjligt kan veta det genom att lyssna på andra istället för att prata med oss personligen, och meddelade att han var välkommen att slå sig ner med oss om han mot förmodan var beredd att ställa frågor och lyssna på mina svar. Och med det lämnade jag mannen och gick tillbaka till de övriga.

Några minuter senare dök samma man upp igen, skakade hand med mig och Charlott, och slog sig ned ihop med oss. Därefter påbörjades något som urartade i en riktigt obehaglig debatt. Anklagelser östes mot mig i egenskap av SD:are, om att vi minsann tycker si och så. Jag bemötte mannens alla påståenden, förklarade att han hade fullständigt fel och helt saknade grund för sina anklagelser. Men på det örat ville han inte höra. Vi kom av någon anledning in på minoriteter i samhället, hur dessa ska behandlas i en demokrati. Och jag blev riktigt rädd av vad han satt och sade. Han menade att i en demokrati så bestämmer majoriteten, övriga ska man inte alls ta hänsyn till eller lyssna på. När jag invände och menade att det var en otäck inställning, att man självklart måste lyssna på allas åsikter och överväga dessa innan man fattar sina beslut, att allt annat liknar diktatur, så hävde han ur sig att han bara hört två personer som tidigare sagt nåt sådant, Hitler och Gaddafi. Och där nånstans övergick min irritation i både ilska och något som liknade fasa. En Socialdemokrat som menar att minoriteter inte ska lyssnas på… det låter i mina öron inte alls demokratiskt.

Samtalet fortsatte, med fler anklagelser och påståenden från hans sida, och med ett antal ifrågasättanden av Socialdemokraternas politik från min sida. Han menade att SD är rasister, och jag undrade hur han får ihop det med att vi till skillnad från hans eget parti faktiskt vill göra något för att förbättra situationen för många invandrare i Sverige. Jag ifrågasatte varför Socialdemokraterna, om de nu verkligen bryr sig, inte har gjort något för att förbättra för alla som lever i utanförskap, och för alla kvinnor som utsätts för hedersrelaterat förtryck och våld. Han hade inga svar på det. Några svar hade han inte heller på hur han kunde anklaga SD för att ha kopplingar till nazism och Hitler, och än mindre kunde han förklara hur det kommer sig att hans eget parti varit med om att införa rasbiologiska institutet och har stått bakom tvångssteriliseringar av människor.

Jag minns inte den exakta följden på allt som sades och som jag redogjort för ovan. Men jag kan säga att stämningen var väldigt hätsk, och att diskussionen avslutades med att han talade om för mig att jag i egenskap av SD:are och därmed minoritet inte har existensberättigande. Varefter han vände sig mot Eric, som med telefonen fullt synlig  för oss alla spelade in det som sades, och hävde med en otäckt kall ton ur sig (om jag hörde rätt) att om inte Eric tog bort telefonen skulle han slå ihjäl honom.

Där gick min gräns. Jag tog mina saker och lämnade baren tillsammans med Charlott, arg och upprörd så till den milda grad att jag skakade. Kvällen som börjat så bra med en trevlig diskussion med journalisten och fotografen från Bofast fick alltså ett abrupt och väldigt obehagligt slut.

Senare fick jag veta att journalisten från Bofast, som suttit kvar medan allt hände, försökt ta reda på mannens namn genom att fråga de Socialdemokrater som han gick och satte sig hos efter att jag lämnat baren. Men de ville inte uppge hans namn. Och under den tid som återstod av konferensen såg vi mannen flera gånger, men varje gång utan den namnbricka som vi alla tilldelats. Säkerligen ingen slump… Dock vet vi att mannen kommer från Gävle så det har till slut gått att ta reda på hans namn ändå.

Detta är i stora drag vad som hände, och det har följts upp med en polisanmälan. Behöver jag säga att det känns skönt att vara hemma igen?

Läs mer: Artikel i Bofast, PI, PI, Arbetarbladet, Hem & Hyra, P4 Gävleborg

SABO-kongress i Uddevalla 13-15 april 2011. Gruppmöte.

SABO-kongress i Uddevalla 13-15 april 2011. Christoffer samtalar med fotografen från Bofast.

SABO-kongress i Uddevalla 13-15 april 2011. Eric samtalar med journalisten från Bofast.

Annonser