Som jag skrev i ett tidigare inlägg idag så har det dykt upp en hel del argument i den debatt om abortfrågan som blossade upp igen idag med anledning av vår artikel i Aftonbladet. Flera av dessa argument tänker jag nu diskutera, då det verkar finnas oerhört många ”missförstånd” och gott om ”tyckande” utan någon som helst faktagrund eller logik. Jag inleder med några resonemang kring sådant som inte kräver någon direkt faktabaserad grund för att bemötas, och kommer in på mer fakta och även statistik senare i inlägget.

Först och främst, så NEJ, vi i SD-Kvinnor har inte föreslagit att aborter ska förbjudas, vilket man kan förledas att tro när man läser vad somliga skriver om ”hur hemskt det vore om kvinnor tvingas föda barn mot sin vilja”. Vi har klargjort mycket tydligt i vår artikel att kvinnans rätt till abort är självklar, allt vi föreslår är att gränsen för fri abort sänks till vecka 12 och att den övre gränsen för abort utreds i syfte att sänka den. Det finns alltså inga planer på att tvinga kvinnor att föda barn, vare sig nu eller i framtiden (nej, våra förslag är alltså inte heller ett första steg mot att senare föreslå abortförbud).

För det andra. Några riktigt skarpa hjärnor har hävdat att vi förespråkar sänkta gränser för abort ”för att vi vill att det ska födas fler svenska barn”. Skälet till detta ska tydligen vara vår påstådda rasism. Fler svenska barn ska enligt dessa skarpa hjärnor på något sätt stärka vår ställning gentemot de ”hemska icke – svenskarna”.

Alltså, ska man skratta eller gråta? Om nu svensk abortlagstiftning ändras så att det föds fler ”svenska barn”, borde det då inte rimligen leda till att det även föds fler ”invandrarbarn”? Jag menar, alla som bor i Sverige omfattas väl av samma lagstiftning? Eller har dessa skarpa hjärnor tänkt sig att vi ska ha en särskild abortlagstiftning som enbart gäller för etniska svenskar? Jisses…

Vidare till en diskussion om vad som är ett liv. En viktig punkt, för det råder vitt skilda uppfattningar och vad som är ett liv definieras olika sett ur olika perspektiv. För naturvetaren (som jag själv är) råder det t ex inget tvivel om att ett embryo har ett liv, eftersom embryot består av celler som har förmåga till egen ämnesomsättning, till tillväxt och förökning, till rörelse osv. För den som är religiös ser definitionen säkert annorlunda ut, och det gör den säkert även för medicinsk expertis, för filosofer, för föräldrar.

Kort och gott så är definitionen av vad som är ett liv väldigt subjektiv, den uppfattning  vi har i frågan är sällan rent logisk eller faktabaserad utan till stor del färgad av vår kultur, vår religion, våra egna erfarenheter av föräldraskap, vår utbildning, vårt yrke och en hel del andra faktorer som är mer eller mindre kopplade till våra känslor snarare än vårt förnuft. Det finns alltså inget rätt eller fel perspektiv, bara olika perspektiv, och DET anser jag att man måste respektera.

Jag håller inte med alla dem som menar att ett barn lever först när det föds, eller lever först vid vecka X eller Y. Min egen uppfattning är att livet startar redan i befruktningsögonblicket. Det innebär dock inte att jag har rätt att kalla andra människor för nedsättande epitet bara för att de inte håller med mig. De har rätt till sin åsikt, och jag till min. Sedan kan man alltid diskutera saken, utbyta tankar, men man ska inte inbilla sig att man sitter på facit när det handlar om existentiella och filosofiska frågor.

Detta resonemang leder vidare till den ”dubbelmoral” som kan ses i debatten kring vad som är ett liv. En i mina ögon helt begriplig dubbelmoral med tanke på att liv kan ses ur så många perspektiv, men väl värd att belysa i sammanhanget för att ge exempel på frågans svåra karaktär. Tänk er därför, som belysande exempel, ett par som drabbas av missfall, låt oss säga i vecka 13. Jag tror inte att någon skulle drömma om att förneka paret rätten att sörja sitt förlorade barn. Ingen skulle drömma om att säga till dem att ”Äh, lägg av nu, det var ju ändå inte ett liv, bara en cellklump.” Men när ett foster aborteras i vecka 13, då handlar det bara om en icke levande cellklump, inget annat, enligt somliga.

Hur går detta ihop, om det nu finns ett facit för vad som är ett liv? Vilken rätt har någon av oss att fördöma den människa som ser ett foster som levande, som ett barn, eller att förringa den personens känslor? Det tycker jag att ni ska fundera över en stund, alla ni som kallar min och många andras syn på vad som är ett liv för ”dumt”, eller ”korkat” eller allt vad det nu är ni hittar på.

Över till nästa bemötande av argument. Denna gång är det generalsekreteraren för RFSU, Åsa Regnér, som det gäller:

– Livsdugliga foster får enligt lag inte aborteras, något som Socialstyrelsen också beaktar när de fattar beslut om sen abort. Fostren som aborteras klarar sig inte utanför livmodern, det är viktigt att känna till.

Livstecknen är enligt Regnér i själva verket reflexer, något som väldigt få foster uppvisar. (Experter ska fatta de besluten – inte politiker.)

Jodå, det stämmer att nyligen aborterade barn ibland uppvisar autonoma reflexer, utan att de för den skull betraktas som levande ur medicinsk synvinkel. Dock är de autonoma reflexerna ett tecken på att livet har funnits där fram till för bara en ytterst kort stund sedan. Den som aldrig varit vid liv kan inte ha autonoma reflexer, det är levande varelser förbehållet att överhuvudtaget  ha ett autonomt nervsystem. Dessutom kan knappast vare sig barnaskrik eller andning, hjärtslag eller rörelser en längre stund efter aborten, uppemot en timma, kallas för autonoma reflexer.

– Det känns fruktansvärt att låta fullt friska foster ligga och dö framför våra ögon, men vi kan ingenting göra. Eller rättare sagt: vi får inte göra någonting. I så fall bryter vi mot lagen, säger en sjuksköterska som Dagens Medicin pratat med, men som vill vara anonym. (Dagens Medicin)

I år har vi haft två aborter, en i vecka 18 och den andra i vecka 22, där fostren fortfarande levde när de kom ut. De andades och rörde på sig i upp till en timme efteråt, säger sjuksköterskan. (Dagens Medicin)

På frågan hur de sjukhus där det sker kan veta säkert att fostren lever svarar en barnmorska: ”Ja, men de andas ju!”. En annan säger att ”hjärtat kan ticka på” och en tredje att det kan göra ljud ifrån sig och i sällsynta fall skrika. (Dagen)

Så mycket för ”autonoma reflxer”. Åsa Regnér gör genom sina påståenden inget annat än att genom bortförklaringar försöka förneka att det finns stora etiska problem med den nuvarande abortlagstiftningen.

Inte nog med detta. I artikeln står också följande att läsa:

I Europa har den religiösa påverkan på politik ökat under de senaste tio åren och de främlingsfientliga partierna driver frågan hårt.

Och kopplingen till budskapet i vår debattartikel är???? Precis, knappt ingen alls. Vi är till att börja med inte drivna av några religiösa skäl, för så vitt jag vet är ingen av oss i SD-Kvinnors styrelse vare sig djupt troende eller kyrkligt engagerad. För egen del begärde jag utträde ur Svenska kyrkan i höstas. Detta med att nämna religionen är alltså bara ett sätt att ”mellan raderna” insinuera att vi inte är så viktiga att lyssna på då vi troligen bara är sådana där jobbiga religiösa fanatiker. Och så den förväntade formuleringen om ”främlingsfientliga partier”. Den MÅSTE ju bara finnas med, allt annat vore otänkbart 😉 Att det sen inte finns något som helst främlingsfientligt i SD:s politik (lika lite som där finns något religiöst) är en annan femma. Saklighet har aldrig varit ett krav förr och verkar inte heller ha blivit det.

Kort och gott: gör man ett försök att bunta ihop alla som är kritiska till nuvarande abortlagstiftning under de två epiteten ”religiösa” och främlingsfientliga”, alldeles oavsett vad den kritiska inställningen egentligen bottnar i, så lyckas man alltid skrämma bort några från att tänka självständigt och eventuellt ta till sig budskapet. Bra jobbat Åsa Regnér och Aftonbladet! (Ja, jag är ironisk, tro inte annat.)

Jag går vidare igen, och nu är det dags att tala allvar om kvinnans rätt att bestämma över sin kropp. En del av argumenten som dykt upp i debatten idag är nämligen rent ut sagt hårresande när det gäller denna rättighet, kopplat till ansvar och skyldigheter. Ungefär så här låter det från många håll:

”Kvinnan ska ha rätt att bestämma över sin kropp. Rör inte abortlagstiftningen, för det vore  en inskränkning av kvinnans rättigheter. Kvinnan är kapabel att fatta sina egna beslut! Och förresten, sluta lägga ansvaret för oönskad graviditet på kvinnan, se till att männen tar sitt ansvar istället.”

Alltså, det här resonemanget är ju fullständigt motsägelsefullt. Kvinnan bestämmer enligt dessa personer över sin egen kropp, det ska hon ha all rätt till, och hon ska alltid vara kapabel att fatta sina egna beslut…men det är mannens ansvar om kvinnan blir gravid mot sin vilja???? Jag vet inte hur man tänker här, men i min värld är det som så att det som JAG bestämmer över, det som enbart JAG och ingen annan har rätt att styra över, det är det också JAG som har ansvar för.

Nej, här pratar jag självklart inte om kondomer som gått sönder, p-piller som inte gett önskad effekt, eller våldtäkter för den delen. Jag pratar om att när två personer väljer att ha samlag så har båda ett ansvar. Jag anser att det borde vara självklart att mannen tar sin del av ansvaret och ser till att använda kondom om inte kvinnan använder annat preventivmedel. Men jag ser det som precis lika självklart att den kvinna som inte vill bli gravid, den kvinna som är ”kapabel att fatta sina egna beslut”, ser till att skydda sig mot oönskad graviditet genom att avstå från att ha samlag om mannen inte vill använda kondom, eller har glömt att köpa sådana. (Köpa kondomer kan för övrigt kvinnan göra själv, det behöver inte nödvändigtvis vara mannens uppgift.)

På något sätt har allt detta gjorts till en fråga om jämställdhet, man får det att låta som att i den optimala, jämställda världen skulle kvinnan inte alls behöva befatta sig med risken att bli gravid. Och går inte det ska rätten till abort vara fullständigt fri, gärna hela graviditeten igenom, och ansvaret för att inte bli gravid ska vara mannens. Som om det gick att jämställdhetsarbeta bort det biologiska faktum att kvinnor kan bli gravida, vilket män inte kan.

Åter till saken. Det är faktiskt ett fritt val om man ska ha oskyddat samlag eller inte, och den man som inte tar sitt ansvar kan lastas för det, men inte för att kvinnan väljer att vara lika oansvarig som han. Vill hon bestämma över sin kropp så är det bara att göra det, istället för att, när det passar, lägga över ansvaret på mannen att bestämma över den!

Därmed kommer vi in på mer av detta lustiga resonemang om att kvinnan  är fullt kapabel att ta ansvar och alltid kan fatta sina egna beslut. Det är nämligen väldigt relativt, baske mig mer relativt än självaste relativitetsteorin (sorry Einstein, du fick konkurrens om relativiteten och förlorade), hur det förhåller sig med det. Se bara på det som Daniel Pernikliski hävdat i dag. Enligt honom är frågan om abort inte alls något som kvinnan så självklart är kapabel att fatta beslut om, istället ska hon ”panika över situationen, samla mod att berätta för någon och därefter överväga om hon vill behålla det” och dessutom ska hon inte ”straffas för ett obetänksamt beteende som både män och kvinnor delar”.

Många resonerar precis som Daniel Pernikliski. Kvinnan framställs som offer för olyckliga omständigheter, och som mer eller mindre oförmögen att reda ut en situation som hon själv bidragit till att hamna i. (JA, mannen har också ett ansvar, men var och en ansvarar som sagt för sina egna val.)

Jag har fått höra mer än en gång att vi i SD har en hemsk kvinnosyn, att det är konstigt att det kan finnas kvinnor i vårt parti så kvinnofientliga som vi är, men jag undrar jag vilka det egentligen är som har en dålig kvinnosyn. Vi, som menar att kvinnor är starka nog att hävda sin egen vilja och fullt kapabla att ta eget ansvar, eller alla dessa människor som utmålar kvinnor som svaga offer som helt utan egen förmåga att styra över sina liv råkar illa ut och blir utnyttjade eller härskade över i än det ena än det andra sammanhanget? Jag vill med bestämdhet hävda att det senare är det som borde kallas för en dålig kvinnosyn!

Men låt oss nu ändå för en stund anamma synen på kvinnan som ett oskyldigt offer i precis varje enskilt fall det görs en abort. Låt oss också, precis som Daniel Pernikliski (”Allvarligt talat – vem använder abort som preventivmedel?… Jag tror att de är försvinnande få, om de nu ens finns…), bortse ifrån att kvinnor precis som män ibland tar en medveten risk och har samlag utan skydd, av det enkla skälet att även kvinnor har sexualdrift som ibland pockar på. (Men det får väl inte skrivas rent ut…jag menar, kvinnor är ju bara oskyldiga offer för mäns hänsynslösa lustar, är det inte så det brukar låta i sammanhanget?) Låt oss anamma sättet att tänka på kvinnan som en viljelös marionettdocka, och ta med det synsättet i åtanke en titt på följande statistik.

År 2010 gjordes 37 693 aborter i Sverige. Samma år valde 78 procent av alla gravida kvinnor under 20 år och 40 procent av alla gravida 20-24 åringar abort. Bland 15-åringar avslutades 95 procent av graviditeterna med abort 2010 jämfört med 93 procent år 1990. I åldrarna 18 och 19 år avslutades 77 respektive 68 procent av graviditeterna med abort år 2010, jämfört med 63 respektive 48 procent år 1990. Antalet tonårsgraviditeter som avslutades med abort var 6 390 under 2010. (Aborter 2010, Sveriges officiella statistik)

37 693 icke fungerande p-piller, trasiga kondomer, oansvariga män som har oskyddat samlag med värnlösa kvinnor utan egen vilja, våldtäkter, allvarligt skadade foster, allvarliga hälsorisker hos modern. Och 37 693 kvinnor som, trots sin brist på egen vilja och förmåga att ta ansvar för sina handlingar, har gjort det i allra högsta grad aktiva valet att göra abort.

Jag behöver knappast förtydliga, ni förstår min poäng. Självklart beror inte alla dessa aborter på olyckliga omständigheter som inte gått att styra över. Många gör det säkerligen, och jag lider verkligen med de kvinnor som trots att de tagit sin del av ansvaret, trots att de kanske velat ha barnet, har befunnit sig i situationer då abort har tett sig som eller faktiskt varit den enda utvägen. Jag kan tänka mig att de genomgått ett helvete, och det beklagar jag!

Men faktum kvarstår. Ett okänt antal av alla dessa 37 693 aborter hade säkert kunnat undvikas om preventivmedel hade använts. Jag har ingen statistik som visar hur många fall det handlar om, men det är för många av oss ingen hemlighet att det hos vissa finns en skrämmande lättvindig inställning till abort. Det finns en hel del kvinnor, framförallt yngre, som resonerar som så att skulle de råka bli med barn så kan de ju alltid göra abort. Och det är en inställning som jag anser är ett stort samhällsproblem, som man måste börja jobba med.

Vi går vidare med mer statistik:

I åldersgruppen 15–17 år slutade 96 procent av alla graviditeter med en abort år 2006, jämfört med 83 procent år 1990. I åldern 18–19 år slutade 79 procent av graviditeterna med en abort år 2006, jämfört med 55 procent år 1990. En stor del av ökningen av andelen aborter bland tonåringar under slutet av 1990-talet berodde på att fler valde abort framför att föda barn, snarare än att fler tonåringar blev gravida. Under 2000- talet blev också fler tonåringar gravida än tidigare. (Aborter 2010, Sveriges officiella statistik)

Vad kan man dra för slutsatser av detta? Ungefär lika många tonåringar blev gravida 1990 som 2006, men ändå ökade antalet aborter under slutet av 90-talet. Beror det på att samhället förändrats och att förutsättningarna försämrats för den som blir förälder i ung ålder? Ja, troligen är det en del av sanningen. Men det vittnar också om en troligen förändrad inställning till abort. Förmodligen finns, utöver sämre förutsättningar, också en större acceptans för aborter.

Nu går jag vidare igen. En läsarkommentar som jag hittade idag får här lite extra uppmärksamhet:

Man kan inte göra FOSTERVATTENPROV förrän i v16-17 och så ska det hinna analyseras!!!! Det är INTE friska barn som aborteras sent! (Läsarkommentar till Experter ska fatta de besluten – inte politiker.)

Jaha…låt oss då titta på vad statistiken säger om sena aborter:

Under 2010 aborterades alltså 187 barn (41 % av alla sent aborterade barn 2010) efter vecka 18 på grund av sociala problem. Så var det med sanningshalten i påståendet att inga friska barn aborteras sent. För övrigt har vi fortfarande inte föreslagit att abort ska förbjudas efter vecka 12. Vi har föreslagit att det ska göras en utredning i syfte att sänka gränsen för sen abort. I en sådan utredning måste det förstås tas hänsyn till när fostervattensprov kan göras. Dessutom är ju inte fostervattensprov något som utförs vid alla graviditeter, utan enbart då det finns skäl att misstänka att barnet kan lida av en allvarlig sjukdom, exempelvis när modern kommit upp i en ålder av 35 år eller mer, eller då det finns ärftliga sjukdomar att ta hänsyn till.

Vidare till nästa intressanta område när det gäller statistik, nämligen en jämförelse med Danmark och Norge. Detta står att läsa på sid. 273 i Folkhälsorapport 2009 (Socialstyrelsen).

I Sverige, Danmark och Norge kan kvinnor göra abort på egen begäran. I Sverige gäller detta till och med den 18:e graviditetsveckan, och i Danmark och Norge till och med 12:e graviditetsveckan.

De abortlagar som gäller i dag i Norden daterar sig från år 1973 i Danmark, år 1974 i Sverige, år 1978 i Norge och i Finland från år 1985.

I Sverige har antalet aborter per 1000 kvinnor i åldern 15–49 år legat på ungefär samma nivå sedan den nuvarande abortlagen infördes år 1975. I Finland, Danmark och Norge har andelen aborter minskat kraftigt sedan mitten av 1970-talet fram till de senaste åren. Under 2000-talet har aborttalen i våra grannländer varit relativt oförändrade.

Även nedanstående figur är tagen från Folkhälsorapport 2009, och den visar klart och tydligt att Sverige (som har de högsta tidsgränserna för fri abort) ligger över våra nordiska grannländer när det gäller antal aborter per 1000 kvinnor.

Statistik - Aborter i Norden

Vad som gör att en lägre andel kvinnor väljer abort i våra nordiska grannländer än i Sverige är givetvis öppet för spekulationer. Kanske är det på något sätt som jag inte känner till lättare att vara förälder i dessa länder än i Sverige, trots de många likheterna mellan våra länder. Men kan allt handla om det? Nej, troligen inte. Jag tror tvärtom att det till en stor del handlar om att den rådande lagstiftningen påverkar inställningen till abort, att en mer restriktiv lagstiftning visar att man värderar det ofödda barnets rättigheter högre, och att det leder till att den enskilda individen i sin tur får en mer restriktiv inställning till att göra abort. Som sagt bara spekulationer, men jag tror inte att jag har helt fel.

Med anledning av ett vanligt återkommande argument, nämligen att en sänkning av abortgränserna i Sverige skulle leda till att kvinnor tvingas framkalla skadliga och livshotande missfall hos sig själva precis som förr i tiden, vill jag i sammanhanget också påpeka att jag inte nåtts av några larmrapporter om kvinnor som tvingas till detta i något av våra nordiska grannländer. Argumentet är med andra ord inte sakligt grundat utan är enbart ett sätt att helt utan skäl ”måla fan på väggen”. Precis som så många andra av de argument som dykt upp i debatten.

Nu är jag snart färdig, men det är en sak till som jag först känner att jag måste skriva några ord om. Det är detta citat:

Huruvida fostret har naglar och kan suga på tummen är inte det som ska avgöra. Att framhäva dessa fostrens tidiga talanger är däremot ett väldigt effektivt sätt att få de som genomgår abort att framstå som mörderskor. Och det är smutsig krigföring.(Daniel Pernikliski)

Om inte barnets utveckling ska avgöra, vad är det då som ska det? Om inte barnets utveckling ska avgöra, varför har vi då inte fri abort genom hela graviditeten? För visst är det så att när nuvarande lagstiftning trädde i kraft på 70-talet tog man hänsyn till just barnets utveckling när man bestämde de övre tidsgränserna för abort. Och det bör man göra även idag, när den medicinska och tekniska utvecklingen gjort det möjligt att rädda för tidigt födda barn till livet mycket tidigare än vad som var möjligt på 70 – talet.

Att framhäva fostrens talanger är alltså i högsta grad relevant. Att Pernikliski väljer att raljera över detta, visar bara att han uppenbarligen inte hyser någon större respekt för livets värde. Att han dessutom kallar vårt försök att ha en saklig debatt om abortlagstiftningen för ett ”…väldigt effektivt sätt att få de som genomgår abort att framstå som mörderskor.” visar dessutom på en näst intill panisk rädsla för att förhålla sig till fakta.

Att framhålla hur långt ett foster kommit i sin utveckling vid en viss vecka av graviditeten är på intet sätt att framställa någon som en mörderska. Det är enbart att påpeka den sanning som flertalet tycks vilja blunda för, eftersom det då helt plötsligt inte längre går att förringa alltihop till att handla om en död cellklumps vara eller icke vara. Vi påpekar inget annat än fakta, men fakta som får oss alla att tänka till och ifrågasätta det etiskt försvarbara i att abortera utan goda skäl.

Det kompakta motståndet mot att framhålla fakta kan säkert ha flera skäl, men frågan är om det inte till en stor del handlar om en rädsla för att faktiskt, för en gångs skull, bli tvungen att börja ta det moraliska ansvar som så länge lagts över på någon annan, eller på olyckliga omständigheter. Kanske påminner fakta om vad det egentligen handlar om…det vill säga en fråga om liv och död. Och då blir det helt plötsligt känslomässigt väldigt tungt att fortsätta försvara nuvarande abortlagstiftning med näbbar och klor.

Kanske är det därför det är så förbjudet att föra en nyanserad och saklig debatt kring det rimliga i vår svenska abortlagstiftning. Kanske är det därför det ses som så hemskt att reagera på att kvinnan har alla rättigheter, men de ofödda barnen knappt några alls. Vad skulle det annars bero på?

Relaterat: Fortsatt debatt om aborterFortsatt debatt om abortlagstiftningen behövs, Oetiskt och hjärtslitande, SD-Kvinnors aktiviteter under Almedalsveckan.

Rekommenderas: Expressen, Marcus Birro

Annonser