Jag har en pågående diskussion på facebook just nu med en man som jag inte känner, ännu en gång om aborter. Även om det kan vara svårt att få en helhetsuppfattning utan att ha haft möjlighet att följa allt som sagts så väljer jag att publicera mitt sista inlägg i diskussionen här i bloggen, dock med namn på diskuterande personer borttagna. Jag tror att inlägget kan belysa några viktiga aspekter av abortfrågan.

Först och främst vill jag påpeka att du inte är konsekvent. I ditt sista svar skrev du följande: ”Jag säger att det vi kan bevisa väger tyngre än det vi inte kan bevisa. Om det finns en fråga där vi inte har några bevis åt något håll, där kan vi gå enligt värderingar. Och det har vi verkligen gjort.”

Tidigare har du dock skrivit detta: ”men man måste samtidigt vara ödmjuk och erkänna att man inte kan grunda politiska beslut på saker man inte har bevis för.” och ”jag gick in för att debattera era sakargument i detalj. problem uppstår dock när man från andras sida börjar frångå principer om bevis.” och ”problemet är att X argumenterar att hans argument är rätt TROTS att det inte finns bevis för dom.”

Du skriver alltså genom hela debatten att abortfrågan ska avgöras genom bevis, och sedan ändrar du dig till att helt plötsligt acceptera värderingar när bevis inte går att erhålla. Det är svårt att debattera någon som anpassar sina åsikter efter hur debatten utvecklas.

Vidare så skriver du detta: ”Bortom den gränsen blir diskussionen mer filosofisk och principiell,…” Ja det är just det…diskussionen är av filosofisk och principiell karaktär för att det som diskuteras är LIV. Vad som är ett liv, och hur ett liv ska värderas, är i allra högsta grad en filosofisk fråga, och en principiell. Vi kan inte bevisa NÄR fostret börjar uppfatta sig som levande, när fostrets ”själ” (om nu en sådan finns) uppstår. Hur ska vi då kunna bevisa om abort är rätt eller fel, och hur ska vi kunna bevisa NÄR abort är rätt eller fel? Det landar i att bevis saknas, och att värderingar då måste spela in.

Dock finns vissa vetenskapliga bevis som kan tala om en del av sanningen för oss. Bevis angående hur fostret utvecklas, i vilken vecka olika organ, funktioner och egenskaper utvecklas. Det finns också bevis för i vilken vecka ett för tidigt fött barn kan räddas till livet (vecka 21) eftersom det faktiskt har gjorts. Vi har också klara och tydliga vetenskapliga bevis på att fostret och kvinnan inte är en och samma kropp, utan två helt skilda individer. Två levande individer som båda bör ha rätt till sitt liv. Allt annat vore etiskt oförsvarbart. Kan vissa ha rätt att leva men andra inte? Vem har i så fall rätten att avgöra vems liv som är mest värt? Du? Jag? Staten? Någon annan?

Sanningen är att INGEN av oss har den rätten. Men vi ställs ändå inför dilemmat att bestämma vem av två personer, som båda har rätt till sitt liv, som ska få sina rättigheter tillgodosedda på den andras bekostnad. Och därav landar vi i den balansgång jag har talat om. Vi utgår från det vetenskapligt bevisade faktum att fostret har ett eget liv, och försöker utifrån det göra en etisk och moralisk bedömning av vad som är rätt och fel. Lagstiftningen baseras inte på antingen eller, bevis eller värderingar, utan på båda dessa. Enligt min moral, enligt min syn på fostrets OCH kvinnans rätt till sitt liv, anser jag att det måste ske en kompromiss. Den kompromissen ser ut så som vi i kvinnoförbundet föreslagit. Vi anser att kvinnan måste ha rätt till abort, men vill samtidigt öka det ofödda barnets rättigheter att leva. Så enkelt är det.

Jag citerar dig igen: ”Men kommer kunskap och forskning fram inom detta område, då ska den rådande normen utmanas.” De är i ett sådant läge vi är nu. Vi VET att fullt livsdugliga barn aborteras. Vi VET att fostret är en unik individ med ett eget liv, redan från befruktningsögonblicket. Vi VET att barnet uppfattar sin omvärld och har känsel långt innan den övre tidsgränsen för abort är nådd. Så är det inte, med hänsyn tagen till dessa bevis, på tiden att vi utmanar normen?

”Du har helt fel om mord, stöld osv. Dessa är inget som bara religion håller upp. De flesta ateister anser att mord och stöld är fel. Det behövs ingen religion för det. Religion har inte monopol på moral, även om det är det vissa religiösa tror. Och då har jag bara pratat värderingar. Men bortom värderingar så kan man även bevisa att mord och stöld är dåligt för ett mänskligt samhälle. Sociologin forskar bl.a. om sånt. T.ex. när mord ökar, så minskar tryggheten och folk mår sämre.”

Snälla du. Jag har aldrig skrivit att man måste vara religiös för att dela vårt samhälles grundläggande värderingar. Det jag skrivit är att religionen haft ett stort inflytande i vårt samhälle och att vi fått en stor del av vår känsla för rätt och fel, alltså vår moral, våra normer och vår lagstiftning, från det som det en gång i världen var religionen som lärde oss. Genom socialiseringsprocesser har dessa arv från religionen bestått fram till idag, även om vi numer inte har en särskilt stor religiös påverkan på vårt samhälle. Vi kan vara hur mycket ateister vi vill, faktum kvarstår att vi socialiserats in i en från början religiös värdegrund. Varför tror du t ex att vi reagerar negativt på mord, eller blir otrygga och mår sämre som du uttrycker det? Jo, till stor del för att vi socialiserats till att ta avstånd från och fördöma mord. Och säkerligen också för att vi har en själ som far illa av grymheter. Jag har nämligen, trots att jag är naturvetare, svårt att tro att vi kan hitta mänsklig godhet eller ondska och hela vårt känsloliv i en viss del av hjärnan, eller i en viss transmittorsubstans. Jag är övertygad om att det finns något mer, något större, som vi inte kan bevisa. (nej, jag är inte kristen, men jag har en högst personlig tro).”

Jag instämmer i att debatten om aborter inte är svart/vit. Tvärtom anser jag att det är en debatt som bör vara mer nyanserad än de flesta, eftersom det finns så många känslor inblandade. Och det är dessa nyanser jag försöker lyfta fram. Från din sida tycker jag dock att det finns mycket lite nyanser…eftersom du stenhårt fördömer att andra känner och tänker på annat sätt än dig.

Vidare så nej, jag har aldrig gjort en abort. Däremot så kommer jag aldrig att glömma det som hände när jag blev gravid med min dotter. Jag hade i alla år hävdat att jag inte ville ha barn, jag kände ingen som helst längtan efter en skrikande bebis som sedan i åratal skulle begränsa mig i mitt liv. Min dotter kom alltså till av en olyckshändelse, hon var inte planerad. Men trots detta var hon för mig en individ, ett högt älskat barn, från den stund då jag förstod att hon fanns där i min livmoder. I samma sekund som jag fick bekräftat att min kropps alla konstiga symptom berodde på att där fanns ett litet liv så visste jag att det var rätt. Men från omgivningen fick jag mer än en gång först tystnad till svar när jag avslöjade att jag var gravid. Följt av ett: Men ska du inte göra abort? Det naturliga var INTE att jag skulle föda min dotter, det naturliga och förväntade var att jag skulle göra abort.

Som du säkert redan anat är jag en stark individ som går min egen väg i livet, oavsett vad folk har för åsikter om det. Men alla är inte sådana. Och frågan är, vad får en sådan inställning hos folk i allmänhet för konsekvenser för de som likt mig VILL behålla barnet, men som kanske är mer rädda än vad jag var för den enorma livsförändring som det innebär, och som kanske inte har lika lätt att värja sig från omvärldens åsikter?

Denna lättvindiga inställning till abort, att abort ska vara ett förstahandsalternativ, ser jag som ett symptom på att något gått väldigt fel!! Det borde ju vara tvärtom. Utgångspunkten borde ju vara att det är naturligt att behålla barnet, och att göra abort bara om det finns svåra omständigheter som påverkar. Och då menar jag inte en dålig relation till fadern, eller ekonomiska bekymmer, eller en icke avslutad utbildning. Jag hade alla dessa omständigheter, och det har gått så bra ändå. Och min dotter är det absolut bästa som någonsin hänt mig. Bara tanken på att jag skulle ha lyssnat på de som föreslog att jag skulle göra abort får mig att gå i bitar. Inte bara mitt liv hade varit fattigare. Världen skulle dessutom aldrig ha fått skåda denna alldeles underbara lilla tös. Och hon hade aldrig fått bli den alldeles unika lilla människa som hon är. Den unika lilla tjej som just nu leker för fullt i sitt rum och verkar njuta av livet varenda sekund. Fan också, nu gråter jag…

UPPDATERING:

Efter påpekande från min motdebattör om att det är svårt att få en helhetsbild bara utifrån mitt svar så kommer jag senare ikväll att lägga ut HELA diskussionen i detta inlägg. Det kan alltså vara värt att återkomma till inlägget igen senare.

UPPDATERING 2:

Det återstår att se hur det blir med att lägga in resten av diskussionen. Just nu har luften gått ur mig. FÖR många diskussioner och debatter på alltför kort tid. Och så händelserna i Norge nu också… jag känner mig helt ur gängorna och kan inte sluta tänka på det ohyggliga som drabbat så många människor idag.

Jag behöver helt enkelt ägna tankarna åt annat än debatter en stund, och försöka komma i balans igen. Förhoppningsvis återkommer jag om detta inom någon dag.

Annonser