Jag har tänkt skriva det här inlägget i flera dagar men i vanlig ordning har inte tiden räckt till, och jag har dessutom lyckats skaffa mig ryggont som inte är av denna jord så jag har inte förmått sitta vid datorn lika mycket som vanligt. Nu lägger jag dock diverse ”måsten” åt sidan för en kort stund, förtränger den onda ryggen, och ser till att bjuda på en berättelse om de trevliga dagar jag hade i Sölvesborg och Jönköping nyligen. Som alltid börjar jag från början, och bjuder också på en del foton.

Avresa till Sölvesborg för att lyssna på Jimmie Åkessons sommartal, och för att hålla tal för kvinnoförbundets räkning tillsammans med Carina Herrstedt,  skedde på förmiddagen fredagen den 5 augusti. Jag själv och Kim Fredriksson från Eskilstuna, Sven Bager från Flen och Stefan Jacobsson från Strängnäs stuvade in oss i bilen och gav oss av. Vi stannade för att äta lunch på Löfstad slott strax utanför Katrineholm, och passade då också på att att en liten titt på sevärdheterna.

Lunch vid Löfstad slott, Katrineholm, 5 augusti 2011. Med på bild är Kim Fredriksson, Sven Bager och jag själv. Foto: Stefan Jacobsson.

Lunch vid Löfstad slott, Katrineholm, 5 augusti 2011. Med på bild är Sven Bager och Stefan Jacobsson.

Löfstad slott, Katrineholm, 5 augusti 2011.

Löfstad slott, Katrineholm, 5 augusti 2011.

Löfstad slott, Katrineholm, 5 augusti 2011.

Löfstad slott, Katrineholm, 5 augusti 2011.

Löfstad slott, Katrineholm, 5 augusti 2011

Löfstad slott, Katrineholm, 5 augusti 2011.

Vi åkte sedan vidare, och kom efter ytterligare några korta stopp på vägen fram till hotellet en bit utanför Sölvesborg vid 20-tiden på kvällen.

Hotellet utanför Sölvesborg.

Där träffade vi på fler partikamrater och tog tillsammans med dem tillfället i akt att, efter en snabb incheckning och uppackning, uppsöka bastu och bubbelpool för att mjuka upp onda leder efter många timmar i bilen. Därefter tog vi en tur till Kristianstad där vi besökte en trevlig krog och lyssnade på en trubadur med mycket bra sångröst innan det var dags att återvända till hotellet för att sova.

Lördagen inleddes med ett kärt återseende av ett stort antal partikamrater vid frukosten, och därefter drog jag mig tillbaka till mitt rum för att i lugn och ro finslipa på mitt tal. Som alltid fick jag prestationsångest, så varje gång jag trodde att jag nog var nöjd och bara skulle läsa igenom det en gång till hittade jag ytterligare någon liten detalj som jag kände behov av att ändra. Och innan jag visste ordet av var det bara till att rusa ut till den väntande skjutsen för att åka in till Sölvesborg och Fyra årstiders park.

Väl där, när jag såg hur otroligt många partivänner och andra åhörare som samlats och såg filmkameror och journalister, blev jag alldeles ohyggligt nervös. Jag insåg först då hur stor skillnad det är på att hålla tal i Almedalen inför en relativt liten publik och att hålla tal inför 400-500 personer inklusive riksmedia. Knäna började skaka och adrenalinnivån gick i taket, och jag var ärligt talat fullständigt skräckslagen.

Men så helt plötsligt var det dags för framträdande. Carina Herrstedt inledde med att hålla sitt tal, och det kan ni läsa nedan i avvaktan på att det läggs upp på SD Webb TV.

Carina håller tal i Sölvesborg 6 augusti 2011. Foto: Patrik Ellberg

Jag måste få börja med att säga att jag är glad och väldigt stolt över att få tillhöra en så här stor familj med så många underbara människor. Jag tror inte jag är ensam här om att ha engagerat mig inom politiken för att ta ansvar för ett bättre samhälle. Då finns det liksom inget alternativ. Sverigedemokraterna känns rätt från hela hjärtat. Det är människor som ni och det är vår gemensamma strävan efter att göra Sverige till ett bättre land att leva i, som inspirerar och gör ett engagemang roligt.

Jag står här idag för att jag så sent som i Maj valdes in som ordförande för vårt nystartade kvinnoförbund.

Sverige är förhållandevis väl förskonat från ojämlikhet i samhället men gamla strukturer där män i högre grad än kvinnor är politiskt engagerade finns fortfarande. I vårt eget parti är könsfördelningen oerhört snedfördelad. Fler män än kvinnor är medlemmar och aktiva i Sverigedemokraterna.

Den vanligaste frågan jag fick i valrörelsen var varför det finns så få kvinnor i partiet och jag svarade varje gång att den situationen inte alls oroade mig, jag såg att det fanns en hel del kvinnor runtom i våra kommunföreningar, jag såg också en stor potential i att vi har många unga och duktiga tjejer i ungdomsförbundet. Vi ser det som kvinnoförbundets uppgift att stötta och uppmuntra alla dessa kvinnor till att våga inta en mer framträdande roll.

Svensk historia är full av starka kvinnor som haft framträdande roller i samhället och i samhällsdebatten. Karin Boye. Elin Wägner, Fredrika Bremer, Selma Lagerlöf och inte minst Astrid Lindgren är kända författarinnor och samhällsdebattörer. De stod alla upp för självklarheten att kvinnor har samma rättigheter som män., vilket vi idag ofta tar för givet.

Kvinnoförbundets politiska arbete fokuseras i dagsläget på tre områden som kan sammanfattas under rubrikerna Jämställdhet, Familjepolitik och Trygghet.

I SD kvinnor så vill vi lyfta fram andra perspektiv och bredda bilden, vi tänker vara ett komplement till Sverigedemokraterna genom att förtydliga, fördjupa och vidareutveckla partiets politik ur ett kvinnligt perspektiv.

Vi är ett förbund för alla kvinnor som vill arbeta för kvinnors intressen och inflytande såväl inom partiet som ute i samhället. Vi ska hitta, stötta och hjälpa varandra så vi kan utvecklas och ta ledande roller inom politiken i framtiden.

Med detta i åtanke så är det lätt att återknyta till en av de tidigare starka kvinnorna i Sverige, journalisten, författaren, filosofen och samhällsdebattören Elin Wägner. Jag tänker inte gå så långt att påstå att Elin Wägner hade varit Sverigedemokrat om hon levt idag men hennes tankar och idéer är värda till en stunds eftertanke. Elin Wägner tog tidigt ställning mot totalitära ideologier som nazism och kommunism.

Precis som vår gode partivän men allt för tidigt bortgångne Sten Andersson som menade på att skillnaden mellan nazism och kommunism är grader i helvetet så sa Elin Wägner följande:

”De vet inget om följderna av att kränka den mänskliga värdigheten genom att behandla individerna som nollor…

Det är ord som förpliktigar och manar till eftertanke med tanke på den senaste tidens händelser.

Med alla tragiska händelser i minnet och det sätt som vi behandlas på och i princip avhumaniseras av den svenska journalistkåren så är det ett under att vi orkar fortsätta. Men vi måste behålla vår positiva anda så när vi blir kallade råttor så ler vi och känner oss stolta över en jämförelse med ett djur som likt Sverigedemokraterna ständigt förökar sig och är grymt svåra att bli av med.

Vi vänder allt det negativa till något positivt och det orkar vi med för att vi har varandra.

Vi har kärleken till Sverige och till varandra. Det kan aldrig tas bort av ondska eller elakheter.

I kvinnoförbundet har vi nära till skratt. Ett leende kostar så lite men betyder så mycket. För att återigen citera Elin Wägner:

”Om vi inte kunde skratta så skulle vi ha gett upp alltsammans för länge sedan.”

Som ordförande för förbundet SD-Kvinnor så är det min uppgift att visa att SD-Kvinnor är ett förbund där vi där vi stöttar varandra. Och har roligt tillsammans. Hos oss är skrattet aldrig långt borta, trots allvarliga politiska frågor. Vi står enade som en enda stor familj just för att vi är Sverigedemokrater.

Som jag nämnde tidigare så är kvinnoförbundets främsta uppgift att stötta och lyfta fram fler kvinnor så med detta vill jag hälsa alla kvinnor välkomna som medlemmar i SD-Kvinnor och lämnar över ordet till en fantastisk kvinna som ni kommer att se mer av i framtiden, vice ordförande, Therese Borg.

Carina lämnar över ordet till mig i Sölvesborg 6 augusti 2011. Foto: Patrik Ellberg

Med de orden lämnade Carina över mikrofonen till mig, och jag såg ingen annan råd än att tuta och köra för allt vad tygen höll. Med undantag för att jag råkade säga fel vid ett tillfälle och på grund av den kraftiga blåsten inte kunde byta till andra den sidan i mitt utskrivna tal och därmed fick improvisera slutet, gick det ganska bra.

Talet, så som det var tänkt att hållas (det sagda avviker alltid lite från det skrivna, åtminstone för mig), finns att läsa nedan i avvaktan på att det kommer upp på SD Webb TV.

Jag ska komplettera det som Carina redan berättat för er genom att prata lite mer om våra tre fokusområden. Ett av dessa, som vi ser som väldigt viktigt, är trygghet, och då inte bara för kvinnor utan också för män, och för såväl ung som gammal. Allt ifrån trygghet på gator och torg till trygghet i det egna hemmet, i skolan, inom vården och på jobbet.

Jag håller tal i Sölvesborg 6 augusti 2011.

Ett annat viktigt område som vi valt att jobba med är familjepolitik, med fokus på att varje familj ska ges möjligheter att påverka sin vardag. Vi vill att varje familj utifrån sina egna förutsättningar själva ska få bestämma vem som ska vara föräldraledig, och när. Vi vill ha bättre valfrihet inom barnomsorgen eftersom alla barn är olika och har olika behov. Att bara ha förskola räcker inte, eftersom det inte är ett alternativ som passar för alla barn. Vi vill därför arbeta för ökade möjligheter att kunna vara hemma med barnen under deras första år.

Det tredje fokusområdet är jämställdhet, som handlar om att uppnå lika rättigheter, skyldigheter och valmöjligheter för kvinnor och män.

Vi har nyligen startat arbetsgrupper för att utveckla vår politik inom varje fokusområde, och detta gör vi tillsammans med frivilliga medlemmar i förbundet. Om det bland er som samlats här finns fler som är intresserade av att bli medlemmar och av att delta i arbetet så sök gärna upp oss för att få mer information.

Att det är just jag som står här nu, och inte någon annan i förbundet, beror på att jag ansvarar för arbetet med jämställdhet, som är det område jag tänkt prata lite extra om idag. Området är väldigt brett, och jag kan inte prata om allt, utan jag har istället valt att ta upp något som känns viktigt att prata om just nu, nämligen kvotering.

Jämställdhetsminister Nyamko Sabuni har föreslagit att det ska lagstiftas om kvotering till kommunala bolagsstyrelser. Vi i SD-Kvinnor motsätter oss förslaget av flera anledningar. Varför då? Är det för att vi är omedvetna om att det händer att kvinnor diskrimineras? Nej, så är det inte! Är det för att vi är omedvetna om att det finns strukturer som ibland håller kvinnor tillbaka? Nej, så är det inte heller!

Vi är medvetna om dessa problem, och vi vill åtgärda dem, hitta lösningar. Men vi anser inte att kvotering är lösningen.

För inte så länge sen kunde vi läsa i tidningar att polishögskolan anmälts till DO på grund av att flera manliga sökande misstänker att de blivit diskriminerade genom kvoteringsförfarande. Det finns alltså misstankar om att kvinnor antagits till utbildningen trots att de haft sämre meriter än många av de män som sökt.

Det finns därför skäl att misstänka att kvotering inte alls leder till den jämställdhet som eftersträvas. Istället leder kvotering till ännu mer diskriminering, men nu är det män som diskrimineras istället för kvinnor. Det är inte rätt! Jämställdhet ska innebära lika rättigheter för män och kvinnor, inte att den ena parten får fördelar på den andras bekostnad.

Ett annat skäl till att vi motsätter oss kvotering är att det finns en risk att kompetensen inom olika verksamheter sänks om det blir ett självändamål att ha en 50/50-fördelning mellan män och kvinnor. Om man ska tillsätta tjänster i en kommun, om skattemedel ska gå till att avlöna anställda inom kommunernas verksamheter, så ska kompetensen vara avgörande och det för att få verksamheterna att fungera så bra som möjligt. Det ska inte spela någon roll vilket kön man har. Om kompetensen får styra så får vi verksamheter som fungerar optimalt, och det är att värna om skattemedel.

Det tredje skälet till att vi motsätter oss kvotering har att göra med kvinnosyn, och det är också i detta med kvinnosynen vi hittar en stor del av lösningen på de strukturella problem som finns. Det handlar om männens syn på oss kvinnor men också om vår syn på oss själva.

Jag brukar tänka som så, att om jag får ett jobb så ska det vara för att arbetsgivaren tyckte att jag under anställningsintervjun gjorde ett bra intryck och visade upp bra meriter. Jag vill veta att arbetsgivaren har god tilltro till min förmåga. Jag vill inte ens för en sekund eller två behöva misstänka att jag kanske fick jobbet bara på grund av att jag är kvinna. Jag vill veta att jag är betrodd, att jag betraktas som en tillgång på mitt arbete, att jag fått jobbet tack vare mina meriter. Inte behöva tänka att jag kanske var ett andrahandsalternativ som egentligen inte är bra nog.

Jag tror inte att jag är ensam om att tänka så här, jag tror tvärtom att det är många kvinnor som tänker likadant. Och när många har samma tankegångar så vittnar det om en struktur. Just därför tror jag att en stor del av lösningen på de strukturella problem som finns ligger i just detta med kvinnosyn, och kvinnors syn på sig själva. En stor del av lösningen handlar därför om vilka signaler vi ger. Genom kvotering ger vi en väldigt destruktiv signal till både kvinnor och män. En signal som säger ”kvinnor är så svaga att de inte kan ta ansvar för sina egna liv, de är så svaga att de behöver samhällets hjälp för att kunna göra karriär”.

Det är inte en signal som ökar kvinnors tilltro till sin egen förmåga. Det är inte en signal som ökar männens respekt för kvinnor. Det är snarare en signal som ytterligare förstärker gamla strukturer, som sätter kvinnan i rollen som den svaga, den som måste tas om hand, den som inte är förmögen att vara självständig och drivande. Det är att omyndigförklara. Samhället har tagit sig rätten att bestämma över kvinnor, har tagit sig rätten att fatta beslut om hur kvinnor ska leva sina liv, på det sätt som männen som bestämde över kvinnor förr.

Vi kvinnor behöver inte kvotering. Vi behöver inte läras redan från barnsben att vi är offer för patriarkala strukturer. Det vi behöver är att få veta, redan i tidig ålder, att vi duger som vi är, att vi är starka, kompetenta och kapabla att ta ansvar för våra egna liv.

Vi kvinnor är starka, vi är kompetenta, och vi kan gå hur långt som helst. Vi behöver bara tro på oss själva. Så, nej tack till kvotering!

Efter avslutat tal höll jag en tyst minut för att visa deltagande med alla de som drabbats av dåden i Norge, och därefter lämnade jag över ordet till Jimmie Åkesson, som höll sitt årligen återkommande sommartal. Det kan ni se och höra nedan.

Jimmie håller sitt sommartal i Sölvesborg 6 augusti 2011.

Efter talet fick Jimmie, Carina och jag själv varsin fin blomsterbukett, varefter det togs kort och minglades.

Jimmie, Carina och jag får blommor efter våra tal i Sölvesborg 6 augusti 2011. Foto: Patrik Ellberg

Carina och jag efter tal och blomsterutdelning i Sölvesborg 6 augusti 2011. Foto: Patrik Ellberg

Stefan Olsson och Carina i Sölvesborg 6 augusti 2011.

Kort därefter var det dags för samling i en stor lokal där smörgåstårta, dryck och underhållning väntade. Jag blev kvar där i ett antal timmar, pratade med både gamla vänner och partikamrater som jag träffade för första gången, och hade verkligen jättetrevligt.

Middag och underhållning i Sölvesborg 6 augusti 2011.

Julia Kronlid i Sölvesborg 6 augusti 2011.

Jimmie  spelar flöjt i Sölvesborg 6 augusti 2011.

Utekväll i Sölvesborg 6 augusti 2011. Stefan, Kim och Julia är med på bild.

Senare på kvällen drog jag vidare till en restaurang vid havet i närheten av hotellet, tillsammans med Carina och Stefan, och Julia. Där åt vi en god buffé och blev sedan kvar till ganska sent för att umgås med övriga partikamrater som dök upp.

Utekväll i Sölvesborg 6 augusti 2011. Caroline Lundberg och Gustav Kasselstrand.

Innan kvällen var över för min del hade jag till och med roat mig på dansgolvet ihop med ett glatt gäng, och hunnit ha djupsinniga samtal om livet i allmänhet och politik i synnerhet på mitt hotellrum där flera av oss samlades sent på natten för att passa på att umgås en stund till när tillfälle gavs. Kort och gott en mycket lyckad dag, kväll och natt!

Söndagen blev desto lugnare. Vi vaknade till regn och en helt grå himmel, och konstaterade att planerna som vi haft på att gå omkring och se mer av omgivningarna både vid havet och inne i Sölvesborg inte längre kändes särskilt lockande. Istället packade vi ihop, släppte av Kim och Sven vid tågstationen, och sen åkte Stefan och jag in till centrum för att äta lunch i trevligt sällskap.

Lunch i Sölvesborg 7 augusti 2011. Alexandra Brunell och Hanna Wigh.

Lunch i Sölvesborg 7 augusti 2011. Isabella Madeleine da Correggio, Johanna Johansson och Hanna Wigh.

Lunch i Sölvesborg 7 augusti 2011. Linus Bylund, Isabella Madeleine da Correggio och Johanna Johansson.

Lunch i Sölvesborg 7 augusti 2011. Stefan.

När lunchen var uppäten, kaffet urdrucket och avskedskramarna avslutade drog vi oss sedan vidare till Jönköping, där vi checkade in på nytt hotell. Kvällen och en del av natten ägnade jag åt intensivt jobb på rummet, med paus endast för att tillsammans med Stefan inta en snabb middag på en Kina-restaurang i närheten av hotellet.

På måndagsmorgonen ringde väckarklockan tidigt, och med häftiga ryggsmärtor som uppstått under natten lyckades jag göra mig i ordning, packa ihop allt ännu en gång, och linka iväg till matsalen för att äta frukost. Väl där träffade vi på ytterligare några partikamrater som tydligen övernattat på samma hotell, så frukosten ägnades åt intressanta politiska diskussioner.

Efter frukosten checkade vi ut och begav oss sedan till Landstingskansliet i Jönköping. Där slöt vi upp med ett antal Sverigedemokratiska gruppledare och politiska sekreterare i landsting/regioner, och ägnade sedan hela dagen åt att både i hel grupp, och i mindre arbetsgrupper med fokus på fördjupning inom olika områden, diskutera landstingspolitik.

Landstingspolitisk SD-träff i Jönköping 8 augusti 2011. Sara-Lena Bjälkö ingick i samma arbetgrupp som mig.

Landstingspolitisk SD-träff i Jönköping 8 augusti 2011. John Bergström och Kristina Winberg ingick i samma arbetgrupp som mig.

Landstingspolitisk SD-träff i Jönköping 8 augusti 2011. Jens Leandersson ingick i samma arbetgrupp som mig.

Landstingspolitisk SD-träff i Jönköping 8 augusti. Per Björklund jobbade för fullt.

Landstingspolitisk SD-träff i Jönköping 8 augusti 2011. Eftermiddagsfika.

Det blev en på alla sätt väldigt givande dag, som kommer att följas upp av fortsatta träffar under vilka vi kommer att fortsätta arbeta med landstingspolitiken i syfte att lära av varandra, leta fram välbehövliga fakta och både förankra och utveckla våra politiska riktlinjer. Jag hyser gott hopp om att resultatet kommer att bli väldigt bra!

Vid strax efter 16-tiden på eftermiddagen bröt vi upp, och Stefan och jag satte oss ännu en gång i bilen, men denna gång för att åka hem. Och hem kom jag ett antal timmar senare, trött, stel och med en rygg som värkte så att jag trodde att jag skulle bli galen. Men samtidigt väldigt nöjd efter fyra mycket trevliga och händelserika dagar.

Jag gör som jag brukar, och avslutar med att tacka alla fina partivänner för trevlig samvaro och härliga minnen!

Annonser