För en månad sedan skrev jag denna artikel till SD-Kuriren, för kvinnoförbundets räkning. Nu har tidningen utkommit, så jag delar med mig av artikeln även här.

Jämställdhet ska gälla för alla kvinnor

Jag brukar försöka undvika att vara personlig när jag skriver artiklar. Men den här gången gör jag ett undantag. Anledningen är att jag tänker skriva om mina personliga erfarenheter av jämställdhet kopplat till kultur och religion.

Inte nog med att jag tänker vara personlig, jag tänker dessutom återge en händelse som inte går att generalisera utifrån. Men det gör inte att det jag berättar är mindre sant. Det gäller bara att minnas att det inte är hela sanningen. Och det gäller att minnas att när det gäller att stå upp för jämställdhet och allas lika värde så spelar det ingen roll om det jag berättar rör ett fåtal eller flertal kvinnor. Så länge en enda kvinna förnekas sina rättigheter finns all anledning att reagera, och framförallt agera.

För inte så länge sedan jobbade jag som lärare inom kommunal vuxenutbildning. En majoritet av mina elever hade invandrarbakgrund och många av dem var kvinnor som jag i många fall fick en väldigt nära relation till, på gott och ont. Gott, för att de berikade mitt liv genom att vara de underbara personer de var. Och ont, genom att ibland få mitt hjärta att blöda mer än vad jag kunde stå ut med.

Jag kommer aldrig att glömma den dagen då jag för första gången blev varse att det jag tidigare avfärdat som fördomar visade sig vara en tragisk verklighet. Det var under en vanlig lektion, där eleverna presenterade sina grupparbeten och bestämde ämnen för diskussionerna i klassen. En grupp berättade om skilda synsätt på abort i olika kulturer. Under den efterföljande diskussionen tog en ung kvinna ordet, och berättade om synen på abort i hennes kultur, som var islamsk. Hon berättade att abort inte är tillåtet, och nyfikna frågor ställdes.

”Men, om ni blir våldtagna, får ni inte göra abort då?”

Jo, i så fall brukar abort beviljas, var svaret.

”Om ni blir våldtagna av era egna män då, är abort tillåtet då?”

Det blev så tyst i rummet att vi kunde höra en knappnål falla. Sedan kom det svar som åtföljdes av instämmande nickningar från samtliga muslimska kvinnorna i rummet, och som fick mig att känna ett enormt behov av att gråta.

”Våldtäkt inom äktenskapet… det finns inte hos oss. Om sådant händer, om man inte kommer överens, så får man be om skilsmässa.”

Den kvällen var jag förkrossad när jag kom hem. Jag tänkte på den feministiska kamp som pågått så länge i Sverige för kvinnors rättigheter. Paralleller drogs i mina tankar mellan detta med att kalla våldtäkt för att ”inte komma överens” och vår tidigare benämning på kvinnomisshandel i nära relationer. Så kallade ”lägenhetsbråk”. Jag tänkte på när det på 60-talet för första gången i Sverige blev straffbart för en man att våldta sin egen fru, och insåg att dessa kvinnor levde i en kultur som ännu inte nått dit, trots att vi alla lever i samma land.

Det här är bara en enda av alla de händelser jag skulle kunna återge. Men jag har inte tillräckligt många tecken till mitt förfogande. Istället tänker jag låta denna händelse exemplifiera hur det står till med jämställdheten i Sverige, och påpeka hur förbannad jag är.

Förbannad för att detta kvinnoförtryck nonchaleras av alla de styrande politiker som menar att vi ska visa tolerans när kvinnor av hänsyn till mäns krav tvingas ta del av undervisning sittande dolda bakom skärmar. Jag är förbannad för att politiker i jämställda Sverige menar att det är tolerans när kvinnor behöver separata badtider för att få lära sig simma. Som menar att det är tolerans när unga kvinnor på grund av förtryckande och våldsam hederskultur är tvungna att sticka sig själva i slidan med en nål för att framkalla blödning vid det första samlaget. Och än mer förbannad blir jag när det tolereras att islamsk familjerätt på sina håll praktiseras parallellt med vår svenska lagstiftning.

För säg mig, hur stor är chansen att en kvinna som våldtas av sin egen man beviljas skilsmässa med detta som grund, när bedömningen görs utifrån islamsk familjerätt som förnekar förekomsten av våldtäkt inom äktenskapet? Och säg mig en sak till. Var är alla dessa människor som predikar allas lika värde och hävdar att vi inte ska göra skillnad på människor? Var är de när dessa kvinnor sviks och behandlas som en andra klassens människor?

Hos sjuklövern verkar de tyvärr inte finnas. Men hos oss i SD-Kvinnor finns de. Vi står för sann jämställdhet för alla, utan undantag. För oss har alla kvinnor lika stort värde, alldeles oavsett i vilket land de råkat födas. Vår kamp för kvinnors rättigheter inkluderar alla kvinnor, inte bara vissa utvalda.

För SD-Kvinnor

Therese Borg

 

Publicerad i SD-Kuriren, nummer 96.

Annonser