I fredags när jag satt i bilen på väg till Göteborg med mina partikamrater ringde en journalist från Södermanlands nyheter (SN) till mig och ställde frågor. Det handlade om det nya principprogrammet, och om SD:s syn på islam.

På lördagsmorgonen hittade jag sedan en notis om intervjun i SN, på internet. Den längre artikeln publicerades bara i pappersexemplaret av tidningen.

Det som stod i artikeln fick mig att bli minst sagt upprörd. Att journalister har en förmåga att vinkla det jag säger är inget nytt, det är ju så journalister jobbar och det får man helt enkelt bara acceptera och förhålla sig till. Men det är en sak att vinkla, en annan att skriva tvärtemot det som sagts. Än värre blir det med tanke på att både jag själv och min partikamrat Adam (som hörde hela samtalet och därför reagerade lika starkt på det som hävdas i notisen som jag själv) har tagit kontakt med journalisten och krävt en rättelse på flera punkter, men nekats detta.

Vad var det då som fick mig att bli så upprörd?  Jo, ett flertal saker. Vi kan börja med rubriken på notisen: SD vill dela in oss i klasser. Rubriken är satt med syftning på principprogrammets beskrivning av vår syn på svenskhet. En beskrivning som journalisten frågade mig om, genom att be om ett uttalande om vår ”vilja” att dela in folk i grupper. Mitt svar var att den uppdelning som görs i principprogrammet inte alls handlar om någon ”vilja” att dela in människor i grupper, att det inte handlar om en vision att uppnå, utan att det som står är en beskrivning av hur det faktiskt ser ut i samhället, och att indelningen ger svar på den ständigt återkommande frågan om vad vi avser med en svensk identitet. Jag var också noga med att framhålla att vår vision är att komma ifrån skillnaderna som beskrivs i principprogrammet, att ersätta socialt och kulturellt utanförskap med gemenskap.

Trots detta deklarerar alltså rubriken att vi ”vill” göra en indelning människor. Rubriken ändrades sedan, och lyder nu Vill dela invånarna i tre kategorier.

Första rubriken på notisen

Men det är ju lika fel det. Det handlar fortfarande inte om någon vilja att ha en indelning, utan om en beskrivning av ett samhälle där en stor del av befolkningen står utanför gemenskapen på grund av att de inte är assimilerade till den svenska kulturen.

Dessutom menar journalisten, i artikeln i tidningens pappersexemplar, att vi delar in människor i tre kategorier för att ”…kunna hålla reda på vem som är svensk och vem som inte är svensk…”. Inte heller detta är korrekt. Vi har ingen önskan om att hålla reda på detta, något sådant syfte finns inte. Tvärtom är det precis som jag sade till journalisten väldigt vanligt att vi får frågan vem som vi anser är svensk. Och skrivelsen i principprogrammet ger svaret på vilket som är vårt synsätt. Det är inte vi som försöker peka ut vem som är och vem som inte är svensk, utan det är andra som ber oss göra det. Det är alltså andra som vill se en indelning, medan vi eftersträvar gemenskap.

Viktigt i detta sammanhang är också att lyfta fram denna skrivelse ur principprogrammet (sidan 9): ”…alla medborgare oavsett nationstillhörighet skall vara lika inför lagen och ha samma rättigheter och skyldigheter.” Dessa få ord är mycket relevanta då de klargör väldigt tydligt att någon särbehandling inte ska finnas, vilket SN nästan fått det att framstå som genom sitt val av rubrik.

Vidare till nästa felaktighet. I notisen hävdas att endast svenska medborgare ska omfattas av välfärdssystemet. Det hänvisas till principprogrammet. Frågan är var i principprogrammet journalisten hittar en sådan skrivelse? Jag har läst och läst och läst, och ingenstans står att de som fått uppehållstillstånd ska nekas att på samma villkor som medborgare ta del av vård, skola, omsorg osv. Journalisten frågade mig dessutom vilka som ska omfattas av välfärden, och mitt svar var att alla som befinner sig i landet legalt, alltså de som är medborgare och de som beviljats uppehållstillstånd, ska omfattas av välfärden. Men ändå har han skrivit på detta sätt. Hederlig journalistik???

Fler vinklingar finns i artikeln i pappersexemplaret av tidningen, framförallt i form av ett utelämnande av stora delar av det jag sade under samtalet. Visserligen inget ovanligt, men när jag ändå skriver om denna sanslöst låga journalistik passar jag på att nämna det. Och det främst med anledning av att det som utelämnats i artikeln nu utnyttjas av DN.

Det handlar om islam. Journalisten som ringde i fredags började ställa frågor om min syn på islam och muslimer, och bland det första jag meddelade var att det självklart inte går att generalisera. Jag påpekade att jag känner många muslimer som har en väldigt sekulär inställning till islam och som inte på något vis står för en islamtolkning som utgör ett problem i vårt samhälle. Detta utelämnades dock i artikeln i SN, och DN skriver idag följande:

I en intervju i Södermanlands nyheter i helgen framstår SD-politikern Therese Borg som ett bra exempel på partiets syn på islam och muslimer. I stället för att jämföra bokstavstrogna muslimer med bokstavstrogna kristna ställer hon demokrati mot Koranen och finner att den senare är ett sämre sätt att styra Sverige, vilket få skulle ifrågasätta. ”Det finns klara skillnader mellan vår demokratisyn och den islamiska synen på det”, säger hon – som om det fanns någon enhetlig muslimsk, eller för den delen kristen, syn på demokrati.

Tonfallet och argumentationen går igen i partiets principprogram, där det slås fast att islam är ”den religiösa åskådning som visat sig ha svårast att harmoniskt samexistera med den svenska och västerländska kulturen.” Man ska inte förringa att den muslimska fundamentalismen är ett allvarligt problem. Men det är signifikant för SD att partiet är så besatt vid den våldsbenägna, auktoritära minoriteten och blundar för det stora flertalet muslimer som varje dag ”harmoniskt samexisterar” med den västerländska kulturen, vad nu den kan innebära.

Allt detta kan sammanfattas till en lektion i hur media skapar falska sanningar. Journalist nummer 1 ställer frågor och får svar. Det journalist nummer 1 sedan gör är att skriva en artikel i vilken en stor del av det man sagt är kraftigt förvrängt, där alla de nyanserade resonemangen utesluts,  och där en del av det man sade till och med är felciterat så till den milda grad att det som står är tvärtemot det man faktiskt sagt.

Man kräver då att journalist nummer 1 ska gå ut med en rättning av det skrivna, för att det är felaktigt. Men nej, journalisten vägrar. Väljer istället att framhålla en falsk bild.

Sedan kommer journalist nummer 2 in i bilden, och refererar okritiskt till felaktigheterna som journalist nummer 1 hävt ur sig… och snart kommer säkert också journalist nummer 3, 4, 5, och 6 och gör samma sak.

Sen undrar etablerad media varför människor förlitar sig alltmer på det som rapporteras via bloggar och sociala medier. Kan det möjligen bero på etablerad medias vana att själva alltid förvanska sanningen? Och behöver jag ens nämna att den journalist som ringde mig i fredags hädanefter inte kommer att få några svar från mig? Åtminstone inte förrän jag fått den rättelse som jag krävt…

Annonser