Ikväll har jag varit på premiären av Jack & Jill, som jag hade turen att bli inbjuden till. Det var en oerhört bra pjäs, framförd av mycket duktiga skådespelare.

Pjäsen handlar om Jack och Jill som träffas, blir kära, flyttar ihop och gifter sig. Vi får följa deras försök till balansgång mellan att vara självständiga och oberoende, siktande på karriär och självförverkligande, och att ge varandra den tid och det engagemang som krävs för tvåsamhet.

Ju längre pjäsen fortskrider, desto tydligare blir det att både Jack och Jill är fast mellan normerna. De står med en fot i gamla normer, på så sätt att Jack är den som drar det största ekonomiska lasset, medan Jill sköter det mesta i hemmet. Och samtidigt strävar de båda efter att lyckas leva efter de nya normerna, genom att Jill försöker satsa på självförverkligande och självständighet medan Jack försöker bli bättre på att sköta hushållssysslor.

Konflikterna är snart ett faktum, varken Jack eller Jill lyckas leva upp till normerna och de blir båda frustrerade och upplever att de misslyckas. Det visar sig vara förödande för förhållandet. Jack och Jill skiljer sig. Men konflikterna som fått dem att gå skilda vägar har inte sin egentliga grund i relationen just dem två emellan. Snarare är det normerna som utgör måttstock för hur väl de trivs, och som anger spelets regler i såväl det dagliga livet som i de gräl som uppstår. Istället för att blicka in i sig själva och känna efter vad som verkligen känns rätt tenderar både Jack och Jill att bortse från sina individuella önskemål och känslor. Vad de enligt normerna BORDE känna och önska blir viktigare.

I pjäsen är det också slående hur strävan efter att leva efter de nya normerna får både Jack och Jill att stundtals uppföra sig tvärtom med avseende på könsroller. Jill gör sitt yttersta för att förverkliga sig själv, för att vara oberoende. Jill vill inte ha barn, utan satsar hellre på karriären. Hon är emellanåt i avsaknad av känslor, och upplever att ju mer makt och pengar hon genom sin lyckade karriär lyckas skaffa sig, desto mindre förmår hon känna. Seriösa relationer vill hon efter skilsmässan inte längre ha, för att de begränsar henne. Jack däremot gör allt för att vara trevlig, stöttande, självuppoffrande, ansvarsfull. Han går kvällskurser i allt och inget för att lära sig att sköta ett hushåll på bästa sätt. Och han gör allt som står i hans makt för att få Jill tillbaka, visar sin kärlek och sin vilja att lappa ihop förhållandet. Men han får kalla handen av Jill och ger upp.

Sedan, i slutet av pjäsen, tar hela historien en ny vändning. En vändning som på många sätt är djupt tragisk, men som samtidigt väcker hopp om att kärleken övervinner allt, och som ger ovärderliga insikter.

Hur det slutar? Det får ni veta genom att själva se pjäsen! Jag kan varmt rekommendera den!

Avslutningsvis ett stort tack till producenten och skådespelaren Jonas Bane som bjöd in mig till premiären. Denna pjäs hade jag inte velat missa!