I senaste numret av SD-Kuriren har SD-Kvinnors artikel Barnperspektiv som lyser med sin frånvaro publicerats. Har du inte SD-Kuriren så kan du läsa artikeln nedan.

Barnperspektiv som lyser med sin frånvaro

I den politiska världen är barnperspektiv ett ständigt återkommande begrepp. Det sägs att beslutsfattande alltid ska ske med hänsyn tagen till barnperspektivet, att barnens bästa ska sättas först och genomsyra all verksamhet.

Det låter förstås jättebra! Självklart ska barnens bästa sättas först.

Problemet är, som i så många andra sammanhang, att de vackra orden inte efterlevs i praktiken utan bara används som utsmyckning av politiska dokument och som slagträn i politiska debatter.

Vad som är bäst för det enskilda barnet är för de styrande politikerna alltför ofta både sekundärt och tertiärt. Det som väger tyngst är ekonomi. Därefter kommer en politisk ideologi. Och sedan, i tredje hand, vad som är bäst för just ditt barn.

Exemplen på att det förhåller sig på just det viset är många. Se bara på alla de förskolor där barngrupperna är alldeles för stora för att det enskilda barnet ska kunna få sina behov tillfredsställda. Där barnen inte lyckas utveckla trygga relationer till vare sig personal eller andra barn, för att personalens tid inte räcker till. Där barnen blir stressade, utmattade, ledsna och rädda på grund av för hög ljudnivå, för många intryck, oförmåga att skydda sig mot angrepp från andra barn och utebliven anknytning till en vuxen person.

Se bara på alla de kommuner som avstår från att införa vårdnadsbidrag, trots att det inte skulle innebära en ekonomisk förlust utan enbart bottnar i en politisk ideologi som förespråkar att alla barn ska stöpas i samma form på en förskola som ligger utanför föräldrarnas kontroll.

Kommuner där barn som inte mår bra av en tidig separation från föräldrarna, eller av att vistas i stora barngrupper, tvingas till förskolan av det enda skälet att föräldrarna annars inte har en möjlighet att försörja sig ens om de lever mycket sparsamt. Kommuner där hysteriskt gråtande barn med panik i blicken bokstavligt talat får slitas ur mammans eller pappans famn vid lämningen på morgonen, och där föräldrarna varje dag går till jobbet med ångest, för att de fått tvinga sig själva till att svika ett barn som inte är redo för en separation.

Kommuner där tidigare harmoniska barn några dagar efter inskolning på förskolan förvandlas till ledsna, arga och utagerande barn som vaknar gråtande med någon timmes mellanrum nätterna igenom, slår sina föräldrar och dunkar sina egna huvuden i väggen i oförmåga att kommunicera sin otrygghet och separationsångest. Kommuner där 1-åringar tillbringar 10-12 timmar om dagen på en förskola, och aldrig hinner ha någon kvalitetstid med sina föräldrar eftersom återstoden av dygnet går åt till att stressa igenom bad, av – och påklädning samt ätande. Och åt sömn. En sömn som ofta blir otillräcklig eftersom timmarna som tillbringas i hemmet varje dygn ibland är färre än det antal timmar som det lilla barnet behöver sova varje natt.

Kommuner där mammors och pappors hjärtan går i bitar för att de får höra från personalen på förskolan om barnets utveckling och upplevelser, istället för att själva få ta del av det.

Är allt detta exempel på hur man tar hänsyn till barnperspektivet, till vad som är det bästa för det enskilda barnet? Eller är det exempel på något som snarare liknar barnmisshandel?

För den som tar begreppet barnperspektiv på allvar framstår det som uppenbart att mycket behöver förändras när det gäller den svenska barnomsorgsmodellen. Förskolorna har dock, trots den kritiska framställningen i denna artikel, en mycket viktig funktion i denna modell. De möjliggör att båda föräldrarna kan arbeta och bidra till att hushållskassan räcker till, vilket förstås gynnar även barnen. Många är också de barn som med glädje går till förskolan varje morgon och ivrigt rusar in till kompisarna för en dag fylld av lek och lärande. Förskolan bör alltså värnas, men den behöver också satsas på, så att problemen med för stora barngrupper blir ett minne blott. Varje barn måste få sina behov tillfredsställda i förskolan, av personal som ges rimliga förutsättningar att göra ett bra jobb!

Men utöver en satsning på förskolan behövs fler alternativ. Alla barn är inte lika, och alla barn trivs därför inte i förskolan. Alla barn är inte heller redo att skolas in redan vid 1-1,5 års ålder, utan skulle må bättre av att skjuta upp separationen från föräldrarna till 3-4 års ålder.

Det vårdnadsbidrag på 3 000 kronor i månaden som idag finns i vissa kommuner är ett sådant alternativ, som snarast borde införas i alla kommuner. Dock är det inte en optimal lösning, utan snarare att betrakta som en tillfällig nödlösning som snarast behöver ersättas med ett bättre alternativ. Dels är summan av 3 000 kronor i månaden alldeles för låg, den räcker inte på långa vägar till som kompensation för att avstå ett heltidsarbete och därmed är det för många föräldrar en ekonomisk omöjlighet att stanna hemma med barnet hur stort behovet än är. De ekonomiska förutsättningarna att ha omsorg om det egna barnet behöver förbättras, och det krävs en utredning kring hur detta ska ske på lämpligast sätt.

Dessutom borde omsorgen om det egna barnet ge samma rättigheter till ekonomisk trygghet, exempelvis när det gäller pension, som förvärvsarbete ger. Därför behövs en utredning även kring hur detta ska lösas. Den förälder som gör det helt naturliga valet att själv ha omsorg om sitt barn under de första åren ska inte få lida för det senare i livet. Att sätta barnens trygghet och välmående främst ska inte bestraffas utan belönas.

Sammanfattningsvis finns det bara en väg att gå för den politiker som menar att hänsyn ska tas till barnperspektivet. Denna väg innebär att barnen måste få kosta! Den innebär också att varje enskild politiker måste vara ödmjuk nog för att kunna ta bort de ideologiska skygglappar som hindrar att det enskilda barnets unika behov synliggörs och tillgodoses.

Vi i SD-Kvinnor vill gå denna väg, för barnens skull. Frågan är vilka fler politiker som vill göra oss sällskap?

För SD-Kvinnor
Therese Borg
Annonser