Det var en gång ett land. Ett land i vilket folket levde i fred och under relativt goda livsvillkor. De allra flesta hade tak över huvudet, mat på bordet, fick vård när de var sjuka och hade goda möjligheter till utbildning. Det fanns brister, som blev allt värre med tiden, men globalt sett, och sett på ytan, var det ett ganska bra land. Ett land som benämndes som demokratiskt, och som i vissa avseenden betraktades som ett föregångsland att se upp till.

Men i samma land fanns en annan sida, som var mörkare. Skrapade man lite på ytan hittade man nämligen ett ganska hårt och kallt klimat. Människor med olika religion, olika kultur, olika etnicitet, olika politisk åsikt, hyste agg mot varandra och ibland gick det så långt som till regelrätta förföljelser, hot och våld. Faktiskt så var detta ett problem som eskalerade med åren, som blev allt vanligare och som gjorde vissa bostadsområden till laglösa zoner.

Det fanns några människor som uppmärksammade dessa problem, som menade att motsättningarna skulle komma att slå sönder samhället och därmed omöjliggöra att landet även i fortsättningen skulle kunna präglas av ett relativt högt välstånd. Detta eftersom välståndet byggde på medborgarnas vilja och förmåga att bry sig om och hjälpa varandra, inte bara socialt utan också ekonomiskt. Och för att en förutsättning för att bry sig om och hjälpa är en känsla av samhörighet, istället för agg och motsättningar.

Det kan tyckas att dessa människors åsikter borde ha setts som en tillgång, något värt att seriöst reflektera över och kanske ta till sig av för att få samhället att fungera bättre. Speciellt i en högt aktad demokrati, där alla ska ha rätt att yttra sina åsikter och att tro vad de vill, vare sig andra personer i befolkningen anser att dessa åsikter är rätt eller fel.

Så blev dock inte fallet. Istället hände något anmärkningsvärt, och mycket tragiskt. Dessa människor, som menade att motsättningarna mellan människor i landet skulle söndra och göra landet både otryggare och fattigare, möttes av något som mest kan liknas vid en häxjakt. De tillskrevs åsikter de inte hade, ofta utan att ges möjlighet att gå i svaromål. De blev hotade, fick sin egendom förstörd, blev misshandlade, blev av med sina jobb och uteslutna ur fackförbund.

Ingen med makt att ingripa ingrep. Istället såg makthavarna mellan fingrarna med vad som skedde, år efter år efter år. Ibland gick de till och med så långt som till att kalla offren (och de var många) för martyrer, och till att säga att offren fick skylla sig själva för att de haft mage att yppa sina åsikter offentligt.

I detta land, idag, slutade ännu en i en lång rad av dessa personer att yppa sin mening offentligt. Personen kunde inte längre försörja sig, för att det på dennes arbetsplats inte accepterades att personen hade en egen mening som framfördes på dennes fritid. Det hela resulterade i avsked och arbetslöshet och slutligen ekonomisk kris. Tidigare hade andra personer slutat yppa sin mening av samma skäl, eller för att de varit för rädda för att fortsätta säga sin mening efter alla hot de tagit emot eller för att de inte längre kunnat hantera all kostsam och psykiskt tärande skadegörelse. Och så vidare. De är så många, och deras historier så tragiska. Men alla historierna bottnar i samma problem. De yppade sin mening offentligt, och för det fick de betala ett dyrt pris.

Vilket landet är? Vilket landet är där åsikts – och yttrandefrihet inte finns, där människor får betala ett oerhört högt pris för att de säger vad de tror och tycker och känner? Jo, det är det i många avseenden högt ansedda föregångslandet, demokratin och välfärdsstaten, Sverige.

Landet är Sverige, mitt fosterland, det land som jag trots dess brister älskar, och det land som jag ämnar stanna i till den dag jag dör. Det land som glömt vad som är viktigast av allt, nämligen tilliten, omtanken och respekten för andra. Som glömt den sanna demokratin, rätten att tycka och säga vad man vill utan rädsla för repressalier.

Jag kommer att fortsätta säga min mening. Jag kommer att göra vad jag kan för att få tillbaka tilliten, omtanken, respekten, demokratin. För min del finns inget mer att förlora, priset för att jag har min åsikt är redan betalt, med råge. Så jag kan lika gärna föra även andras talan. Jag kan tala även åt de personer som tystats. Och jag kommer att försöka göra det även för DIG, nu när du inte längre kan!

Tack för allt du gjort, för din styrka och ditt engagemang. Jag hoppas att den tiden kommer då du återigen kan säga din mening, utan att det kostar dig allt!

Relaterat: Konsekvensen av att tycka fel.

Annonser