Ja, det är sant. Tro det eller ej. Jag skriver ett blogginlägg för första gången på så oerhört länge.

Ni är många där ute som en gång i tiden följde mig väldigt lojalt. Ni läste mina inlägg, gav både positiv och negativ respons, gav stöd när jag behövde det. Några av er kom att bli mina vänner på riktigt, i verkliga livet. Sen var det som att jag nästan försvann. Något enstaka inlägg, men för övrigt tystnad.

Om jag vore en av er som följt mig så lojalt, så skulle jag nog till slut ha börjat tänka att ”den där Therese, hon har nog gett upp politiken så henne kan vi inte räkna med längre”. Kanske skulle jag också ha blivit en aning besviken, tänkt att ”den där Therese allt är en riktig svikare som bara lägger ner på det där sättet”.

Av den anledningen skriver jag det här inlägget. För att ni ska få veta att det aldrig handlat om att ge upp politiken, och heller aldrig kommer att handla om det. Tvärtom är jag nu (om det ens är en möjlighet) ännu mer övertygad och målmedveten än jag var för fyra år sen, för tre år sen, för två år sen, för ett år sen. Det vill jag att ni ska veta.

Som ni kanske minns är det snart två år sedan jag lämnade Eskilstuna. Jag flyttade då till Skåne, närmare bestämt till Klippans kommun. Det var ett väldigt stort och på många sätt väldigt riskabelt steg att ta.

Mycket har hänt sedan dess. Oerhört mycket. Det var inte mycket som blev så som det var tänkt. Jag har fått nya insikter, på gott och ont. Till en alltför stor del ont om jag ska vara ärlig, och det är förklaringen till min frånvaro i bloggen och till att jag sagt ifrån mig en del annat under den tid som gått.

Vardagen har helt enkelt varit oerhört problematisk de senaste 1,5-2 åren. Mina mål och visioner har hela tiden funnits där, men det har varit snudd på omöjligt för mig att lyckas jobba för att uppnå dessa i den utsträckning jag har velat då jag inte haft kontroll över allt det som hänt och då det inte funnits tillräckligt med utrymme i livet för det som är viktigt för mig.

Det har nu gått en tid sedan allt började vända till det bättre. För varje dag som går hittar jag tillbaka mer och mer till mig själv, till den person jag var förr och som jag trivs med att vara. Sakta men säkert faller allt på plats och jag lever idag mitt liv så som jag vill leva det utifrån de förutsättningar jag har.

Jag kan inte påstå att allt är riktigt som det ska. Inte om jag ska vara helt ärlig. Vissa saker har en förmåga att lämna spår som aldrig försvinner.  Men det går att lära av det istället för att låta sig nedslås. Går att samla kraft och vilja till att se det positiva även i det negativa, går att vända något dåligt till att bli något bra.

Det är vad jag har börjat göra, och det är också vad jag tänker fortsätta göra. Detta  att vända dåligt till bra och att se det positiva i det negativa. Jag har börjat göra det, och tänker fortsätta göra det både som privatperson och som politiker.

Att börja blogga igen är en av de saker som jag bestämt mig för att ta itu med. För att jag har saknat det alldeles för länge och nu har möjlighet att göra något åt den saknaden. Jag har också tänkt satsa allt vad jag kan på att försöka öka min politiska aktivitet.

Visserligen har jag varit aktiv både i politiken och inom partiet hela tiden sedan flytten från Eskilstuna till Ljungbyhed. Jag har sedan hösten 2012 suttit som ledamot i både Kommunstyrelsen och Barn – och utbildningsnämnden i Klippan och det gör jag fortfarande. Jag har suttit i styrelsen för SD Klippan – Perstorp sedan februari 2013, och gör det fortfarande. Första året som ledamot, och sedan i söndags som vice ordförande (läs om vårt årsmöte här). Jag är ledamot i valberedningen i Distrikt Syd, och är fortfarande ledamot i partistyrelsen och i medlemsutskottet. Jag har uppdrag som sekreterare och pressansvarig för fullmäktigegruppen i Klippan.

Någon inaktivitet inom politiken eller partiet är det alltså inte tal om och har heller inte varit.

Däremot har mitt skrivande och mitt bloggande, mitt utåtriktade politiska engagemang, inte fått särskilt mycket utrymme i mitt liv. Det har inte heller SD-Kvinnor, som jag av ett antal olika privata skäl inte såg något annat val än att lämna. Och inte heller debatterna med politiska motståndare, då jag inte har haft ett forum för riktiga debatter mer än vid något enstaka tillfälle efter att jag lämnade mina fullmäktigeuppdrag i samband med flytten. Tyvärr.

Detta hoppas jag på att lyckas åtgärda under tiden som följer. Jag har som målsättning att verkligen komma tillbaka, att börja skriva regelbundet här i bloggen och inte bara på SD Klippans hemsida eller på Facebook eller Twitter. Jag hoppas på att hitta forum för politiska debatter under den närmaste tiden (troligen väntar en debatt om jämställdhet i Lund inom några veckor och det ser jag verkligen fram emot).

Jag hoppas också på att valet ska bjuda på framgång så att jag på nytt får möjlighet att som förtroendevald föra mitt partis talan i fullmäktige. Eller kanske till och med i riksdagen om jag gjort mig förtjänt av ett sådant förtroende. Det är inte ett förtroende som jag räknar med, men ett förtroende som jag verkligen, verkligen hoppas på!

Det är nu drygt fyra år sedan jag blev medlem i Sverigedemokraterna. Min övertygelse om att detta parti är precis vad Sverige behöver har bara blivit starkare. Dels för att partiet hela tiden utvecklas och levererar fler och fler kloka lösningar på samhällsproblemen, och dels för att mina personliga erfarenheter under de sista 1,5 -2 åren ytterligare har stärkt mig i min redan tidigare starka övertygelse om att det endast är Sverigedemokraterna som alls kan göra något åt vissa samhällsproblem.

Jag är helt enkelt mycket stolt över att få vara en del av det enda parti i hela landet som står för verklig rättvisa och medmänsklighet och som grundar sina lösningar i verkligheten istället för i utopiska visioner!

Motgångar kommer jag säkert att ha framöver, och tunga stunder, men jag vägrar att låta det sätta hinder i vägen för mig. Det har varit nog med hinder i vägen under alltför lång tid och jag har satt ett definitivt stopp för det nu.

Nu vill jag inget annat än att tillsammans med er där ute, ni som är våra väljare och våra medlemmar, ge järnet i den valrörelse som vi nu har framför oss inför både EP-valet och de allmänna valen.

Hoppas att ni är med mig, hela vägen! Jag kommer kanske att behöva ert stöd och er uppmuntran emellanåt.

På återseende inom kort.