Jag har en sådan där kväll då jag är försjunken i tankar om delvis svåra frågor. Till exempel tankar på hur det ska vara möjligt att åstadkomma en förändring till det bättre, vare sig det handlar om att förändra något litet i den privata vardagen eller något stort som berör ett helt samhälle.

Det finns många olika teorier om hur det går till när normer och värderingar uppstår och förändras. Vissa av dem förkastar jag helt, andra finner jag som väldigt sannolika.

Bäst beskrivs nog min personliga övertygelse när det gäller hur förändring går till med följande välbekanta citat (därmed inte sagt att jag i allt övrigt delar åsikter med den person som citeras):

You must be the change you wish to see in the world.

Jag tror att det är på det sättet. Att det inte går att åstadkomma en förändring om man inte själv tar aktivt initiativ till förändring. Och då menar jag aktivt initiativ i form av att först förändra sitt eget beteende och sätt att tänka, innan man kan förvänta sig att andra gör det. Man får helt enkelt föregå med gott exempel, leva så som man lär, inte kräva av andra det man själv inte förmår.

Genom att leva så som man lär, genom att vara den som man förespråkar att andra ska vara, blir man trovärdig och genom det skapar man ringar på vattnet. Ringar som blir allt fler och allt större ju fler som blir inspirerade och börjar agera och tänka på samma sätt.

Om min övertygelse är rätt kan jag förstås inte veta med säkerhet. Inom sociologin finns det teorier som fullständigt underkänner min föreställning om hur förändring av normer och värderingar går till. Men det finns också teorier som stämmer väl överens med min egen övertygelse. Så jag chansar och hoppas på att jag har rätt.

Har jag rätt så är det en sak som jag menar är av yttersta vikt, och det är att inse att förändring egentligen är det som vi som är politiskt aktiva faktiskt jobbar med hela tiden. Vi kan tänka att vi jobbar för att få till stånd en rondell, eller för att ändra en lag, eller för att behålla en skola, eller för att få en bättre vård och omsorg. Men oavsett vad sakfrågan handlar om mer konkret så är det alltid en fråga om någon form av förändring som vi försöker åstadkomma!

Handlar det inte om förändring av konkreta saker så som lagar och skolor och rondeller och antal läkare eller vårdplatser så handlar det åtminstone om förändring av tankar. Att försöka påverka andra att tänka på samma sätt som vi själva gör för att det senare ska återspeglas i de politiska besluten.

Vi har alla våra visioner, övertygelser, värderingar. Olika visioner, övertygelser och värderingar inom olika partier, men vi har sådana, alla vi som är politiker. Vare sig vi bara är det på fritiden eller har politiken som yrke.

Därför är det viktigt att ibland reflektera över sådana här saker. Hur går förändring till? Hur ska jag kunna få den politik jag förespråkar att faktiskt få genomslag och därmed förändra samhället på så sätt att visionerna uppnås?

Det är en så basal reflektion att det är lätt att förbise den. Den är så pass basal att det nog är lätt hänt att inte lägga tillräckligt med vikt vid att fundera en stund på kopplingen mellan synen på hur förändring går till och den politik man försöker få genomslag för.

Jag kan inte se någon annan logik, utifrån min övertygelse om hur förändring går till, än att det självklart bara går att få genomslag för sin politik om man ”är” den politik som man förespråkar.

Man kan bara få andra att bli övertygade om att man har rätt genom att leva som man lär, genom att visa i praktiken, i det dagliga livet, vilka värderingar och visioner man har. Det går inte att förvänta sig att medborgarna i det samhälle man vill förändra ska förändra sitt agerande eller sina värderingar om man inte själv kan leva upp till det man förespråkar och genom det ger de där viktiga ringarna på vattnet.

När vi förespråkar solidaritet måste vi själva visa solidaritet. När vi vill motverka brottslighet kan vi inte själva begå brott. När vi strävar efter ett mer empatiskt samhälle i vilket vi respekterar varandra måste vi själva visa empati och respekt, även för de personer som gör oss förbannade eller ledsna eller vars åsikter vi avskyr. När vi menar att vi alla ska ha samma rättigheter och skyldigheter kan vi inte förvänta oss att bli positivt särbehandlade, eller acceptera att drabbas av diskriminering. Och så vidare.

Ska vi få se att samhället förändras i enlighet med en Sverigedemokratisk politik måste vi alla, var och en av oss som är Sverigedemokrater, ta ett aktivt initiativ till den förändringen. Genom att börja förändringen i oss själva. Och sen invänta effekterna av ringarna på vattnet.

Det är min övertygelse, och det är utifrån den jag kommer att fortsätta mitt politiska arbete. Genom att i mitt vardagliga liv försöka vara den förändring jag vill se.

Jag hoppas på att det ska ge effekt, och på att ni är många där ute som försöker göra samma sak!