Bara fortsätt att göra så. Kalla mig rasist. Kalla mig nazist. Tala om för mig hur trångsynt och lågutbildad och empatilös och okunnig jag är. Om det får er att må bättre. Det blir inte mer sant för det.

Det här blir tungt att skriva. För det innehåller flera års, nej en livstids, upplevelser. Sammanfatta det kort och snabbt är omöjligt.

När jag gick på lågstadiet hade jag först en bästa vän. Sen en ny. Den första hette Anders. Han var adopterad. Hans hudfärg skilde sig markant från min, men vem bryr sig om sådant? Vi hade roligt tillsammans, dag efter dag. Senare kom många att kalla honom för ”nörd”. Jag gissar att det berodde på att hans intellekt räckte längre än genomsnittets. Han var en smart kille med ambitioner, och jag antar att det stack i ögonen på de som inte lyckades uppnå hans nivå. Synd för dem, som inte kunde unna någon annan att lyckas bättre. Och mest av allt synd för honom, som blev nertryckt bara för att han var en bra kille med huvudet på skaft! (Om du läser det här Anders, så vill jag bara säga att jag hoppas att allt blev bra för dig! Hör gärna av dig, vore kul att få veta vad som hände senare i ditt liv.)

Min nästa bästa vän hette Réka. Hon flydde till Sverige från Rumänien, med en vistelse i Ungern som mellanlandning innan hon till slut kom till Sverige och fick återförenas med sina föräldrar. Vi var bästa vänner under många år. Hon lärde mig en hel del ungerska ord, som jag för länge sedan har glömt, tyvärr.

Hon och hennes familj gav mig också min första kontakt med den katolska kyrkan. Hennes konfirmation kommer jag aldrig att glömma. Hon var så fin, så söt, under den väldigt högtidliga ceremonin! Visst fanns det inslag i hennes kultur och religion som fick mig att reagera och vara glad för att jag slapp genomleva det hon behövde utstå. Saker som i min mening inget barn borde behöva utstå. Men hon var en stark tjej som på något vis klarade av prövningarna och växte upp till en beundransvärd person med mer drivkraft och ambition än de flesta av oss ens beskådat! Förmodligen något hon hade fått från sina föräldrar, som från dag ett i Sverige satte en ära i att göra rätt för sig. Hennes pappa Attila drev eget företag, hennes mamma Sara jobbade inom offentlig verksamhet och läste svenska på kvällarna för att kunna få en bättre framtid i sitt nya land. Och jag kommer aldrig att glömma Saras underbara matlagning! Det var så otroligt gott allt hon lagade! För att inte tala om hur den familjen alltid fick mig att känna mig välkommen och som en av dem. (Jag tänker ofta på er och hoppas att ni har det bra! Hör gärna av er. Jag saknar er allihop, och framförallt dig Réka!)

Det är minnen från min tidiga barndom. Väldigt tidiga barndom. Ni riktigt känner hur rasismen osar just nu, eller hur? (Är sarkastisk).

Åren gick och jag blev tonåring. Något radikalt hände i vårt samhälle under just den tiden. Det bildades grupperingar i staden jag bodde i.

Väldigt många invandrare hade kommit till staden, och problem som fram till dess hade varit okända uppstod. I närheten av flyktingförläggningen gick det inte längre att ställa cyklar utomhus som alltid tidigare, för cyklarna blev stulna. Och så vidare. Människor blev upprörda och arga.

I staden för övrigt uppstod gängbildningar. Invandrare för sig, och extrema grupper så som WAM med anhängare för sig. På skolorna byttes relativt lugn mot ständig oro. Vad händer om det gänget eller den personen kommer hit? Den/de kommer att plocka mig!!!! Det var något jag ideligen hörde, under hela högstadietiden.

Jag var inte den som valde sida utifrån ursprung. I min värld var vi alla lika, oavsett ursprung (så är det fortfarande).

Och på den vägen var det. Snart umgicks jag med det ena invandrargänget. Nej jag tänker inte skriva era namn, för även om jag bor långt bort idag så… jag är lite för rädd om min hälsa och mitt välstånd för att utsätta mig för den risken. Ni skulle ju förmodligen slå ihjäl mig så fort ni kunde, i hederns namn…

Min dittills ganska oskyldiga tillvaro fick ett abrupt slut. Att gå ut med gänget en kväll bjöd på överraskningar som jag aldrig hade kunnat föreställa mig.

Han den där äldre mannen på cykel som vi mötte just nu, varför inte avsiktligt hoppa ut framför hans cykel så att han inte kan undvika att köra över foten på någon av oss, så att han sedan kan få höra vilken hemsk människa han är? Få ta emot några hot bara så där mest på skoj, för att värma upp inför en bra kväll?

Den där unga killen som vi just nu möter, och som nog har druckit lite för mycket, varför inte gå fram och slå lite mot honom och måtta sparkar i luften, bara för att få honom att titta ner i marken och slå armarna om sig själv som en naturlig försvarsmekanism, för att sedan håna honom för att han är så feg när han ber om ursäkt för att han ens finns och lyckas ta sig därifrån med inte mer än en lätt spark mot benen som konsekvens av att han råkade befinna sig på fel plats vid fel tillfälle.

Och vad är det för fel på att slå ner en människa, ett helt gäng mot en enda person, och sedan fortsätta med att sparka på personen när den ligger ner? Och HUR kan det finnas någon som är så illojal att den både ingriper mot sina egna vänners agerande och dessutom vittnar inför polisen om vad fan som egentligen hänt? (Jo, jag minns mycket väl hur jag satt i polisbilen och berättade vad som hänt.)

För att inte tala om det som är mer personligt. ”Alltså, jag är väldigt kär i dig. Men om min familj får veta… i deras ögon är ni svenska tjejer bara billiga. Jag kan inte komma hem och presentera en svensk flickvän. Mina brorsor skulle slå ihjäl mig!”

Nej, han var inte muslim: Han var kristen, från Turkiet. Hederskulturen finns även hos de kristna. Tro inget annat!

Förresten så sprang han som om han hade djävulen själv i bakhasorna varje gång hans brorsor hamnade inom synfält och han hade druckit. Samma där. Han var livrädd för vad de skulle göra med honom för att han hade druckit några öl. Fy fan… att behöva leva i sådan ständig skräck.

En vanlig skoldag. Jag kliver in i skolan och möts av en konstig stämning. Alla mumlar, ingen säger något rent ut. Förrän jag får tag i tjejen som väl kan ses som en form av ledare i gänget. Hon är ju tillsammans med den coolaste killen i gänget sen en tid tillbaka. Hon levererar nyheten. Han (killen som jag nyss berättat om) har anmälts för våldtäkt tillsammans med en annan kille i gänget. En kille som är så svensk han kan bli men som ändå alltid pratar med brytning. Förklaringen är klockren, kan det tyckas när man är 15 år. Tjejen som har anmält hat haft sex med typ halva skolan och är inte tillförlitlig. Och dessutom lades det snart ner. Anmälan ledde inte vidare utan båda släpptes efter förhör.

Jag orkade inte med. Det hela hade bara utspelats under några veckor, men jag fixade det inte. Inte min typ av liv att leva. Våld, hot, våld, bråk, mera hot, mera våld. Jag lämnade gänget, bara avstod från att haka på.

Med tiden fick jag nya vänner. De stod på den motsatta sidan, men hörde aldrig till de radikala grupper som hade bildats i staden på senare år. De hörde inte till WAM (som jag redan då tyckte väldigt illa om) och kom aldrig att ingå i NSF som senare fick en rejäl uppsving i staden (vilket jag också tyckte illa om). De jag kom att umgås med var vanliga enkla människor som jag, som hade sett, och som tyckte att det som hände var helt fel. Och några av dem var precis som jag fortfarande vän, lite halvt om halvt, med några av personerna i invandrargänget.

Det var under den här tiden som Ultima Thule från närbelägna Nyköping slog igenom. På fritidsgården spelades de flitigt, även under kvällarna när det var disco. Allas vår favorit var Fäderneslandet. Allsång hägrade. Tills någon helt plötsligt bestämde att det var rasistisk musik och vi inte längre fick lyssna på den. Snopet värre för ingen av oss hade uppfattat något rasistiskt, och vi var inte heller rasister utan tvärtom, som jag redan nämnt, vänner med en del personer i stadens mest beryktade och farliga invandrargäng. Även om jag hade valt att sluta umgås med dem.

Det dröjde inte länge därefter förrän jag själv var den som råkade riktigt illa ut. Jag blev misshandlad under ett disco på fritidsgården. Tjejen som gav sig på mig umgicks i samma invandrargäng som jag nyligen hade lämnat. Hon kände uppenbarligen inte till mig, och upphörde med sina slag och sparkar först när de andra ingrep och talade om vem jag var. Men då var det redan försent. Jag fick en ganska rejäl hjärnskakning, bortsett från alla blåmärken och svullnader. Och detta för att jag hade trängt mig förbi henne på ett fullsatt dansgolv, i ett försök att gå ut från lokalen. Ibland är livet lite småtufft, ingen dans på rosor. Bara att konstatera. Överfulla dansgolv kan tydligen vara det som får bägaren att rinna över för vissa…

Nåväl. Åren gick. Jag lämnade alltihop bakom mig. Flyttade hemifrån, hamnade i en annan kommun där jag fick jobb. Där lärde jag känna nya vänner. En kväll när jag satt och pratade med en av dem (som kom från samma stad som mig) fick jag en kalldusch som aldrig har släppt. Hon hade gått i samma klass som tjejen som anmälde två killar för våldtäkt. Killarna som släpptes direkt och som hade varit mina vänner (den ena var ju till och med kär i mig).

Det jag fick veta gjorde att något i mig gick sönder för all framtid. Hon levde inte längre, tjejen som hade anmält. Hon hade valt att ta sitt eget liv. För att hon inte orkade leva med det som hänt. De hade tvingat in henne på en toalett på skolan. Den ena hade hållit för dörren medan den andra hade våldtagit henne. Hon blev inte trodd. Och hon begick självmord…

Idag lever båda killarna bra liv så vitt jag vet. Den ena har bildat familj. Tränar ofta på gymmet iförd alla sina tjocka guldkedjor och är sååå glad åt att ha en fru och barn. Den andra har pendlat från den ena organisationen till den andra. Från att ha pratat svenska med brytning trots att han är infödd svensk gick han över till nazistkretsar. Sen svängde han igen och är idag tydligen aktiv inom den motsatta sidan. Bekämpar rasism och nazism.

Frågan är om han inte borde börja med att bekämpa sig själv, för det han gjort?

De övriga i gänget har jag inte så bra koll på. Men jag vet att en av dem blev av med flickvän efter flickvän. För att flickvännerna inte kunde lämna hemmet utan att sedan bli misshandlade. De är tre som berättat samma historia efter att de lämnat samma kille så jag tvivlar inte på sanningshalten. (OBS! Vi pratar fortfarande om kristna invandrare här. Inga muslimer i sikte.)

Vad hände efter det här då? Blev jag en fullfjädrad rasist?

Nej. Självklart inte. Jag såg enskilda individer som hade gjort allt detta. Dömde dem för det de gjort, men skulle aldrig ha fått för mig att döma andra utifrån detta. Var och en får stå för sina egna handlingar, det går inte att döma andra utifrån det några få har gjort.

Och så gick åren igen. Jag läste till lärare på högskolan, inriktning mot senare år, biologi och kemi (saknar poäng från sista terminen för att bli examinerad). Under utbildningstiden var jag ute i verkligheten på skolan och både praktiserade och jobbade (hade visserligen jobbat ganska länge som lärare redan innan men då på en annan skola). Jag har många minnesvärda upplevelser från min tid ute i skolan under utbildningstiden. Många fina minnen. Andra mindre fina.

Som t ex den dagen då jag konfronterade en kille som lade beslag på alla mina whiteboard-pennor innan han lämnade salen mitt under pågående lektion. Jag lyckades slutföra lektionen utan att kunna skriva på tavlan. Men att få tillbaka pennorna efter lektionen var desto värre. Grabben, 15 år gammal, stod och måttade ett slag med sin knytnäve mot mitt ansikte när jag krävde att få tillbaka pennorna. Mitt i korridoren, synligt inför alla. Kanske får jag tacka min förmåga att lyckas lugna ner människor, kanske får jag tacka turen. Men han sänkte till slut näven och jag fick pennorna.

Behöver jag ens gå in på ämnet om härkomst, svensk eller inte? Nej, det är nog överflödigt. Kan väl i alla fall säga att det var en av många händelser som fick mig att allvarligt överväga vad i helsike jag hade gett mig in på. Lärare liksom? Om det skulle innebära risk för misshandel i vardagen? Inte särskilt lockande, med handen på hjärtat. Inte för den lönen, och med den arbetsbelastningen.

Nu ska man ju inte gnälla. Man ska vara glad för att man har det så bra ändå. Finns många på jorden som har det sämre! Så. Bara att kämpa på.

Jag läste vidare på utbildningen. Slutförde sista terminen utan att ta mina sista poäng (var lite bökigt att förena småbarn med studier den sista terminen). Och fick sen jobb på en skola i grannkommunen, som lärare i Kemi, Biologi och Naturkunskap på kommunal vuxenutbildning.

Vid den här tiden hade mycket hänt i min hemkommun. Stora förändringar som jag hade börjat reagera väldigt negativt på. Inte på en individuell basis, utan på en samhällelig sådan. Det var vid den här tiden en del av vardagen att jag inte kunde kommunicera med mina grannar, inte ens säga hej, för att de inte förstod vad jag sa. Eller för att de inte ens ville hälsa utan demonstrativt vände bort blicken när jag log och sa hej. Vid den här tiden började det bli standard att jag klev på bussen som gick från centrum till mitt bostadsområde och upptäckte att chauffören spelade musik från mellanöstern, att jag var den enda svensktalande på hela bussen och att jag blev utstirrad och pekad på för att jag var den enda kvinnan på bussen som inte bar slöja.

Turist i min egen hemstad? I mitt eget bostadskvarter?

Tankar började födas om att något gått för långt. Att det är inte så här det ska vara. Men sen eskalerade det. Faktiskt mycket på grund av mitt jobb på skolan.

Missförstå mig nu rätt. Under min tid på skolan lärde jag känna en del personer som jag aldrig kommer att glömma. Som vann mitt hjärta och som jag för alltid kommer att minnas och bry mig om. Och som jag för alltid kommer att undra hur det gick för. En av de som jag än idag tänker extra mycket på är Huda. En mycket stark och beundransvärd kvinna som bara försvann. Hon skulle komma tillbaka till skolan, men upphörde att svara på mail och jag fick aldrig mer kontakt med henne. Vad hände med dig Huda? Jag undrar fortfarande, och skulle så gärna vilja få ett livstecken från dig!

Och så Hakeem. Vi har fortfarande kontakt ibland du och jag Hakeem. Och det uppskattar jag! Du är utan minsta tvekan en av de skarpaste elever jag någonsin har haft, och dessutom förbaskat trevlig. Förutom när du dissar mitt parti på ett onyanserat sätt på Facebook. Men, det kan jag leva med att du gör. Jag gillar dig oavsett. Dig och Ivan, och många fler.

Min tid på skolan där jag undervisade KomVux-elever. Snacka om wake up call. Jag fick se alla, och då menar jag verkligen ALLA, avigsidor med svensk invandrings – och integrationspolitik. Jag mötte underbara människor som inte hade en chans hur mycket jag än försökte hjälpa, på grund av språksvårigheter eller kulturella problem som hindrade studierna från att lyckas. Jag mötte mindre underbara människor som ville ha allt serverat på ett fat och som kallade mig rasist om de inte fick bra betyg trots usel prestation.

Jag mötte hederskultur i en form som jag aldrig förr hade mött (här kom förtryck i islams namn in i bilden). Dessa stackars kvinnor! Så som jag ofta grät på kvällarna när jag kom hem, för att jag ville hjälpa men inte visste hur i helvete jag skulle kunna göra det. Hur slåss man mot något som är så stort och så utbrett och som inte ens den som är offer för det orkar eller vågar slåss emot eller ens vet hur man slåss emot?

Hur slåss man mot något, och hur förhindrar man orättvisor och lidande, som är inbyggt i hela det svenska systemet när det gäller invandring och integration?

Jag lyssnade på mina elever. Oj som jag lyssnade. Deras förslag på vad som skulle göra allt bättre ligger väldigt nära det som jag har föreslagit som politiker sedan några år tillbaka.

Jag hade också mina egna upplevelser i bagaget. Jag levde i den vardag jag gjorde, en vardag där jag inte ens kunde prata med grannen eller åka buss hem utan att bli pekad på som om jag vore ett djur på zoo.

Jag lyssnade som sagt. Inte bara på mina elever, utan även på de få jag mötte i min vardag utanför skolan som kunde prata med mig på svenska. Det fanns en sak som många hade gemensamt, och det var en dröm om att få återvända hem.

”Sverige är bra, men jag vill hem igen, så fort det blir möjligt. Jag saknar mitt land.”

De som inte ville tillbaka till sitt hemland var mestadels kvinnor. De hade haft en förhoppning när de kom till Sverige om att slippa undan förtrycket och att få leva som fria individer med makt över sina egna liv. De blev tyvärr berövade på det fria livet här också, många av dem. Faktiskt hamnade många av dem i ett värre förtryck här än i hemlandet. Men just dessa kvinnor, som levde under förtryck, visade ingen vilja att flytta tillbaka till sina hemländer. Förmodligen för att man inte kan flytta ifrån ett problem som finns i ens personliga kontaktnät snarare än i ett visst land.

Tacka svensk integrationspolitik a la Ullenhag & co för det!

Till slut tog jag steget. För 4,5 år sedan. Jag blev sverigedemokrat. Fortfarande utan att någonsin ha varit det allra minsta lilla rasist. För att det är så uppenbart att Sverigedemokraterna är det enda parti som faktiskt kan göra något för att hjälpa alla dessa människor. Och för att läsningen av principprogrammet var lite som att läsa en bibel och bli religiös på kuppen.

Från motståndarlägret får jag ofta höra att jag inte ser vilka underbara människor vårt land berikas med genom invandringen.

Bullshit, är mitt svar på det! Jag har mött så oerhört många underbara människor som har flytt eller invandrat till Sverige, och jag är inte på något enda sätt blind för vad de bidrar med. Men. Det finns nämligen ett jättestort MEN.

Utanför Sveriges gränser lever miljontals människor som är på flykt. Jag ger mig fasen på att om jag får lära känna dem så kommer jag att tycka att de också är helt underbara människor som har mycket att bidra med. Jag skulle säkert lika gärna krama om dem i tunga stunder som jag gjort med alla de människor som redan befinner sig i Sverige och som jag har väldigt varma känslor för.

Det ”lilla” kruxet är bara det att de är så oerhört många att de inte allihop kan bo i Sverige. Ekonomiskt är det ohållbart (jo, invandring och mottagande av flyktingar kostar faktiskt, det är inget vi tjänar på). Och det är ohållbart även socialt då kulturkrockarna kommer att ställa till med oerhörda problem!

Ibland måste man lyfta näsan upp från det individuella planet och se saker på en högre nivå. Jag kan aldrig lära känna alla dessa underbara människor, men jag kan hjälpa fler av dem att överleva genom att driva en politik som räddar fler liv och som gör att färre behöver lämna sina hemländer för gud vet hur länge.

Är det så svårt att förstå det? Att vi måste hjälpa på ett annat sätt än idag, om vi verkligen ska göra skillnad och rädda fler liv?

I min värld har varje människa ett unikt människovärde, och var den enskilda människan ifråga befinner sig, i Sverige eller någon annanstans, är inte särskilt relevant när det gäller den biten. Människovärdet uppstår inte först när en peson kommit innanför Sveriges gränser. Det finns även i världen där ute, bortanför vårt omedelbara blickfång. Bortanför det personliga mötet och den personliga relationen. Kan vi rädda liv så ska vi göra det, och kan vi rädda fler liv än idag genom att reformera migrationspolitiken så ska vi göra det.

Kan vi sedan förhindra förtryck och våld av alla möjliga hemska slag genom en omställning från integration till assimilering så kan ingen vara mer glad för det än jag. Jag är TRÖTT PÅ att se människor bli förtryckta i mitt eget hemland. Jag trodde att vi var för goda i det här landet för att låta sådant fortgå.

Sedan jag blev sverigedemokrat har jag fått höra oräkneliga gånger vilken hemsk rasist jag är. Emellanåt uppgraderas jag till att vara nazist. Utöver det är jag (trots 5 års högskolestudier med väldigt bra betyg) tydligen okunnig och korkad. Vidare så är jag empatilös, egoistisk, trångsynt.

Yeah, right…

I början knäckte det mig varje gång, att bli kallad allt det här. Det knäcker mig än idag, men inte på samma sätt. Då, i början, blev jag ledsen och kunde gråta. Det önskar jag att jag fortfarande kunde. Jag önskar att jag kunde gråta! Men nej. Jag har blivit cynisk. Avtrubbad. Hård. Ni har gjort mig sådan, och idag kan jag hånle åt er och bjuda på det. Även om det förstås gör ont, fortfarande.

Kalla mig rasist, gör det. Kalla mig nazist, gör det. Kalla mig för allt skit ni vill! Att ni kallar mig och mina partivänner för sådant gör det inte sant! Det visar bara i vilken patetisk brist på argument ni är!

Spy ur er alla nedsättande epitet ni kan komma på. Under tiden kämpar jag och mina partivänner på för ett bättre Sverige, och för en mer human värld där fler får en chans!