Frågan kom. Mitt i en lektion. Eleven tog till orda: ”Är du rasist? Du är ju SD.”

Jag har aldrig nämnt politik eller parti på jobbet. Är benhård med att göra skillnad mellan yrkesutövning och privata åsikter och politiska uppdrag. Men eleverna vet tydligen. Ändå. Gissar att det är Google och Facebook som gett dem informationen. De är ju nyfikna, liksom. Söker på allt och alla, hela tiden.

En sådan fråga, ”Är du rasist? Du är ju SD.”, uttalad med ett visst tonfall och ett visst ansiktsuttryck där jag förstår att frågan är mer av en provokation och förolämpning än en ärlig fråga, är nog för att såra mig i djupet. Än värre blir det när mitt svar (”Va? Rasist? Har jag någonsin uppfört mig på ett sätt som ger dig anledning att tro det? Självklart är jag inte rasist! Och SD har inte med mitt jobb som lärare att göra!”) inte godtas utan det istället spinns vidare på samma tråd. Ställs fler frågor, som egentligen inte är frågor. När jag till slut kallas jävla rasist, inför en hel klass… av en elev som jag bryr mig väldigt mycket om.

Något går sönder i mig.

När jag går genom korridoren. Hör orden som följer mig. Högt och tydligt, så att jag inte ska kunna undgå att höra. ”Fuck SD!” ”Utrota SD!” ”Rasist!”

Jag försöker att låtsas som att jag inte hör. Bara går. Blicken rakt framåt, känner hur det krampar i käkarna medan jag biter ihop, hårt. Vill inte, FÅR inte, ge dem nöjet att visa att jag reagerar. För det kommer säkert att sporra dem. Om jag inte visar hur jag känner så kanske de tröttnar…

Det har gått så bra. Fram till nu. Den sista veckan. Ryktet om den SD-aktiva läraren har spridit sig. Vissa verkar väldigt nöjda, med att ha en lärare som är SD:are. Och då menar jag VÄLDIGT nöjda. Andra verkar hata. Hatet syns i deras blickar. Medan ytterligare några ser det som ett svepskäl att få ösa ur sig sina aggressioner och provokationer på mig, istället för på någon annan som kommer i deras väg.

Kollegorna? Skolledningen? Nej, INGEN klander ska falla över dem. De är underbara på alla sätt. Stöttar, hjälper, tar det på allvar. Till skillnad från vad jag upplevt tidigare. Och det värmer! De är underbara och förgyller mina dagar, kanske mer än vad de vet. Men det gör ändå ont.

Rasist. Så lätt att säga. Frågan är om de någonsin mött en rasist? Vet hur en sådan tänker och känner och agerar? Troligen inte, för de är födda för sent för att ha upplevt det som var Klippan på den tiden. De har bara hört om eländet. Sett efterdyningar av det. Och liksom många andra på något skruvat sätt lagt skulden på SD, för något som SD aldrig hade med att göra. Jag anar att det finns krafter som VILL få människor att göra den kopplingen, hur absurd den än är. Ja. Jag menar mordet. Som hela Sverige pratade om. Och som för snart fyra år sedan fick några bekanta att säga, med fasa i rösten: ”Va? Ska du flytta till KLIPPAN? Men det var ju där som…”

Det är historia. Men levande. Det tas ofta upp i Klippan. I olika sammanhang. Det är ångestladdat. Fortfarande. Och tacka fan för det! Det som hände var fruktansvärt och är en stor skamfläck i Klippans historia. Vem hade inte velat gå tillbaka i tiden och göra det ogjort?!

Men det går inte att sudda ut fläcken genom att skuldbelägga personer eller ett parti som aldrig hade med saken att göra…även om det för många kanske framstår som en enklare lösning än att att titta på vad som VERKLIGEN gick fel.

Jag har varit lärare i ett antal år. Jag har träffat och jobbat med och undervisat människor från en stor del av världens länder. Flera av mina allra mest beundransvärda elever, som stuckit ut genom både intellekt och kämpaglöd, har kommit till Sverige från ett annat land. Flera av mina mest underbara kollegor, de som gett en kram när ingen annan funnits där, som har varit till stöd och hjälp både privat och i yrket, har kommit till Sverige från ett annat land. Jag har en sådan kollega idag, och som jag värdesätter henne! Man får leta efter en bättre människa! Flera av mina bästa vänner under årens lopp har kommit till Sverige från ett annat land. Utomeuropeiskt land, i vart och ett av fallen. Flera har faktiskt varit muslimer (det hade ni inte kunnat tro va, för jag som SD:are har förstås en fobi mot muslimer?).

Många sena kvällar och nätter har det blivit under åren. Timmar då jag letat efter lämpliga uppgifter och test och prov och nya sätt att som pedagog försöka förklara, mer med tecken än språk, till den som inte kan språket men ändå ska försöka klara av kurser som många infödda svenskar inte klarar av. Många timmar har lagts på att svara på mejl och sms mitt i nätterna, för att försöka hjälpa. Många timmar planeringstid och rast har lagts på att möta människan och dennes livsöden och åt att försöka förstå hur det är, att leva i den andres skor. I samma land men med helt andra förutsättningar. Samma land men en helt annan kultur och helt skilda världar trots att vi sitter i samma rum i samma stad i samma land och omfattas av samma rättigheter och skyldigheter (i teorin, men inte i praktiken).

Många timmar på att finnas där. Lyssna. Ge stöd. Krama om när tårarna rinner för att livet är hemskt och orättvist. Ge råd. Ge hopp. Bry mig om. För att vi är olika men ändå så lika. För att jag vill ge. Få fler att känna harmoni och lycka och hopp! Istället för att se dem sugas ner i ett svart hål av utanförskap och elände. Och förtryck.

Många egna leenden och genuin värme i hjärtat har jag fått njuta av, när jag gjort vad jag kan för att hjälpa och stötta och har fått se aha-upplevelsen i den andres ögon. Så mycket glädje i de ögonblicken!

Precis som när jag funnits där och har lyssnat och gett stöd och den andre har valt att komma till mig, just mig, gång på gång, när det behövts en lyssnare som klarar av att höra hur det verkligen är och som kan hantera den andres tårar. Som kanske gråter själv, av medkänsla (som jag gjort det under åren, gråtit av medkänsla). Mitt i den där kramen som inte slutar för att den är så livsavgörande. Just där och då. Att få vara den personen, som ger det som är livlinan. När ingen annan gör det, och när ingen annan räddning finns. Det är STORT. Och jag har gett det. Till infödda svenskar. Men oftare till de som kommit hit från en helt annan del av världen. Och som ofta levt i helveten som de flesta av oss inte ens kan föreställa oss att leva i. Jag pratar då inte ens om helveten i hemlandet. Jag pratar om helveten HÄR. I ”perfekta” Sverige.

Jag har haft hundratals och återigen hundratals elever genom åren. Allt från årskurs 1 till vuxna människor på Komvux. Av alla dessa elever så är det ett antal som stuckit ut genom sina enorma ambitioner, genom sina hårda krav på sig själva, genom sin flit, och genom sin enorma tacksamhet över att få en utbildning. Nej. De allra flesta av dem är inte infödda svenskar. De har kommit hit från andra länder utanför Europa. Och de kämpar, var och en av dem, mer än vad 10 svenska elever gör tillsammans.

Nu, detta läsår, har jag två elever som sticker ut genom sitt sätt som personer. När jag håller genomgångar är de med mig HELA TIDEN. Viker inte undan med blicken. Snappar upp varje ord, räcker ivrigt upp handen för att ge svar, ger sig med glädje in i diskussioner som är ämnesrelaterade, ställer frågor som visar att de tänkt steget längre. Och är alltid så otroligt trevliga mot mig. Inte falskt, på ytan. Det syns i deras ögon att de verkligen gillar mig. Guess what? Ingen av dem är ursprunglig svensk. Men som jag uppskattar dem!

Alla dessa barn, ungdomar, vuxna, som finns i mitt liv nu och som har passerat genom åren och som faktiskt inte är infödda svenskar och ibland till och med är muslimer (ja, jag är sarkastisk, för varför skulle jag ha problem med att någon är muslim?), GER mig något. De tar, men ger samtidigt. Mycket mer än de flesta gör. Det spelar ingen roll hur åren går, eller att jag lämnar jobbet för dagen. De finns där, i mitt minne och i mitt sinne. Det de gett mig får mig att tänka på dem allt som oftast. Hur det har gått för dem. Hur de mår. Vad som hände sedan. Blev det bra? Blev de lyckliga? Nådde de sina mål? Blev de fria från förtryck, våld, övergrepp? Vad gör de idag? Hur ska det bli? Kommer vi att lyckas? Ja. VI. För de som är där med mig idag, de är mitt VI. Vi jobbar tillsammans mot deras framtid. Som jag vill ska bli riktigt bra!

På våra landsdagar i höstas sa vår då precis nyvalda vice ordförande, Julia Kronlid, några ord som för alltid etsat sig in i mitt minne. I sitt tal sa hon: ”Jag drivs inte av hat. Jag drivs av kärlek.” Och hennes ord rörde mig till tårar.

För det är just det. Det är inte hat som driver mig. Det är kärlek. Min vilja att det ska bli så bra som möjligt, för alla.

Det är den viljan som gjorde att jag blev Sverigedemokrat för många år sedan. Inte hat mot människor från andra delar av världen. Nej. Kärlek till dem. De är precis som mig. Som dig. Människor. Med tankar och känslor. Och behov. Även om vi ibland tänker väldigt olika och det ibland kan leda till stora problem (problem som jag garanterat inte alltid ursäktar, och framförallt inte i mitt kära Sverige där jag håller vissa värden som har med demokrati och jämlikhet väldigt högt och vägrar att tumma på dessa med hänsyn till någon annans kultur eller religion).

Jag vill det bästa för dem som inte är födda i Sverige, och för oss som är födda i vårt avlånga land. Men det bästa är INTE att en stor del av världen bor i lilla lilla Sverige, och överger andra länder som behöver utvecklas till det bättre. Ekonomiska aspekter, globala välfärdsintressen (varför kan inte fler nationer bli demokratiska välfärdssamhällen så att vi får en globalt bättre levnadsstandard?), kulturella aspekter, religiösa aspekter, språkliga aspekter, gör att det faktiskt är allt UTOM det bästa att en väldigt stor del av världen flyttar till Sverige. Det fungerar inte och har inte gjort det på många år. De som kommer hit mår inte bra. De drabbas av problem som ibland är värre än de problem de upplevde i sina hemländer. Och de som redan bor här… de mår inte heller bra. För att allt sker för snabbt och får alldeles för omfattande negativa konsekvenser. Av ekonomiska skäl. Av kulturella skäl. Av demokratiska skäl. Och så vidare.

Det finns så många människor som har flyttat till Sverige från andra delar av världen som jag högaktar (även om jag i och för sig måste medge att jag också träffat på människor från andra delar av världen som fått mig att känna allt annat än högaktning, precis som jag träffat många infödda svenskar som fått mig att känna samma brist på högaktning).

Jag har träffat människor från andra delar av världen som jag bryr mig så mycket om och som verkligen berör mig på djupet.

Det är just det. Jag bryr mig. Och har i många år sett att det vi i Sverige håller på med inte är till gott. Inte för särskilt många alls. Mer än för vissa politiker och högt uppsatta tjänstemän som kan trygga sina inkomster genom att sprida skräckpropaganda mot ”de andra” som ser bättre lösningar. Och genom att sko sig på de mest utsatta. För det är vad de gör. Genom att ducka för problemen och lämna människor i sticket. Både i Sverige och ute i världen. I någon skruvad ”godhets” namn. Där det magiska ordet är TYSTNAD. Det där svåra pratar vi inte om… mer än möjligen i innehållslösa klyschor.

Om jag är rasist? Det får väl bli upp till er att bedöma. Men jag gissar att jag blir friad från anklagelsen. Och jag är fräck nog att anta att ni förstår varför jag känner stark sorg i hjärtat när jag under en lektion eller på väg genom en korridor blir kallad för rasist…