Det finns många som fortfarande tror att jämställdhet handlar om att kvinnor och män ska göra allt lika mycket för att vara jämställda, och att jämlikhet handlar om att alla grupper ska göra allt i den utsträckning som deras specifika grupp finns representerad i befolkningen.

Det ser vi i förslag om individualiserad föräldrapenning som binder ett antal dagar åt varje förälder och hindrar familjer från att själva bestämma vem som ska vara hemma med barnet i vilken utsträckning. Vi ser det i kvotering till tjänster och styrelser. Vi ser det i olika mått på mångfald, som gång efter annan skjuter bredvid målet och mäter allt annat än mångfald. Dessutom ser vi det i form av att vissa grupper tilldelas resurser som andra grupper inte tilldelas, i syfte att på sikt sudda ut skillnader i representation mellan samhällets grupper.

Därför vill jag ännu en gång problematisera den syn på jämlikhet och jämställdhet som allt för många tagit till sig.

Vår värld är befolkad av individer. Av män, kvinnor, människor som är födda med ett kön men känner sig tillhöra ett annat. Individer med olika kulturer, religioner, normer, yrken, intressen, livserfarenheter, åsikter, kunskaper, förmågor. Individerna har olika socioekonomiska förutsättningar, olika psykiska förutsättningar, olika fysiska förutsättningar, olika sexuell läggning.

Vägs allt detta samman, alla dessa aspekter gällande för varje individ, så vet jag att det finns många människor med olika kön, olika religion, olika kultur, olika yrken, olika socioekonomisk bakgrund och så vidare, som känner att de aldrig träffat någon inom sina egna grupptillhörigheter som de känner samma gemenskap med och förståelse för som de gör med någon utanför sina egna grupper.

Kort och gott är världen full av exempel på att vi kan finna våra bästa vänner, våra djupaste gemenskaper, över de gränser som grupperingarna och kategoriseringarna av oss alla innebär. I våra vardagliga liv är det inget vi hänger upp oss på, detta med vilka klassificeringar någon gjort av oss, vilka fack vi stoppats in i. Istället är det viktigaste för oss att finna gemenskap i vardagen, inom eller över gränserna för alla dessa olika grupperingar.

Just därför blir det snudd på sorgligt när synen på jämställdhet i dagens samhälle är att män och kvinnor ska göra samma saker lika mycket, och att alla avsteg från detta med ”lika mycket” är ett tecken på ojämställdhet. Det faktum att kvinnor och män i viss mån faktiskt är olika av naturen ses inte som något positivt, utan som något som ska suddas bort. Varför det, i ett samhälle där vi gillar olika och vet att ”opposites attract”? Varför är det fult att vara kvinna och man?

Sorgligt är även att det ses som ett tecken på ett ojämlikt samhälle att människor ur en viss gruppering inte jobbar inom varje yrke i sådan utsträckning att det motsvarar grupperingens andel av befolkningen. Sorgligt för att individerna glöms bort och deras väldigt unika egenskaper därmed inte heller ses eller tas tillvara.

Ett alltför vanligt exempel på detta ser man i många av våra kommuner, när man ska ge sig på att försöka mäta mångfald. Det heter att ”si och så många procent av befolkningen i kommunen har invandrarbakgrund, så då måste vi ha precis så många procent personer med invandrarbakgrund anställda i kommunen.”

Vilken tragiskt torftig människosyn! Vilken inskränkt syn på invandrare! Oavsett varifrån dessa människor kommer, vilken kultur och religion de har, vilket språk de talar eller vilka livserfarenheter och kunskaper de har, så klumpas de samman till en homogen massa som ska uppfylla en viss andel av kommunens anställda. För att det ska se bra ut på pappret. Och precis samma resonemang används för att uppfylla rätt andel kvinnor/män. Alla kvinnor är lika, och alla män är det likaså. Sådant som individuella egenskaper och kompetenser är tydligen inte särskilt relevant.

Jag menar att den som ska ha jobbet är den rätta personen, med rätt kompetens, inte den rätta etniciteten eller det rätta könet. Den som ska ha det extra stödet/den extra insatsen är inte könet eller kulturen eller etniciteteten, det är individen som är i behov av stödet. Den som ska ta hand om det nyfödda barnet under dess första 1-2 år är inte mannen eller kvinnan, det är den av föräldrarna som i just den familjen har bäst förutsättningar för och är bäst lämpad för uppgiften.

I ett jämlikt och jämställt samhälle ”på riktigt”, menar jag att utgångspunkten måste vara lika rättigheter för alla, oavsett grupptillhörighet. Detsamma måste gälla angående skyldigheter. De ska vara lika oavsett grupptillhörighet. Vare sig diskriminering eller positiv särbehandling på basis av grupptillhörighet har något att göra i ett jämlikt och jämställt samhälle.

Jämlikhet och jämställdhet förutsätter vidare att begränsande och förtryckande normer och regler bryts, så att alla individer har friheten att leva på det sätt som de trivs med, utan att bli klandrade för det. Jämlikhet och jämställdhet kan inte uppnås av att gamla normer och regler ersätts av nya som är precis lika begränsande som de tidigare, även om de är det på ett annat sätt.

Vi är jämlika och jämställda först när vi slipper bli inknuffade i grupperingar där vi kanske inte känner att vi hör hemma, när vi blir sedda och accepterade som de individer vi är, och när vi slipper underordna oss normer och regler som säger åt oss att vi ska göra si och känna så och tänka så eftersom vi ju faktiskt hör till den och den gruppen.

Tyvärr förs idag en politik som för oss i motsatt riktning. Bort från jämlikhet och jämställdhet, istället för mot förbättrad sådan.