Året var 2009. Året då det jag länge hade haft mina funderingar kring föll på plats. Jag hade en liten dotter, bara 2 år gammal, och i min vardag och överallt omkring mig såg jag eskalerande problem i hela samhällsstrukturen.

Som mamma till ett litet barn tänker man mycket på framtiden. På vad det är för samhälle som den käraste man har ska växa upp i och leva i resten av sitt liv.

Det fanns så mycket omkring mig som sände ut varningssignaler om att det samhälle min dotter skulle leva i inte skulle ge henne några som helst bra förutsättningar.

Mitt politiska intresse, som aldrig hade resulterat i något politiskt engagemang eftersom inget av riksdagspartierna vann min sympati eller mitt förtroende, fick mig att på allvar börja titta på vad som behövde göras, och på om det fanns något parti alls som stod för det som jag kände och tänkte.

I samma tidsperiod föll många av mina skygglappar av. Lärarutbildningens ”värdegrund” som nog hade gjort mig en aning hjärntvättad och verklighetsfrånvänd började krackelera. Det finns fler sätt att göra en god gärning på, än genom att tänka i mångkulturella banor, insåg jag.

Sakta men säkert, i takt med att jag skaffade mig mer och mer kunskap via andra källor än Aftonbladet och Expressen och deras likar, började en stark insikt och övertygelse växa fram i mig. Den fick mig att gå in på Sverigedemokraternas hemsida och lusläsa allt. Varenda dokument. Och precis som jag anat hittade jag äntligen det parti som stod för detsamma som mig själv.

Jag blev medlem i partiet, i januari 2010. Snabbt blev jag aktiv i styrelserna i kommunen och distriktet, efter att ha övervägt riskerna (som faktiskt var lite värre på den tiden) och konstaterat att det inte fanns något hemskt som skulle kunna drabba mig som vore värre än att leva med vetskapen om att jag fegat ur och låtit allt gå åt helsike. Jag kunde inte leva med att stå hemma och baka bullar och byta gardiner stup i ett och låtsas som att allt var bra, istället för att bli aktiv. Det var ju min dotters framtid det handlade om…

Inom kort fanns jag med på listorna till valet 2010 i både kommun och landsting. Och livet tog en snar vändning. Inom loppet av några månader var hela mitt liv förändrat i grunden. Jag fick ta en hård medial smäll som lärde mig att jag inte längre hade något privatliv, utan i allt betraktades som en offentlig person. Jag blev blåst på jobbet eftersom jag var obekväm som aktiv sverigedemokrat. Min ekonomi totalhavererade på grund av det. Jag mötte hat som jag aldrig hade kunnat föreställa mig, från personer som inte ens kände mig. Ofredanden och hot och vandalisering blev något ständigt förekommande. Förstärkta fönster och larm med direktkoppling till polisen blev ett måste.

Debatterna. Jag minns hur det lät på den tiden. Att ens hävda att Sverige i jämförelse med andra länder hade en markant högre invandring per capita än andra länder var ”att ljuga” och var ett bevis på min ”rasism”. När det strax efter kom ut till och med i traditionell media att så faktiskt var fallet, att Sverige hade en (redan då) markant högre invandring än andra länder blev det pinsamt tyst från de som anklagat mig för att ljuga.

Detsamma med så mycket annat. Vissa invandrargruppers höga arbetslöshet och överrepresentation inom vissa kategorier av brottslighet. Det var ”lögn” och ”rasism”. Trots att det fanns statistik som visade att det var som det var. Redan då. Jag minns ett program i TV4 där Lena Sundström gick så långt i sina försök att lägga sanningen till rätta att hon räknade in sociala faktorer som orsak till överrepresentation inom brottslighet och genom det fick fram andra siffror än BRÅ hade fått fram. Det hon missade var att resultaten i BRÅ:s rapporter redan hade viktats mot de sociala faktorerna. Hon räknade alltså med dessa dubbelt upp i ett program som en stor del av Sverige tittade på, och hon gjorde det i syfte att tala om hur fel SD hade och hur vi avsiktligt ”misstolkade” statistik. Det riktigt jävliga är att många där hemma framför teve-apparaterna trodde på henne. De fick aldrig för sig att gå till den ursprungliga källan och kontrollera vad som stämde.

Bara ett exempel av många, på hur sanning har dolts och förvrängts för att försöka framställa mig och mitt parti i dålig dager.

När sanningen till slut har blivit ofrånkomlig inom det ena området efter det andra har argumentationen blivit en annan. Då har vi inte längre ljugit. Istället har statistiken tydligen inte varit relevant. Det faktum att vi tittat på generella trender på makronivå för att försöka hitta lämpliga åtgärder har förstås handlat om dålig människosyn och förnekande av allas lika värde och rasism och nazism och fascism. Förstås. Det kan ju aldrig ha varit tal om att vi på allvar har velat skapa ett bättre samhälle med grund i de fakta som funnits att utgå ifrån. *ironi*

Vi har gång på gång tagit upp problemen med utanförskap, och parallella samhällen som står utanför det svenska majoritetssamhället och även utanför svensk lagstiftning. Vi har problematiserat kulturella skillnader som leder till förtryck av och våld/sexualiserat våld mot kvinnor och barn. Vi har föreslagit åtgärder. Guess what! Jepp. ”Rasism”. ”Unken människosyn”. Och så vidare.

Idag står vi här. Det är sex år sedan jag vigde mitt liv åt Sverigedemokraterna. Jag ser en verklighet där allt det som vi problematiserat, som vi sett eskalera, som vi velat åtgärda, och som vi fått veta att vi ”hittat på” i rasistiska syften, plötsligt är något som till och med media rapporterar om flera gånger om dagen. Vandalisering, hot, rån, misshandel, sexuella ofredanden, grova gruppvåldtäkter, upplopp, bilbränder, barnäktenskap, könsstympning, mord, skottlossning, explosioner, ”no go – zones”. Arbetslöshet, bidragsberoende, brist på resurser i skola och vård och inom polisen, bostadsbrist. Och så vidare.

Våra ”lögner” visar sig nu vara en sanning som dolts bakom namnet ”kod 291”.

Det vi försökt åtgärda under så många år, och som sjuklövern nu står handfallna inför (Löfven skyller på Reinfeldt och Reinfeldt skyller på Löfven) är något som knappast någon människa vid sina sinnens fulla bruk kan neka till längre.

En del av mig vill säga ”vad var det vi sa?!”. Men en annan del av mig, en större del, vill faktiskt mest bara gråta.

Vi har allvarliga problem i vårt kära land. Människor far illa. Väldigt illa. Samhällsstrukturen är på väg att kollapsa. Värden och ställningstaganden som borde värnas för att de är en garant för demokrati och jämlikhet och jämställdhet och erkännandet av varje individs unika värde tummas det på, hela tiden.

Jag ville vara en del i att skapa ett bra samhälle för mitt barn (nu nästan 9 år gammal) och för andras barn. Så som det ser ut idag känns det inte som att det är en strävan som gett utdelning.

Mitt hopp dör inte. Inte heller min envishet. Men jag känner misströstan och oro och frustration och faktiskt till och med rädsla. Vad är det som är på väg att hända? Kan vi reparera Sverige? Jag hoppas verkligen! Men om det ska vara möjligt krävs en rejäl förändring och det NU!