Som titeln avslöjar så kommer det här inlägget att handla om hur det kom sig att jag blev Sverigedemokrat. Det är vanligt att människor blir väldigt förvånade när de får veta vad jag har för politisk åsikt, de flesta undrar varför just SD är mitt parti, och somliga anklagar mig tyvärr för att vara rasist när de får veta hur det ligger till. Av dessa skäl tycker jag att det är väl värt mödan att skriva om den långa process som fick mig att hitta rätt på den politiska kartan.

Vi börjar med att göra ett kliv bakåt i tiden, närmare bestämt går vi tillbaka till sommaren 2006. Då läste jag för första gången en del av SD:s partiprogram, av ren nyfikenhet eftersom det var så mycket skriverier i media om det så kallade rasistiska partiet. Jag minns att det lilla jag läste på partiets hemsida gav ett positivt intryck, men trots det så förkastade jag alla tankar på att rösta på SD. Så som de flesta andra trodde jag på det som skrevs i media, och motståndare till rasism som jag förstås är så var det självklart för mig att istället rösta på ett riksdagsparti.

Vad hände sen då? Hur kunde jag ändra mig? Det finns inget kort svar på den frågan. Snarare är det en mängd olika händelser och erfarenheter som tillsammans fått mig att tänka om. Exempelvis sådana saker som bussfärder på väg hem, då jag gång på gång upptäckt att jag är den enda i hela bussen som är infödd svensk, och jag inte hört ett ord på svenska från mina medpassagerare. I sådana situationer blir det väldigt uppenbart att segregationen är ett stort problem. Det blir också väldigt påtagligt hur det är att uppleva utanförskap. Ett annat exempel på sådant som fått mig att reagera är när min dotter kommit hem från dagis och uttalat svenska ord med arabisk brytning. Jag har blivit orolig för min dotters språkutveckling, men jag har också börjat ifrågasätta hur sjutton invandrarbarnen ska kunna lära sig så pass bra svenska att de får goda förutsättningar att klara sig bra i skolan. Faktum är att min vardag sedan länge är fylld med olika små händelser som visar att segregationen och utanförskapet är reella problem som på olika sätt påverkar såväl infödda svenskar som invandrare på ett negativt sätt.

Exemplen ovan fick mig att börja reflektera kring invandrings – och integrationspolitiken, fick mig att börja bli bekymrad över situationen. Men det var bara en början, som senare åtföljdes av att det hände väldigt mycket under en kort tidsperiod om bara några månader. Det som kom att väga tyngst var att jag fick en helt ny inblick i hur det är att vara invandrare i Sverige, och framförallt i hur islam som kultur påverkar människors liv.

Det sägs alltid att det är när vi inte kommunicerar med varandra som fördomar föds och gror. Att kommunikation ska leda till förståelse, till gemenskap. Det ligger mycket sanning i det. För visst har jag fått en utökad förståelse, och visst känner jag gemenskap med alla de människor som jag pratat så mycket med, som jag fått en relation till och bryr mig om. Men det har också visat sig vara så att det som jag tidigare förkastat och sett som ogrundade fördomar faktiskt har sin grund i verkligheten. Jag har fått insikt i det utbredda kvinnoförtryck som sker i en religions/kulturs namn, jag har genom att ta del av så många kvinnors berättelser fått det bevisat att det inte handlar om fördomar utan om  en normaliserad vardag för en stor del av Sveriges invandrade befolkning. Dessutom har jag fått se otaliga exempel på hur uselt Sverige lyckas ta till vara människors kompetens, på hur den nuvarande invandrings – och integrationspolitiken orsakar utanförskap, segregation, konflikter mellan folkgrupper, kriminalitet.

Dessa insikter rubbade min verklighetsuppfattning i sina grundvalar, och jag bestämde mig för att försöka ta reda på mer om hur det faktiskt förhåller sig med invandrings – och integrationsfrågor, vad som är sant och vad som bara är tomt prat. Det visade sig att ju mer jag letade reda på fakta, ju fler artiklar och rapporter jag läste och dokumentärer jag såg, desto tydligare blev det att allt det jag tagit för sanning faktiskt var en enda stor lögn. Följden blev att jag fullständigt tappade förtroendet för riksdagspartierna som genom att bedriva en oansvarig invandrings – och integrationspolitik skapat de problem som jag hade blivit varse.

Först i det här stadiet kom Sverigedemokraterna in i bilden, faktiskt genom en slump. Genom en vän träffade jag för första gången i mitt liv en Sverigedemokrat, och jag tänker inte sticka under stol med att jag vid detta första möte tänkte allt annat än positiva tankar om personen i fråga. Jag var övertygad om att han var rasist, ja, jag hade faktiskt hur mycket fördomar som helst. Dessa fördomar fick jag dock snart erfara att jag inte borde ha haft. Denna Sverigedemokrat visade sig nämligen vara allt annat än rasist. Den person som jag lärde känna, och som jag numera betraktar som en mycket god vän, är faktiskt en av de mest varmhjärtade människor jag mött. När jag väl hade insett det, och dessutom hade träffat fler Sverigedemokrater som visade sig vara allt annat än rasister, så förstod jag att media uppenbarligen inte alltid har rätt. Följden blev att jag gick in på SD:s hemsida igen. Jag läste principprogram och handlingsprogram, gick igenom partiets åsikter i den ena politiska frågan efter den andra, och kom på mig själv med att sitta där och nicka instämmande till så gott som allt medan jag läste. Det klickade helt enkelt och jag insåg att jag efter alla års vilsenhet i politiken äntligen hade hittat rätt.

Efter detta så hände saker och ting i ett snabbt tempo. Jag har alltid haft ett starkt intresse för politik, det är ju politiska beslut som påverkar människors vardag och jag har alltid känt att det är viktigt för mig att bidra till att människor har det bra. Därför blev jag medlem i partiet, engagerade mig i det politiska arbetet och bestämde mig för att även kandidera. Och här sitter jag nu och skriver detta inlägg. Förhoppningsvis har ni som läser detta fått ett någorlunda bra svar på varför jag blivit Sverigedemokrat. Om inte, om ni känner att ni undrar över det jag skrivit, så lämna gärna en kommentar. Jag diskuterar mer än gärna med er.