Gång på gång på gång får vi i SD läsa ledare, debattartiklar och insändare som innehåller de mest märkliga vantolkningar av hur vi ser på kultur. Det påstås att vi är rädda för förändring. Somliga hävdar att vi vill förbjuda allt annat än svensk kultur. Och otaliga är de kulturlösa stackare som till och med förnekar att det finns ett svenskt kulturarv, som menar att alla kulturyttringar som finns i Sverige är lika svenska. Med ett sådant resonemang är det alltså lika svenskt att fira ramadan som att fira midsommar. Frågan är om majoriteten av Sveriges befolkning håller med om det?

Det framhålls också gång på gång att svensk kultur alltid påverkats av migration, att det minsann är något helt naturligt som vi i SD tydligen inte känner till. Och det är klart, har man lyssnat för mycket på alla floskler om att vi sverigedemokrater ska ha dåliga kunskaper i historia så tror man kanske att vi faktiskt är omedvetna om hur den svenska kulturen utvecklats under århundradenas gång. Men inget kunde vara mer fel. Intresset för och kunskapen om såväl historia som kultur är stort inom SD, förmodligen större än inom de flesta partier.

Eftersom vi gång på gång blir vantolkade och mer eller mindre förlöjligade på grund av andras oförmåga att förstå ett enkelt budskap, vill vi nu redogöra för vår syn på kultur och kulturpolitik en gång för alla i förhoppningen att den kritik som framförs hädanefter ska ha sin grund i vad vi verkligen anser och föreslår, inte i en massa påhitt.

Först till vad vi avser med svensk kultur. Vi brukar uttrycka det som så att det svenska kulturarvet är sådant som funnits i Sverige under lång tid och som vittnar om vår historia. Det innebär alltså inte att något måste ha funnits i Sverige sedan tidernas begynnelse för att betraktas som svenskt. Utan det har kommit hit utifrån, och med tiden blivit en del av vår svenska kultur. Detta låter sig beskrivas på ett mycket tydligt sätt genom följande citat:

Allt det nya kommer in och blandas med det som redan finns och resultatet är vår kultur, vår svenska mix som är unik för oss och som är lika med svensk kultur. Den som vi visst får vara stolta över utan att mötas av en hånflinande besserwisser.

Visst kom midsommarstången från Tyskland, men bara vi har svensk midsommar med ”Små grodorna”. Visst var Lucia ett katolskt helgon från Sicilien och Luciasångens melodi från början en fiskarsång från Neapel, men bara vi (och finlandssvenskarna) går med tunga fjät i gryningen den 13 december. Det finns otaliga exempel på importer utifrån som vi tagit till oss, försvenskat och inlemmat i den svenska traditionen, den som får ett svenskt hjärta att banka lite extra. (Herman Lindqvist, Aftonbladet 3/10-10)

Hur går då det till? Hur blir influenser från andra länder en del av den svenska kulturen? Om man bortser från de tillfällen i historien då människor mot sin vilja påtvingats en viss kultur i samband med krig och korståg, eller tvingats avstå från vissa kulturyttringar i diktaturer, så är drivkraften för en kulturs utveckling möten mellan människor. I dessa möten får vi ta del av andra synsätt, andra värderingar, traditioner, sånger, maträtter och så vidare. Det som tilltalar oss har vi en förmåga att inlemma i vår egen kultur, medan det som vi ogillar förkastas.

På sådant sätt har kulturer i alla tider växt fram, utvecklats, förändrats. Och så kommer det fortfarande att vara även om SD får bestämma. En stagnerad värld, fri från utveckling och förändring, är knappast önskvärt. En sådan värld skulle vara väldigt tråkig och även ett hot mot framtida välfärd då sådan förutsätter utveckling och förbättring inom många områden.

Det vi framför starka invändningar mot är alltså inte att kulturen förändras, utan mot att kulturens utveckling inte styrs av i första hand individers fria vilja, kreativitet och initiativförmåga. Istället har grunden för kulturens utveckling kommit att utgöras av en statlig styrning, där det genom såväl opinionsbildning som ekonomiskt stöd som projekt som handlingsplaner som grundlagsändringar finns ett klart och tydligt mångkulturellt mål att uppnå, och ett ständigt förnekande av svensk kulturs existens.

Jag tror att det är lite det som gör många svenskar så avundsjuka på invandrargrupper. Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker. (Mona Sahlin, 2002)

Och skrota ruttna inrotade vanor och anor. Fundera mer i dina egna banor utan fanor. Bygg en moské baby bygg gärna tre baby. (Moderaternas vallåt Flyter, 2010)

Staten har beslutat att Sverige ska vara mångkulturellt, och att svensk kultur inte är så mycket att ha. Nu är det bara för folket att foga sig. Det är vad som skrämmer oss, denna smått diktatoriska styrning som den svenska kulturen är utsatt för idag. Inte möten mellan människor där ett helt naturligt utbyte av kulturyttringar leder till en många gånger positiv utveckling. Därför vill vi använda svenska skattebetalares pengar på ett varsamt sätt, som tillåter att kulturen utvecklas i sin egen takt, utifrån det svenska folkets egna önskemål och initiativ. Därför anser vi att skattemedel ska användas till att stödja det nationella, regionala och lokala kulturarvet, och att resterande pengar satsas på att förbättra inom exempelvis vård, skola och omsorg. Skattemedel ska enligt oss investeras i sådant som många får glädje av och kan ta del av, som öppnar upp för möten mellan människor, som stärker den gemensamma identitet som utgör grund för ett solidariskt samhälle. Medan kultur som endast tilltalar eller är öppen för ett fåtal, bör bekostas med egna medel. Mer komplicerat än så är det faktiskt inte.

 

Therese Borg och Kim Fredriksson // Sverigedemokraterna i Eskilstuna

 

Folket 2010-12-10, Folket 2010-12-03, Folket 2010-11-26, Folket 2010-11-25, ekuriren 2010-11-20, Aftonbladet 2010-12-03, Aftonbladet 2010-10-02, Aftonbladet 2010-09-26, DN 2010-09-15, SvD 2010-09-23, ekuriren,

Lästips: Omprioriteringar i kulturbudgeten.

Annonser